Samtal med Svea Vesterlund född 1921 på Backalund, gamla Nittorp.
Numera bosatt på Hjälmå, Dalstorp.
Samtalen hölls i mars 2007.

Min mamma och pappa, Gerda och Karl Johansson blev ofta valda som värdpar vid begravningar hållna runt om i bygden.
Det var ett hedersuppdrag som de aldrig tackade nej till.
Då begravningsentreprenörens yrke ännu låg i sin linda, var det valda värdparets uppgifter att likna vid just nutidens entreprenörers arbete.

Då ett dödsfall inträffade, kläddes omedelbart ett uthus invändiga väggar med vita lakan.
Uthuset hade naturligtvis en koppling till den avlidnes hem.
Själva kistan med den avlidne i, ställdes upp på två bockar och stod sedan på det viset fram till begravningsdagen.
Då tiden var inne, lades en granrisbädd på en vagn där kistan ställdes.
De människor som skulle delta i begravningen, samlades tidigt på morgonen vid det berörda hemmet.
Vagnen med kistan drogs först, därefter färdades de närmast anhöriga följt av släkt och vänner.
De som hade möjlighet åkte med häst och vagn, övriga gick till fots. På senare tid hände det att folk cyklade.
Det kunde bli riktigt, riktigt långa karavaner.

Om själva jordfästningen hölls under en veckogudstjänst, föranleddes den av en vanlig gudstjänst, vilken tog en och en halv timma.
Därefter hölls det begravning, alltid med långa tal av prästen.
Det vanliga var ändå att begravningsgudstjänsten hölls enskilt.
I alla sammanhang stod det alltid två valda herrar som prestaverade framme vid kistan, en på var sida.
Oftast var dessa herrar goda vänner till familjen men det fanns även vissa herrar som ansågs särskilt pålitliga och framstående i trakten och som var flitigt återkommande i detta sammanhang.
De höll i varsin lång stör, lindad med svart tyg och med en svart flagga fastsatt i toppen.
Herrarna fick endast sätta sig ner under predikan och under psalmsång.
Innebörden med att prestavera var att hålla vakt över den döda så att begravningen hölls som den skulle och att den slutligen avslutades på ett korrekt sätt med jordfästning.

Många hade bundit egna kransar som en sista hälsning till den avlidne.
På vintern var det kransar av lingonris som gällde, på sommaren var det kransar av sommarblommor.
Efterhand blev kransarna färre.
Många människor lade då ihop pengar till ”köpekransar” från de blomsteraffärer som hade startat.

Eter avslutat kyrkobacksprat, togs hästarna ur stallarna där de tidigare hade installerats.
Därefter var det bjudning i den avlidnes hem för alla berörda inklusive prästen.
Denna bjudning hade förberetts i dagar innan då en kalv hade slaktats, möbler hade flyttats, porslin hade lånats och kakor hade bakats.
Det var brukligt att anställa en kokerska och två servitriser.
Utöver dessa hjälpte vid behov, barnbarn eller bekanta till den avlidne till.
Kokerskan kom alltid dagen före begravningen för att ta om hand de ben som efterlämnats kalvslakten.
Hon lät benen småkoka i 6-7 timmar tillsammans med lite grönsaker, salt och peppar.
Det blev en makalös god buljong!

Det var brukligt att kvinnorna tog med något som kallades för förning till bjudningarna.
Den bestod oftast i smördegsbakelser eller småkakor alternativt ostkakor.
Mamma bakade fantastiska smördegsbakelser, de var hennes återkommande förning.

Bjudningen inleddes alltid med just smördegsbakelser serverat tillsammans med kalvbuljong.
Huvudrätten bestod av kalvstek, kokt potatis, sås och kokta morötter.
Sallad användes bara som garnityr, den lades alltså åt sidan och sparades på tallriken.
Till dessert bjöds det på ostkaka, grädde och sylt.
Efter en stunds fri samvaro, serverades kaffe, kakor, vin och en begravningskaramell.
Dessa karameller bestod i en kokad sockerkaramell, klädd i vitt fransigt silkespapper med ett svart papper tvärsöver, som en liten banderoll.
Denna tillverkningspilliga karamell köptes in hos en sockerbagare.
Den ändrades senare till en lite enklare variant med ett spritsat chokladkors direkt på karamellen, helt utan papper.
Dagen avslutades med tal och tackningar.

Till förberedelserna inför bjudningen hörde som tidigare nämnts även en viss ommöblering.
Dagen innan försågs den aktuella bostaden med bord och stolar åt alla de kommande gästerna.
Det var oftast ett litet huvudbry att få in alla men det brukade alltid lyckas till slut.
Det skulle vara fint dukat med linnedukar och ljus.
I de något rikare hemmen användes linneservetter.
Den typen av papperservetter som används idag fanns inte.
Vid sommarbegravningar hände det att det plockades in lite blommor till borden.
Det köptes däremot aldrig några blommor som bordsdekorationer.
Finporslinet brukades i första hand men om vardagsporslinet var utan stötta kanter och i ett för övrigt bra skick användes även det, då främst vid ungdomsborden.
Om inte det egna porslinet räckte till, vilket det oftast inte gjorde, lånade grannar av varandra.

Jag kommer ihåg när min faster skulle begravas.
Hon hade levt som ensamstående sömmerska i Torsbo och blev 59 år.
Eftersom pappa och mamma var hennes närmast anhöriga var det de som stod för kringarrangemanget runt hennes begravning.
Gästerna anlände till oss på Backalund klockan 7.30 för att mätta och belåtna avsluta dagen klockan 19.30.
Då skulle vi som värdfamilj städa.
Jag var 7-8 år vid denna begravning.
Visst blev det lite långsamt ibland men det var helt naturligt att det blev så långa dagar vid dessa tillfällen och inget som vi någonsin ifrågasatte eller försökte att fly ifrån.
Men det är klart att långa dagar, det blev det.

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.