DEN GAMLA SVENSK-DANSKA RIKSGRÄNSEN

Författare: Curt Weibull

Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1958”. Årg.13. Sid.29-40.
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör: Ingegärd Vallin

Föreläsning i De sju häradernas kulturhistoriska förening i
Borås den 27 november 1956.

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

I våra dagar ligger Borås långt borta från den svenska riksgränsen. I äldre tid, fram till mitten av 1600-talet, var Borås en svensk gränsort, och för en resande, som landvägen färdades till Stockholm, var Borås eller Jönköping de första större svenska orter, som han kom till. Den svensk-danska riksgränsen hade för 300 år sedan en annan sträckning än i våra dagar.

Det är nog inte alldeles säkert, att alla boråsbor numera vet, var den gamla riksgränsen gick. Alla har dock säkert på järnväg eller landsväg många gånger rest över den. Åker man tåg eller bil från Borås till Varberg, kommer man snart nog till Horreds kyrka och station. Några kilometer längre söderut, invid Jonsjö säteri, passerar tåget eller bilen-järnväg och landsväg går här mycket nära varandra – två stora skyltar med namnen Västergötland och Halland. Skyltarna utmärker den nuvarande gränsen mellan dessa landskap.

Några hundra meter längre fram åker man över en liten bäck, ytterligare ett tiotal meter och på den smala jordremsan mellan järnväg och landsväg ligger ett litet förnämligt fornminne, ett stenröse med två resta smala stenar, snarast stenskivor. Bäcken heter ”Märkebäck”, på nutida svenska gränsbäcken, stenröset ”Märkesrör”, gränsröset. Den gamla riksgränsen gick i bäcken; röset är byggt, stenarna resta i svensk tid 1699 för att utmärka den dåtida gränsen mellan Västergötland och Halland. Att det utom Märkebäck, den gamla riksgränsen, finnes två gränsmärken mellan Västergötland och Halland, röset från 1699 och de nutida skyltarna, beror på att myndigheterna i Västergötland och Halland legat i strid om vem som skulle ha skatt av Jonsjö säteri. På 1600-talet har Västergötland, i senare tid Halland avgått med segern i denna strid.

Norrut och söderut från Märkebäck följde den gamla riksgränsen med några smärre avvikelser den nuvarande landskapsgränsen mellan Halland och Västergötland-Småland samt mellan Skåne-Blekinge och Småland. Främst två orter på riksgränsen har vunnit ryktbarhet: Knäred och Brömsebro. Knäred ligger vid Lagan i Halland; Brömsebro vid Brömseån, en å, som rinner till Östersjön och i sitt nedersta lopp bildar gräns mellan Blekinge och Småland.

I Knäred slöts 1613 fred mellan Sverige och Danmark efter Kalmarkriget 1611-1613. Sverige utestängdes från Norra Ishavet, och det stadgades om ”Älvsborgs lösen”. I Brömsebro slöts 1645 den fred, genom vilken Danmark bland annat till Sverige på 30 år avträdde Halland. Det var tidens sed, att möten mellan Sveriges och Danmarks ledande statsmän för att avhandla gemensamma frågor hölls på riksgränsen. Svenskarna bodde på någon ort i Sverige; danskarna på någon ort i Danmark; och så möttes man på själva riksgränsen. Var och en kunde sålunda vid förhandlingarna sitta i eget land.

