Samtal med Göte Josefsson född 1928 och Stig Josefsson född 1930.
Göte är bosatt i Nittorp och Stig på Åsen, lite utanför Nittorp.
Samtalen hölls i mars 2007.

Den fritid som folk hade före det att televisionen tog sin självklara plats i hemmen, skiljde sig lite från dagens.
På den tiden behövde man inte prioritera bort tv utbudet, utan valde ofta allmänna aktiviteter.

I Nittorp liksom i de flesta andra byar i trakten träffades människorna ofta i kvällsstudiesammanhang.
Det var studier i stora antal och i vitt skilda ämnen som till exempel historia, matematik och teckning.
Själva studieformen började här tidigt på 40-talet och var sedan som mest intensiv fram till en bit in på 60-talet.
Studieverksamheten underhölls genom stöd från SLS – Svenska Landsbygdens Studieförbund och medlemmarnas årsavgifter.
Årsavgiften var under många år 4 kronor och 25 öre.
SLS hade en styrelse på varje verksam ort.
I styrelsen ingick utöver de vanliga posterna, även en bibliotekarie och en studieledare.
Bibliotekarien ansvarade för inköp av studielitteratur.
Studieledaren var den som ledde träffarna.
Oftast började det med att en grupp samhällsinvånare, vanligen åtta-tio stycken, gick samman kring ett gemensamt intresseområde.
Vi träffades i varandras hem.
Det var övervägande karlar som deltog i dessa sammankomster.
Vi brukade ta oss an boken kapitelvis, ett kapitel i veckan.
Då boken var färdigstuderad, sattes vi på prov vad gällde våra nyvunna kunskaper.
Proven skickades vidare av studieledaren för en mer yrkesmässig bedömning, gjord av behörig, kopplad till studieförbundet.
Vi fick senare betyg tillskickat oss.
Det avslutade ämnet brukade hyllas med kaffe och tårta.
Festligt värre!
Det hela var ett mycket roligt sätt att dels få mer kunskap och dels få möjlighet att vara social.
SLS blev 1967 omorganiserat och blev till vad vi idag känner som Studieförbundet Vuxenskolan.

Nittorps föreläsningsförening var ett annat forum där invånarna hade möjlighet att träffas.
I så gott som varje litet samhälle i nuvarande Tranemo kommun fanns det en verksam föreläsningsförening.
Men för det mesta var vi nöjda med det utbud som gavs på hemorten.
Endast vid särskilt spektakulära föreläsningar gav vi oss iväg till angränsande orter.
Vi träffades alltid i bygdegården.
Föreläsningsämnena var valda med tanke på att tillfredställa så många åhörare som möjligt.
Exempel på ämnen kunde vara: ”Människor och djur i Australien.”, ”Provinsialläkarens berättelser” och ”Brott lönar sig inte”.
Särskilt duktiga föreläsare kunde dra 70-80 personer.

Göte, som satt med i Föreläsningsföreningens styrelse, kommer särskilt ihåg den gången som Nittorpsborna skulle gästas av en på den tiden oerhört välkänd sångerska.
Denna sångerska tog 160 kronor i gage, vilket var en riktig storsatsning i detta sammanhang.
Det var en mycket kall vinterdag.
Bygdegården värmdes upp av en gammal kamin.
Göte stack ifrån sitt arbete på lunchrasten för att tända eld i kaminen inför kvällens begivenheter.
Direkt efter avslutad arbetsdag, tog han cykeln till bygdegården för att elda vidare.
När han kom in i lokalen anade han konturerna av en dam sittandes i en av bänkarna.
Det var fortfarande mycket kallt där inne och ett väldigt skumt ljus då inga lampor var tända.
Han blev snart varse den kända sångerskan som anlänt, flera timmar före avtalad tid.
Hon var inte go”¦

Men kvällen blev en riktig succé med 70 åhörare, vilket var en mycket god siffra.
Vissa föreläsningskvällar kom det knappt 20 personer, variationen var stor.
Föreläsningsprogrammen var uppdelade i vårtermin och hösttermin med cirka 8-10 föreläsningstillfällen per år.
Det var oftast roliga och givande kvällar som medförde en god sammanhållning i samhället.
På flera ställen i landet är föreningar som dessa, fortfarande aktiva.

Fotboll var något annat som enade samhällsinvånarna.
Till en början engagerade sig enbart herrarna, vilket har ändrats kraftigt under senare år.
Att få spela fotboll var inte något som sågs som en självklarhet.
Många av de äldre i samhället hade liten förståelse för de yngres intresse för fotbollsspel.
De menade att det var bättre att lägga sin energi på riktigt kroppsarbete än att göra sig av med den enbart för nöjes skull.
Trots protester, gick de flesta medelålders och yngre karlar ihop och anlade den fotbollsplan som nyttjas i Nittorp än idag, Åsavallen.
Det blev många roliga, hårda arbetstimmar fyllda av ett gott kamratskap.

