Artikelförfattare: Albert Josefsson.

Artikel ur ”Sjuhäradsbygdens Jul”, uppgift om årtal för tidningen saknas.
Årg. 32, sid. 17 och 18.
T.f. utgivare: Kenneth Berg.
Tryck och distribution: Eskil Johanssons Tryckeri AB, Bryggaregatan 8, Borås.
Pris: 3,50 kr.

I 1879 års lagstiftning om utökad näringsfrihet hette det bl.a. att ”envar hade rättighet att till avsalu kringföra och försälja inhemsk husslöjd av egen eller ortens tillverkning utan annat tillstånd än frejdebetyg (prästbetyg) från vederbörande pastorsämbete eller kronobetjäning”.
Med husslöjd menades att varan icke fick vara fabriksgjord eller importerad. Med ”egen tillverkning” menades det som ”tillverkats i hemmet med hustruns och hemmavarande barns hjälp, samt lagligen stadda tjänare”, såsom det hette i handelsbetygen. ”Ortens tillverkning” åsyftade samma slags varor, som de egna, men inköpt från annan tillverkare i orten. ”Handelsbevisen”, som dessa intyg kallades, måste emellertid förnyas efter en viss tid och innehavaren måste se till att betygen ej blev för gamla. Oftast hände det att kronobetjäningen, länsman eller kronofogde, endast satte på en ny stämpel och antecknade att stämpelavgiften var betald.

Ett handelsbevis utfärdat för undertecknads far år 1885 har följande lydelse:
HANDELSBEVIS NR 7
Att resehandlanden Claes Fredrik Josefsson från Röshult i Gällstads socken, Kinds härad och Elfsborgs län, hvilken genom aflemnat intyg styrkt sig vara född den 30 Aug. 1857, gift, välfrejdad och rådande öfver sig själf och sin egendom, denna dag härstädes anmält sig till utöfvande af handel med lofliga varor å åtskilliga orter inom riket samt befunnen vara 5 fot o. sju tum lång, med ljust hår, blå ögon, rak näsa, slätrakad, och ordinär kroppsbyggnad; det varder i de afseenden Kongl. Förordningarna den 18 juni 1864 och den 20 juni 1879 omförmäla, härigenom till bevis meddelat.
Ulricehamn i Redvägs och Kinds Häraders Fögderis Kronokontor den 7 Februari 1885 (åttiofem).

C.A. Nilsson
Kronofogde i Redvägs och Kinds Fögderi
Lösen 1:50. Stämpel 3: – kr. S:ma 4:50.

Med ett dylikt bevis kunde en ”bleckknalle” resa omkring i hela riket. För ”tygknallar” gällde ungefär samma bestämmelser, utom för siden och andra finare textilier, vilket Länsstyrelsen måste lämna tillstånd till, och samma gällde även för glasvaror.

Bleckslageriet hade i Gällstad ett par tiotal år tidigare kommit i gång när den nya lagstiftningen trädde i kraft och bleckslagarna hade rest omkring på landsbygden åt alla väderstreck. De nya bestämmelserna innebar även att marknader fick besökas, såväl på landsbygden som i städerna. Vid senaste sekelskiftet (läs 1900) fanns i Gällstad ett 30-tal bleckslagerier och samtliga sålde sina alster själva, dels på landsbygden genom att fara omkring i gårdarna med hästskjuts eller dragkärra, och dels genom marknadsbesök. I städerna besöktes även ”torgdagar”, särskilt i Borås, Ulricehamn och Falköping.

I regel hade varje knalle sitt bestämda distrikt, eller ”böjd”, som man sade, och man såg inte gärna att någon annan gjorde intrång på denna. En del hade distrikt ganska långt bort, exempelvis i Värmland, Dalarna eller i Uppsalatrakten. Även Småland, Bohuslän och Halland genomkorsades ganska ofta av knallar. Marknaderna voro däremot inte förbehållna någon enskild, utan alla hade samma rätt. Det enda gruff som kunde förekomma var om några tagit en förmånligare plats, vilken förut innehafts av annan knalle. Alla platser voro ju inte lika bra. Likaså kunde det bli osämja om någon sålde billigare än andra. Det berättas om en knalle, som inte var gärna sedd av kamraterna därför att han ej ”höll priserna” utan sålde t.o.m. till underpris, bara för att få sälja.

Vid ett tillfälle hade en annan knalle, i ett obevakat ögonblick, hällt ut ett halvstop saltsyra över hans bleckvaror, vilket gjorde att varorna genast blevo rostiga och nästan osäljbara. Ingen visste vem som utfört dådet, men avslöjandet kom från honom själv, som gjort det. Det kom kunder som ville pruta på priset, då en annan knalle sålde mycket billigare. ”Ja, den”, sade knallen, ”han har hällt ut saltsyra på sina varor, så de är obrukbara”. Misstankar att det var denne som utfört sabotaget, resulterade i att han blev stämd till tinget och där erkände sin dumhet. Han blev dömd att ersätta de förstörda varorna samt dessutom plikta 25 kronor för okynne.