Riksgränsen mellan Sverige och Danmark omtalas första gången i en uppteckning från tiden omkring 1050. Uppteckningen – nu 900 år gammal – är värd uppmärksamhet redan därför, att den är den äldsta nordiska uppteckning av rättslig natur och den äldsta svenska urkunden. Originalet är förlorat, men uppteckningen är bevarad i avskrifter, den äldsta från slutet av 1200-talet. Den skriftfäster en samtidig gränsläggning mellan Sverige och Danmark. Den lyder:
”Emund Slemme (Emund Olofsson) var konung i Uppsala och Sven Tjugeskägg (Sven Estridsen) i Danmark. De satte ”riftir” (gränsmärken) mellan Sverige och Danmark. Då nämndes av Sverige Cakalde av Tiundaland, Botn av Fjärdhundraland, Gasi av Väst-manland, Grimaldi av Östergötland, Nænnir av Småland, Thorsten av Västergötland, Tolli av Jylland, Toti och Toki av Jylland, Gymkil av Själland, Dan av Skåne, Grimitun av Halland. De tolv satte sex stenar mellan rikena. Första sten i Suntru asi, andra i Danabäck, tredje Kinne sten, fjärde i Vragsnäs, femte Vita sten, sjätte Brömse sten mellan Blekinge och Möre.”

En gränsläggningsförrättning har sålunda vid mitten av 1000-talet företagits mellan Sverige och Danmark. Den har haft karaktär av rikshandling; den har verkställts av män från olika svenska landskap och från samtliga de tre danska huvudlanden, Jylland, Själland och Skåne.

Historisk forskning har nedlagt åtskilligt arbete på att söka fastställa, på vilka orter gränsstenarna mellan Sverige och Danmark rests vid mitten av 1000-talet. Detta har med viss säkerhet lyckats i fråga om fyra av stenarna: de som rests i Danabäck, en bäck i Fagereds socken, i Kinne, Kinnareds socken, i Vragsnäs, Breareds socken och i Brömse. Denna senare ort är belägen vid Brömseåns utlopp i Östersjön. Stenarna har sålunda markerat hela riksgränsen från norra Halland till Östersjön. Vita sten torde vara att söka i de trakter, där Halland, Skåne och Småland mötas. ”Suntru asi” har däremot trotsat alla försök att återfinna. Namnet är tydligen starkt förvanskat i avskrifterna. Numera söker man denna gränssten i trakten vid Göta älv. Av många skäl förefaller det sannolikt, att den svenska korridoren längs Göta älv tillkommit först vid mitten av 1200-talet. Sverige synes ej ha nått fram till Västerhavet före denna tid; Danmark har sträckt sig upp till Göta älv och här gränsat till Norge.

I våra dagar kan det förefalla mången, att det var en onaturlig, ja orimlig riksgräns, som Emund Olofsson och Sven Estridsen fastställde vid mitten av 1000-talet. Den gick långt inne i det nuvarande Sverige. Men mycket har förändrats i Sverige och Danmark under de gångna 900 åren. Vid mitten av 1000-talet var den riksgräns, som då fastställdes, en naturlig, ja självfallen riksgräns.

Det är en gammal och för uppfattningen av Nordens äldsta historia grundläggande iakttagelse, att de stora färdevägarna i Norden i äldre tid i regel ej gick över land. Kärrmarker, berg och skogar var svårpasserbara, ofta oövervinneliga hinder för samfärdsel till lands. Vägarna var primitiva, oftast endast gång-och ridstigar, ej farbara med vagn. Vatten gav långt snabbare och bekvämare förbindelsemöjligheter. Sjöar, floder och åar var i äldre tid långt vattenrikare än nu. Landet låg i stora delar av Norden väsentligt lägre än i nutiden. De stora färdevägarna följde vattnet.

Dessa samfärdselförhållanden har varit bestämmande för Sveriges och Danmarks äldsta gestaltning och för gränsen mellan de båda rikena.