Vi spelade fotboll för att det var roligt att träffas.
Själva spelet var väl egentligen inte så mycket att skryta med.
Det var ett hårt spel, vi hade ingen teknisk kunskap.
Vi spelade i vanliga skjortor, vars färg vi försökte hålla någorlunda enhetligt inom laget.
Några benskydd fanns inte, istället användes dagstidningar nedstoppade i de uppdragna strumporna.
Vi spelade i våra vanliga skor till en början, senare införskaffades speciella fotbollsskor som i utförande inte var att likna vid dagens följsamma skodon.
Men vi hade faktiskt vissa regler som frisparkar, inkast och straffar.
Dessa situationer höll domaren och linjemännen reda på.
Vi deltog i seriespel, där vi cyklade till de närmsta bortamatcherna.
Vid längre avstånd fick de gubbar i laget som hade körkort och tillgång till bil, stå för lagets transporter.
Bilarna lastades till det maximala, just så att dörrarna gick att stänga.
Säkerhetsbälten användes aldrig.
Att vara chaufför till en sådan last efter en nyligen avslutad match, kunde vara nog så ansträngande.
Mer än en gång hördes kommentarer som: -”Jau ä så trötter, så jau urkar inte trampa på gaspedalen”¦”

Stig minns särskilt fotbollsplanen i Gällstads sluttande proportion.
Där lutade planen så mycket att när man stod i det ena målet såg man bara hälften av målet på den motsatta sidan.
Efter avslutad match ställdes det ofta ut vattenspänner där vi kunde vaska av oss, någon dusch var det inte tal om.
Vad fotboll var då går inte att jämföra med vad fotboll är idag.
Men roligt hade vi, riktigt roligt.

Under vinterhalvåret spelade vi bandy nere på isen.
Det sköttes relativt välordnat, även det med seriespel.
Att spela på naturis fungerade oftast bra, men det var ett elände då det snöade.
Då fick vi skotta av isen både före och under pauser vid spel, vilket var slitigt och inte alltid så roligt.
Målvakterna skyddade sig med hjälp av rejäla telefonkataloger, fastbundna runt benen.
Visst var katalogskydden otympliga, men de stod faktiskt emot de värsta smällarna.
Första advent ett år brast isen och de flesta spelarna försvann ner i det iskalla vattnet.
Som tur var klarade sig samtliga gubbar utan större påverkan än blöta kläder.
Men det hela upplevdes lite chockartat, inte minst för de båda målvakter som torrskodda såg hela händelseförloppet.

Efter några år kom vi på att anlägga en konstfrusen isbana i anknytning till fotbollsplanen.
Vi spolade isen med hjälp av ett hemmabygge.
Det var en pickup av märket Wolksvagen.
På flaket kördes en stor, rengjord bensintunna som fylldes med vatten efterhand som den tömdes.
Vid start var det till att snabbt lätta på kranen och springa in och börja köra.
Det var inget som hyvlade av isen, den bara växte.
Arrangemanget var inte något ultimat men det fungerade hyfsat.

Efter ytterligare några år byggdes tak över isen och byggnationen blev till vad som idag är Nittorps ishall.
Liksom vid anläggandet av fotbollsplanen och den öppna isbanan, var det till största delen så att ishallen byggdes av ideella krafter.

År 1956 var Samhällsföreningen nystartad och styrelsen satte som mål att skaffa ekonomiska möjligheter till elbelysning i samhället.
Det var upp till varje enskilt samhälle att ordna detta, inget som ombesörjdes av kommunen.
Vi kom på att anordna en stor fisketävling.
Vid minst 400 deltagare blev första priset en fabriksny bil.
En ny bil!
Det drog verkligen folk.
I Nittorp gick folk i alla åldrar man ur huse och det tillkom stora folkmassor vida omkring.
Deltagaravgiften var 25 kronor.
Utöver fisketävlingen fanns det möjligheter att åka vattenskidor, få se en trollkarl och en jonglör uppträda och att få dansa till en riktigt fin orkester.
Det fanns även servering, lotterier och en skjutbana.
Konceptet var inget unikt men det fungerade verkligen.
Den dagens intäkter gav oss en fin grundplåt till den elbelysning som vi senare anlade, även det genom ideellt arbete.
Bilen vanns av någon glad lirare från Smålandstrakten.

På något sätt har det frivilliga arbetet varit självklart.
Arbetet har ju i samtliga fall lett samhället framåt och gett en VI-känsla.
Det inger en glädje och en stolthet att man tillsammans kan klara av så mycket.
Har man varit delaktig vid en uppbyggnad, känner man även ett ansvar över att det sköts.
Förklaringen till att det på många håll upplevs som att det blir svårare och svårare att gå samman på detta vis bottnar i konkurrens.
En konkurrens från det allt intensivare arbets-, familje- och fritidsliv som rent generellt levs idag.
Men om det på något vis ges en möjlighet till någon form av ideellt arbete, ta den, du kommer att bli rik.

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.