Efter intervju med Bengt Johansson.

I våra dagar börjar dansbandsmusiken få ett rejält uppsving. Enligt några har intresset för den bara slumrat, enligt andra har den varit helt ur tiden. Hur det är med den saken må vara osagt men efter höstens stora tv-satsning i dansbandskampen väcktes många gamla minnen till liv. Kanske tändes även ett nytt intresse för denna musikgenre. Bengt Johansson från Limmared kan berätta sin historia om hur dansbandsmusiken uppstod här i trakten under 1960-talet och fortlevde framåt.

Bengt började sin musikaliska bana som så många andra i musikskolan, där han började spela piano för Inge Ringdahl i tredje klass på Limmaredskolan. I mitten av 1960-talet när Bengt var sexton år kom fyra killar, som också spelade, och frågade om Bengt ville vara med och starta en orkester. Den första tiden fick de låna ett klassrum på skolan i Limmared för att öva under helgerna. Killarna var Hasse Björsborn, Per-Åke Svenningsson, Gerry Cedergren och Sven-Arne Johansson och med Bengt blev de fem medlemmar i bandet och kallade sig Bengt-Åkes. Senare kom de att öva i en källarlokal och slutligen övade killarna på Folkan Bio i Limmared.

De första spelningarna var på föreningsfester och privata fester. De uppträdde också på festplatser som Grand i Länghem och i Grimsås, men minst på Focus i Limmared.
– Man blir inte profet i sitt eget land, skrattar Bengt.
– Dessutom tyckte vi det var tråkigt att danspubliken hade för vana att infinna sig så sent på kvällen, oftast inte förrän vid paus, som kunde börja vid 22.30, fortsätter Bengt.
Vi föredrog att spela på restauranger med närkontakt till danspubliken. Därför blev det städerna som blev våra främsta spelplatser.
Ingen av dem hade körkort förrän Bengt tog körkort 1968.
– Tidigare körde föräldrarna oss och av ganska förklarliga skäl var det lättare att lägga spelningar längre bort när vi så att säga tog oss fram av egen maskin, säger Bengt.
Så spelområdet som förut varit Borås-Ulricehamn i norr, Svenljunga-Kinna i väster, Gislaved-Anderstorp i söder och Grimsås i öster blev då utökat till Falkenberg-Göteborg i väster, Jönköping-Huskvarna i öster, Skövde-Skara i norr och till Torup-Hylte i söder.

De spelade ofta i Falkenberg och Göteborg. Bengt berättar en otrolig historia från Göteborg. Där skulle de spela på ett ställe vid Kortedala torg men blev inte insläppta. De var några ”långhåriga typer” enligt vaktmästaren. Inte förrän de backade intill med sin turnébuss blev de betrodda att komma in som kvällens orkester!

Bengt berättar en annan episod från dansrestaurangen Valand i Göteborg under slutet av 1960-talet.
– Vi hade inbokade spelningar där månadsvis med fyra uppträdanden per vecka, berättar Bengt.
– Först spelade vi några timmar i restaurangen och sedan fortsatte vi spela mellan klockan ett och fyra på nattklubben som fanns på andra våningen. Tufft att klara, vi hade ju skolan vid sidan av spelningen eller om vi ska säga att det var tvärtom, tillägger Bengt eftertänksamt.
Här berättar han när kvällens kvinnliga dansare helt plötsligt kom in utan ”en tråd på kroppen”. Det var vi unga killar inte alls förberedda på.

För att åka omkring och spela på olika platser krävs förberedelse och organisation, så att det så att säga ”flyter p唝. Deras manager var under Bengt-Åkes tid Göran Svenningsson, bror till Per-Åke i bandet. Det gällde att försöka samordna spelningar med livet i övrigt så att det inte blev för mycket avbokningar till det tänkta programmet. Det fanns också en musikförmedling som kunde fixa spelningar. Men det blev inte alltid som det var tänkt, säger Bengt och fortsätter vidare:
– Jag minns en spelning vi hade i Vetlanda. Där fanns två dansbanor och ytterligare en orkester. Något hade blivit fel vid bokningen så vi skulle spela gammaldans, som exempelvis schottis och hambo, hela kvällen. En hel kväll med gammaldans ingick inte i vår repertoar. Vi brukade spela foxtrot eller ”tryckare”, som vi säger, och bugg.
Bengt-Åkes spelade som brukligt var under den här tiden endast ett par låtar gammaldans före paus.
– Vi körde vår musikstil även den här kvällen och danspubliken visade inget missnöje, det dansades mycket på ”vår bana”, säger Bengt.