Det svenska riket växte upp kring Mälaren, de mellansvenska stora sjöarna, Ålands hav, Bottniska viken och Finska viken. Finland och delar av Balticum blev svenskt land. Stockholm, huvudstaden, låg mitt i riket. På liknande sätt växte Danmark upp kring Öresund, Bälten och Kattegatt. De skånska landskapen, Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm, blev en huvuddel av det danska riket. Köpenhamn, huvudstaden, låg mitt i riket. Sveriges och Danmarks naturliga gräns gick i de tiderna i de av mänsklig odling och bebyggelse och av samfärdsellinjer ännu ogenombrutna skogs- och ödemarkerna i de inre, västliga och sydliga delarna av den skandinaviska halvön. I dessa sattes riksgränsen vid mitten av 1000-talet. Sex stenar ansågs vara nog för att markera den flera tiotal mil långa gränsen från Hallands nordspets till Brömseåns utlopp i Östersjön.

Förhållandet visar, att riksgränsen för 900 år sedan ej var en gränslinje i modern mening. En dylik var obehövlig. En ödemark var gräns mellan rikena. Denna ödemark är känd också från en med gränsläggningen nära samtida skrift. I denna, en geografisk-historisk skildring av Norden, skriven omkring 1070 av magister Adam, en kanik i Sveriges och Danmarks dåtida ärkebiskopstad Bremen, heter det: ”Skåne, den yttersta delen av Danmark, är nästan en ö; det är omgivet av havet, frånsett en landarm, som mot öster (norr) skiljer Sverige från Danmark; där äro djupa skogar och vilda bergstrakter, genom vilka vägen måste tagas från Skåne till Götaland. Man stannar i tvekan,” tillägger Adam, ”antingen man genom att pröva vågspelet till sjöss skall undvika faran till lands eller föredraga den senare för den förra.” Landvägen från Skåne till Sigtuna, uppger Adam, tog en hel månad. Uppgiften ger ett påtagligt begrepp om ödemarkernas utsträckning och svårpasserbarhet.

En gräns av den beskaffenhet som den gamla riksgränsen mellan Sverige och Danmark var i forntidens och den äldre medeltidens germanska Europa långt ifrån ovanlig. I sin bok ”De bello gallico”, om det galliska kriget, skriven omkring 50 f. Kr. har Julius Cæsar givit en av de första skildringarna av det germanska Europa. Han berättar här, att de germanska stammarnas största stolthet var att omge sig med vidsträckta, ödeliggande gränsområden; man menar sig därigenom tryggad och fri från fruktan för plötsliga överfall, skriver han. Samma förhållanden gällde i Sverige och Danmark ännu ett årtusende senare.

Ödemarksgränsen mellan Sverige och Danmark var vid den tid den tillkom en gynnsam, en starkt isolerande och för en krigshär svårforcerbar riksgräns. Den led emellertid av en svaghet. Ödemarksområdena erbjöd delvis redan tidigt framträdande kulturmöjligheter. Riksgränsen riskerade därigenom att förlora sin karaktär av naturlig gräns. Den i detta avseende känsligaste delen av gränsen var Hallandsgränsen. Ödemarken genomskars här av en rad åar, Lagan, Nissan, Ätran och Viskan. Dessas dalgångar öppnade på många ställen möjligheter för odling och samfärdsel. Historisk forskning har också lyckats uppvisa, att bebyggelsen i dessa områden på ömse sidor om gränsen under medeltiden väsentligt vidgades. Dessa odlingens landvinningar återspeglas i senare gränsläggningsuppteckningar. Vid mitten av 1200-talet har de fyra eller fem gränsstenarna på Hallandsgränsen ökats till 102; vid mitten av 1500-talet till 151. Ödemarksgränsen har ersatts av en gränslinje.

Bebyggelsen vid de halländska åarna och samfärdseln längs dessa
bör dock ej överskattas. Ännu under senare medeltid hade det svenskdanska gränsområdet i mycket kvar sin skiljande karaktär. Bebyggelsen var utom här och var vid åarna obetydlig; vägarna var få och svårframkomliga. De vidsträckta, merendels öde gränstrakterna erbjöd fortfarande ur försvarssynpunkt ett kraftigt värn. Men de krig,
som fördes, visade allt tydligare och tydligare, att detta icke längre var tillräckligt. Ödemarksvärnet behövde förstärkas. Förstärkningen skedde genom vid viktiga passager och väglinjer anlagda slott, fästen och fasta hus.