I regel var eljest kamratandan ganska god. Om exempelvis någon utan eget förvållande råkat ut för något missöde hjälptes de alltid åt att ställa allt till rätta, eller om någon blev bötfälld för att han glömt sitt handelsbevis, eller för att han sålt någon otillåten vara, så hjälptes de alltid åt att betala böterna. För ”första resans förseelse” var bötesbeloppet 15 kronor samt förbud av försäljning på denna marknad.

Som alltid är fallet när en ny lagstiftning träder i kraft, blevo myndigheterna mera vaksamma och poliser och landsfiskaler voro ofta ganska närgångna vid undersökningen om det fanns förbjudna varor. Många av dessa förstodo inte i början var gränsen gick mellan ”inhemsk husslöjd” och fabriksvara. Kom en knalle exempelvis med några nya eller annorlunda utformade varor än de vanliga, misstänktes genast att varan var fabriksgjord eller importerad från annat land. Varan togs i så fall i beslag och en stämning till tinget väntade. I de flesta fall klarade knallen sig och slapp undan utan böter.

Min far berättade, att han bl.a. tillverkade fotogenlyktor och gjorde själv både brännare och fotogenbehållare (oljehuset), men så kom han att köpa behållare av glas, vilket hade den fördelen att man kunde se hur mycket fotogen man slog i och inte riskerade att man ”slog över”. Vid en marknad kom länsman att fästa uppmärksamheten på att oljebehållaren var av glas och frågade om han även gjort det själv. ”Nej, det har jag köpt från Limmared”, svarade far. ”Jaha”, sade länsman, ”jag kan visserligen inte komma på er med en lögn att ni gjort det själv, men ni för förbjudna varor, och därtill glas, som det fordras särskilt tillståndsbevis att sälja”. Han fick order om att packa ner sina varor och inte sälja något mer. Det blev förstås stämning, både för far och fyra andra knallar, som sålt liknande lyktor. Samtliga blev emellertid frikända vid tinget, då det blev fastslaget att en oljebehållare måste finnas i lyktan och antingen denna var av glas eller bleck hade ingen betydelse.

En annan gång var det en ung knalle som stod på ett marknadstorg och sålde bleckvaror. Han hade köpt s.k. dekorerad plåt och gjort sparbössor och leksaksskramlor, vilka voro mycket efterfrågade. Polisen kom och fastslog genast att dessa saker voro importerade från Tyskland. Pojken försvarade sig med att han köpt dekorerad plåt och gjort varorna själv, men polisen gav befallning om att varorna skulle packas ned. Så tog han en sparbössa och en ”skramla”, vilka skulle visas vid tinget, ty det blev givetvis stämning. Pojken inställde sig vid tinget och påpekade, som förut, att det ej var konstigare att göra en sak av målad plåt än av en vanlig och så tog han upp en lagbok och visade på paragrafen om försäljning av inhemsk husslöjd och anhöll att med stöd av denna bliva frikänd. Domaren, som hade rykte om sig att vara mycket barsk, blev ursinnig och frågade om han trodde det gick an att en pojkvasker från Gällstad ställde sig att tolka lagen för honom, och befallde att pojken skulle föras ut ur tingssalen. Nämndemännen tyckte att pojken kunde ha rätt. Det förhöll sig på samma sätt som med en snickare. Han kan inte göra trädet, men han kan förädla det och göra möbler och diverse saker av det. Bleckslagaren kan inte göra plåten, men han kan göra diverse saker av den och om plåten var målad eller belagd med tenn hade ingen betydelse. Nämnden överröstade domaren och pojken blev frikänd. Det berättas att när länsmannen, vid andra marknadstillfällen, gjorde sin rond bland salustånden gick han alltid förbi denne knalle utan att se åt hans varustånd.

En förbjuden vara, som många av knallarna handlade med, var arsenik, eller som det vanligen kallades ”kuris” (på månsespråk ”socker”) men på många platser visste inte myndigheterna hur det såg ut och försäljningen kunde ibland ske ganska öppet. En knalle slog en gång vad med en annan att han skulle ha en bit liggande på sin ”bleckskiva” hela dagen, utan att bli anmäld. Han hade en bit på ett skålpunds vikt liggande i en bleckbunke och länsman gick förbi två gånger och den ena gången lyfte han i arsenikbiten, men lade den tillbaka igen, utan att säga något. Han visste givetvis inte vad det var för en klump, kanske tänkte han det var någon sorts hartz e.dyl. som bleckslagarna använde vid lödning, men hellre än att röja sin okunnighet och fråga vad det var, lät han biten ligga.

