DEN GAMLA GÅRDEN

Där ligger en gård i skogens bryn
Med lavar på tak och timmer.
Tyst vilar den ut på sin plats i byn
I sensommaraftonens skimmer.
Salvia och åbrodd vid knuten stå,
Och stormhattens blommor prunka,
Och det är som hördes en skyttel slå
Och en vävstol dunka.

Träd in bland tysta minnen en dag!
Det doftar av gammal lavendel, .
Och lyssnar du, hör du seklernas slag
I lodklockans tickande pendel.
Därute brusar din egen tid
Med buller och brådska undan.
Sitt ner i storstugans helgdagsfrid
En kväll i stilla beundran!

En gång var bygden ett öde land,
Som sov under flyttfågelsträcken.
Vem var den förste med yxan i hand,
Som röjde en åker vid bäcken?
Vem var den förste som byggde ett hem
Och lärde sig så och sätta?
Hur sällsamt det vore att känna dem
Och se deras läppar berätta!

En gång stod skogen i sjumilaled,
Där rågarna ryka om våren,
Och vägen som vidgar sig slät och bred,
Smög fram som en gångstig i snåren.
En gång gick bonden med spjut och nät
Till vargskall kring gryt och ide,
Där aldrig mera ett rovdjursfjät
Ska spåras bland blommande vide.

Oändligt smått är ditt eget jag
I kedjan av människoöden,
men bakom och framför oss är dag,
och intet slutar i döden.
Du själv förgår som spån i en ström,
och år blir saga och sägen,
men släkt efter släkt i hopp och dröm
skola alltjämt bygga vid vägen.

Vart släkte skapar sig nya mål
och hoppas på bättre tider.
Så växte viljan från sten till stål,
Och obygd blev bygd omsider.
Få av oss förstå den hemlighet,
som ger styrka, där styrka kräves,
men stenarna minnas och åkern vet,
Om den gamle levat förgäves.

I enslighet förflöt deras liv,
men drömmen som bodde i plogen,
förvandlade mödor till tidsfördriv
och tände sitt ljus över skogen.
De åto sitt bröd med kummin och salt,
och försakelsen satt vid borden,
men drömmen bar dem över allt
och lärde dem älska jorden.

Nu sova de alla, och vinden går ljum
över nya, susande gärden,
men gården står vigd till ett heligt rum
åt arbetets heder i världen.
Den skall tända en syn ur förflutna år
för och tanklösa sinnen
och lära dem älska den bygd som blev vår.
Med alla dess mödor och minnen.

Helmer V. Nyberg.