Från tiden omkring 1300 sätter detta fästningsbyggande in. De viktigaste slott, som byggdes på den svenska sidan av gränsen, var längst i norr Gamla Älvsborg och längst i öster Kalmar. Söder om Gamla Älvsborg längs Hallandsgränsen uppfördes en rad mindre fästen: Öresten, Opensten och Kinnahus. Längre in i landet befästes åtminstone tidvis Jönköping, och norra Västergötland fick i Axvall ett starkt utbyggt slott. Därtill kunde man i krigstider räkna med en rad fasta hus i enskild ägo belägna vid viktiga samfärdselleder. Ett av dessa var Stenbockarnas ännu väl bevarade Torpa. En dansk arme, som intagit eller slagit sig förbi dessa slott, fästen och fasta hus, hade ytterligare att räkna med starka hinder, innan den nådde fram till de centrala delarna av Sverige. Den hade att söka sig fram genom ödemarkerna i Tiveden eller Holaveden och Kolmården. Alla lätta att försvara genom bråtar och förhuggningar.

De danska gränsfästningarna förlades till å- och flodmynningarna. Här låg städer, som skulle skyddas och här gick de stora färdevägarna fram. De viktigaste danska slotten och fästena på Hallandssidan var Bohus och Varberg; vidare Falkenberg, Halmstad och Lagaholm.

Krigen mellan Sverige och Danmark under medeltiden och början av nyare tiden fördes i främsta rummet om dessa slott och fästen. Dessa belägrades; stundom erövrades ett eller flera. Riksgränsens karaktär av ödemark framtvingade emellertid även en annan krigföring.

När man läser berättelser om de svensk-danska krigen i äldre tid, läser man, utom om belägringar av slott och fästen, om ständiga härjningståg. Härjningarna gick främst ut över Västergötland, Småland och Halland. Alla åtkomliga livsförnödenheter, främst boskap, bortfördes, alla hus brändes, alla människor, som inte räddat sig till skogarna, slogs ofta nog ihjäl. Härjningarna kunde vara så grundliga, att det krävdes årtionden för återuppbyggnad.

Krigföringen riktade sig med andra ord mot civila mål i lika hög grad som mot militära. På samma sätt och säkerligen lika effektivt som i våra dagar. I denna krigföring har man ofta nog sett enbart ett utslag av tidens grymhet och funnit den vara planlös. Den var grym. Men den var inte planlös. Den var omsorgsfullt planerad och var betingad av riksgränsens karaktär. De urusla förbindelserna och de svaga underhållsmöjligheterna i de vidsträckta gränsområdena gjorde att en framryckande krigshär i hög grad var hänvisad till utrustnings- och proviantförråd i det egna landet. Operationsbaser och provianteringsområden blev därför av avgörande betydelse. Det gällde att förstöra dessa. Det var detta som skedde, när den svenska och danska krigsledningen genom härjningståg sökte och ofta lyckades lägga stora delar av Västergötland, Småland och Halland platt öde.

Krigen mellan Sverige och Danmark i gamla tider hade alla samma mål: att utplåna eller flytta den gamla riksgränsen. De danska kungarna ville erövra hela Sverige. De svenska ville erövra de skånska landskapen. Men dessa krig ledde under medeltiden och fram i mitten av 1600-talet aldrig till något bestående resultat. Riksgränsen syntes vara oflyttbar. Orsaken till att de danska krigsföretagen misslyckades är främst att söka i det svenska rikets naturförhållanden. Danska krigshärar kunde erövra Västergötland och Småland, intaga Gamla Älvsborg och Kalmar. De gjorde det ej sällan. Men de danska kungarnas erövringståg hejdades i regel av Tiveden, Holaveden och Kolmården. Endast Christian II lyckades övervinna även dessa hinder. Hans härar slog sig 1520 igenom det gamla gränsområdet, trängde över Tiveden och erövrade Sverige. Orsaken till att de svenska försöken att flytta riksgränsen misslyckades är likartade. De merendels fattiga, glest befolkade gränslandskapen mot Danmark, Västergötland och Småland, gav en svensk arme inga fullt tillfredsställande operationsbaser och provianteringsområden för större och avgörande anfallsrörelser.