En annan gång stod länsman och plockade i blecksakerna hos en knalle. Så kom det en kund och frågade om han hade något socker kvar. ”Ja, något lite”, sade knallen, ”ehuru mycket vill du ha?” ”Får jag ett tjog”, sade kunden. Ett ”tjog” var på månsespråket samma som skålpund. Knallen hade förut vägt till kvantiteter om ett skålpund och dessa paket hade han liggande i en diskbalja. Han tog fram ett paket, kunden betalade och avlägsnade sig och länsman gick, även han.

Beträffande varorna så visste bleckknallarna mycket väl vilka varor som gick bäst att sälja på de olika trakterna och rättade sin tillverkning därefter. På en del platser ville man ha stora flaskor och bunkar, på en annan trakt ville man ha mindre och där gick det inte alls att sälja större. Samma var förhållandet med kardor. På somliga trakter ville man ha dem mjuka, så man knappt kände när man kardade, på andra håll ville man ha styvare kardor. Detta sades bero på att man hade olika fårraser, med mjukare eller strävare ull. Skämtsamt brukade knallarna säga att det berodde på att fruntimren var kraftigare och starkare på en del trakter och de ville ha strävare kardor, medan de som ville ha de mjuka voro klena och svaga.

Bleckslagarna, som själva reste omkring och sålde sina varor, fick ofta föra ett strävsamt liv. För det mesta blev inte varorna färdiga före tio-elva på kvällen, så skulle de packas ned i ”bleckhäcken”, vanligen i halm för att inte kärlen skulle skavas och rispas. Sedan blev det ett par timmars sömn och redan vid tretiden på morgonen gav man sig iväg. Försäljningen började vanligen vid åttatiden, ibland tidigare och det infann sig kunder. Fram vid fyratiden på em. började man packa ned de överblivna varorna, såvida man inte kunde sälja slumpen till någon järnhandlare, vilket i så fall måste ske till mycket billigare pris. Resorna till Borås och de närmaste marknadsplatserna avverkades vanligen på en dag, men vid längre bort belägna platser tog det flera dagar. Då hade man sina bestämda kvarter, där man övernattade vid såväl bort- som hemresan. Ofta hände det att man passade på och gick i ”böjda” några dagar.

Somliga platser voro kända för att det alltid förekom bråk och slagsmål vid marknader. Särskilt omnämnes Skene, Björketorp och Mörlanda. Från dessa marknader färdades knallarna 10-12 stycken i sällskap och de lagade att de kom iväg före mörkrets inbrott. Drängar och arbetare hade vanligen marknadsfritt och de samlades vanligen i utkanterna av samhället och antastade de vägfarande, tiggde brännvin och bjödo på stryk om de ej fick något. Bästa sättet var att köra så fort som möjligt, rakt emot ligistklungan när de stängde vägen och då måste de givetvis ge sig undan för att ej bli påkörda. Glåpord och svordomar och ibland även stenar, slängdes efter dem. Somliga knallar voro försedda med ”blypiskor”, en vanlig piska men av starkare material och i änden av snärten voro fastsatt en eller ett par ”daggar” eller kulor av bly (”blydaggar”). Dessa ”vapen” voro ju fruktansvärda, men kommo aldrig till användning, utom när bataljen var särskilt het eller över makten för stor. Ofta kunde ett par knallar, försedda med blypiskor, göra rent bland ett 50-tal angripare.

Åtskilliga historier har berättats om dessa marknadsresor, men i de flesta fall säges knallarna ha klarat sig helskinnade, utom en gång då en knalle fick ena örat nästan avslaget av en vass sten, som träffade så illa. Det var vid hemresan från en marknad i Björketorp en gång på nittiotalet (läs1890-talet).

De marknader som enligt anteckningar i gamla almanackor och andra ”uppskrivningsböcker” i allmänhet besöktes voro; på landsbygden Trädet, Strängsered, Dannike, Svenljunga, Tranemo, Frölunda, Skene, Björketorp, Fritsla, Mörlanda, Ljung m.fl. samt städerna Borås, Ulricehamn, Falköping, Skövde, Skara, Hjo, Mariestad, Vänersborg, Uddevalla, Kungsbacka, Varberg m. fl. Längre resor gjordes även, t.ex. Årjäng, som ansågs vara en av de bästa marknader. Ävenså Molkom, Arvika och Sunne och även finnes anteckningar om att en del norska marknader besöktes.

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningens version och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara och förmedla händelser i vår bygd.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.