Från 1600-talet blev den svenska statens expansiva tendenser allt starkare och starkare. Danmark var i de tiderna ett rikt land. Bakgrunden härtill är att söka i en våldsam prisstegring på Danmarks huvudvaror, spannmål och lantbruksprodukter, och i en stark ökning av Öresundstullen. Danmark beskattade genom denna all handel och sjöfart på Östersjöländerna. Minnen av denna Danmarks ekonomiska storhetstid, som sträckte sig från mitten av 1500-talet fram mot 1630-talet, står ännu i de många praktfulla danska och skånska herregårdarna och i de danska kungarnas än praktfullare slott, Kronborg, Fredriksborg, Rosenborg och andra.

Den danske kungen under 1600-talets första hälft, Christian IV, insåg emellertid den fara, som från Sverige hotade den skånska huvuddelen av hans monarki. Han offrade enorma summor på att förstärka riksgränsen. De gamla fästningarna vid gränsen ombyggdes och moderniserades efter tidens alla krav; nya starka fästningar uppfördes. Resultatet blev en dansk fästningsgördel av i Norden aldrig sedd styrka till riksgränsens och de skånska landskapens skydd mot Sverige. Längst i norr Bohus; i Halland: Varberg, Halmstad och Lagaholm; i Skåne och Blekinge: Helsingborg, Malmö, Kristianstad och Kristianopel. Starkast utbyggda var Bohus, Malmö och Kristianstad. De visade alla sin styrka under skånska kriget 1675-1679. Detta krig rörde sig väsentligen om dessa fästningar, och Fabian von Fersens försvar av det då svenska Malmö bidrog i högre grad än Karl XI:s seger i slaget vid Lund 1676 till att de danska försöken att återerövra Skåne misslyckades.

Genom Christian IV:s fästningsbyggen kunde den gamla riksgränsen från dansk sida synas vara slutgiltigt tryggad. En erövring av de skånska landskapen norrifrån hade blivit en för Sverige väl närmast olöslig militär uppgift. Men Christian IV:s fästningsgördel till den gamla riksgränsens skydd var en Maginotlinje. Den var liksom denna och så många andra fästningslinjer, som det med rätta framhållits, en militär felinvestering. Frankrikes gräns mot Belgien hade 1940 lämnats öppen och obefäst. Danmarks gräns mot Tyskland vid mitten av 1600-talet i det närmaste likaledes.

De svenska arméerna gick 1643-1644 under Lennart Torstensson och 1657 under Carl X Gustaf över denna gräns till anfall mot Danmark. Lennart Torstensson intog Jylland; Carl X Gustaf gjorde detsamma och gick från Jylland över Bälten mot Danmarks centrala delar. Danmark saknade beredskap för att möta dessa anfall. Dess militära kraft var koncentrerad till fästningsanläggningar vid den svenska riksgränsen. Den var fastlåst här. Sverige hade valt att angripa på ett frontavsnitt, där Danmark ej hade inrättat sig på försvar.

Genom freden i Roskilde 1658 blev de skånska landskapen svenska. Den gamla riksgränsen hade utplånats. Den fästningsgördel, som skulle försvara den, hade ej ens behövt angripas.

Man kan ställa frågan, om den gamla riksgränsen när freden i Roskilde slöts, förlorat sin karaktär av naturlig skiljande gräns mellan Sverige och Danmark. På denna fråga kan ej ges ett enhetligt svar. För Hallandsgränsens vidkommande blir svaret otvivelaktigt jakande.

I skolan har vi i våra läroböcker i historia läst om förbindelserna mellan Sverige och Danmark i gamla dagar. Skulle vi tro läroböckerna, har dessa förbindelser uteslutande bestått i oändliga krig, som svenskar och danskar fört mot varandra. Men krigen har i själva verket icke varit det allt dominerande. Berättelserna om krigen har länge, alltför länge, gett svenska folket en i åtskilligt skev föreställning om Sveriges och Danmarks förhållande till varandra. Från Gustav Vasas tid fram till freden i Roskilde 1658, en tidsrymd av 135 år, fördes fyra krig. De varade högt räknat i tolv år. Under över 120 år var det fred och rådde fredliga ekonomiska och kulturella förbindelser mellan de båda rikena. Detta var trots allt det normala.

I fredens hägn hade under medeltiden utvecklat sig en icke obetydlig handel mellan Halland och angränsande delar av Västergötland och Småland. Under 15- och 1600-talen hade denna gränshandel fått ett kraftigt uppsving. Förbindelserna över gränsen var livliga. Stora delar av Västergötland och Småland exporterade sitt produktionsöverskott över de halländska städerna och fick från dessa stora mängder av sina nödvändighetsvaror. Köpmän från trakten kring Borås och efter Borås grundläggning boråsborgare spelade en betydande roll i denna handel.

De svenska gränslandskapen var uppland för Hallands städer och behärskades i hög grad av dessa. ”Juten” drog här, som Axel Oxenstierna en gång sade, ”fettman” ur landet. Med andra ord: den gamla politiska gränsen sammanföll vid mitten av 1600-talet på Hallandssidan icke längre med den ekonomiska gränsen. Denna gick långt inne i Sverige. Något liknande gällde Blekinge. Utplånandet av den gamla riksgränsen var för Hallands och Blekinges vidkommande ekonomiskt betingat och kanske närmast till fördel för städerna i dessa landskap. Den gamla riksgränsen var vid mitten av
1600-talet här icke längre någon naturlig, skiljande gräns.

Helt andra förhållanden gällde på den gamla riksgränsens Skånedel. I norra Skåne och södra Småland var, när freden i Roskilde slöts, bebyggelsen ännu obetydlig; vägarna var få och samfärdseln ringa. Landet vid gränsen var ännu till större delen ett ödeland. Skånes förbindelser med Sverige var obetydliga. Skåne vette mot Själland och Danmark, och sedan årtusenden gick dess ekonomiska och kulturella förbindelser dit. Öresund skilde icke. Det förband. En riksgräns i Öresund var under 1600-talet för Skåne lika onaturlig som en riksgräns i Stora Bält i våra dagar skulle vara för Själland.

För Skåne var freden i Roskilde vid den tidpunkten, då den slöts, och ännu under närmast följande generationer en olycka av stora mått. Man tänker numera sällan eller aldrig därpå. Freden ledde till ett nytt svenskt-danskt krig. Skåne blev i fyra år 1675-1679 krigsskådeplats, och landet blev i stora delar i grund förhärjat. I de vidsträckta områdena, där de svenska och danska arméerna huserat, torde Skåne efter kriget ha tett sig ungefär som östra Frankrike efter första världskriget; som en ren ödemark. Den nya riksgräns, som freden i Roskilde satte i Öresund, bröt alla förbindelser med Danmark, både politiska, ekonomiska och kulturella. Den medförde för Skåne isolering, stagnation, snarast tillbakagång under mera än ett århundrade.

Den gamla riksgränsen förblev för Skåne ännu länge efter freden i Roskilde i mycket en naturlig, skiljande gräns. Först förbättrade samfärdselvägar, i sista hand järnvägarna, har här medfört en förändring. De har definitivt brutit ner och utplånat den gamla riksgränsen mellan Skåne och Sverige.