När Bengt-Åkes spelat omkring fem år var det tid för killarna att göra ”lumpen”. De fick svårare att samordna sina spelningar också på grund av att de fick andra intressen så därför upphörde bandet i 1970.

Musiken fortsatte dock vara viktig i Bengts liv, trots att Bengt-Åkes hade upphört som orkester. Tillsammans med lumparkompisen Tryggve från Lilla Edet och en kompis till denne, plus ytterligare två killar, samlades ett nytt gäng som spelade tillsammans och tanken var att bilda ett nytt band. Det blev bara under en kortare tid, men som Bengt beskriver gav det många nya erfarenheter. Tryggve fick en plats i dansbandet Jiggs och Bengt började spela i bandet Giggis med Sverre från Trollhättan. Det här bandets medlemmar kom från olika delar av Sverige, vilket innebar långa tröttande resor och svårare med samordningen av spelningar. Detta var också anledningen till att Bengt slutade i denna dansbandsorkester.

Efter detta gjorde Bengt ett halvårs uppehåll i sin spelning. Men återigen drog och lockade musiken. Han blev medlem i dansbandet Scandic Five som i övrigt bestod av Janne Hagberg, Ulla Hedendahl, Bosse Lundberg och Hugo Jensen. Då hade vi kommit fram till år 1972. Scandic Five fortsatte som dansband till 1975, då de tre medlemmarna Hugo, Ulla och Bosse slutade i bandet. Det här året ombildades, eller om man så vill nybildades, bandet till Zeros. Bengt och Janne var kvar och de fick tre nya medlemmar. De nya medlemmarna var Sonny Hansson, Christer Karlsson och Gerry Cedergren. Gerry hade varit med i Beng-Åkes på 1960-talet.

Zeros geografiska spelområde utsträckte sig ungefär som det gjort tidigare under Bengt-Åkes och Scandic Fives tid. Kanske något större om de kände för det. Nu skötte de själva sina bokningar. De hade skaffat ett bra nätverk av kontakter under alla år de spelat. Större fester och företagsfester ingick också i deras repertoar. De hade alla jobb vid sidan av musiken och bandet spelade fram till 1990, då en julfest på IKO nuvarande Nexans blev den sista spelningen.

År 1994 träffade Bengt en kille, Stig Johansson, som spelat i Scandic five före 1972, alltså innan Bengt var medlem i orkestern.
– Allt började egentligen med att vi båda blev tillfrågade om att spela på en 50års-fest för två arbetskompisar. Vi började planera och träna inför detta och det blev starten till Dagens Dubbel. Namnet tog vi efter de dubbla 50-åringarna! Jag spelade keyboard och sjöng, Stig gitarr och sång, upplyser Bengt.
Det blev inte bara en spelning utan de fick många fler förfrågningar om spelningar på födelsedagsfester, bröllop föreningsfester och liknande.
– Så från ett tänkt speljobb blev det ca 30 spelningar per år, vilket vi tyckte fick vara lagom. Vi spelade inte under somrarna och höll på fram till 1999, säger Bengt.
Under den här tiden, närmare bestämt år 1995, var Bengt i Nora i sitt ”vanliga” jobb. Han spelade då också där på en del fester, samt senare några logdanser i Nora under somrarna.

Under åren 1999-2002 spelade Bengt ensam, keyboard och sång. Han hade egentligen bestämt sig för att sluta uppträda när han blev tillfrågad att spela på en 50-årsfest i oktober 2002. Det kom att bli den sista ”offentliga” spelningen.

Bengt berättar vidare om sitt musikintresse genom livet. När han i ungdomen började medverka i ett band, startade de med enklare utrustning och ”spelade sig uppåt” d.v.s. satsade pengar man tjänade på musiken i bättre instrument och förstärkare för bättre ljud. Idag finns helt andra möjligheter vad gäller musikaliska ljudanläggningar. Då kunde gemensamt musikintresse och lust att utöva musik var en bra grogrund för att starta ett band, så kan det nog vara nu för tiden också, tror Bengt. Men det finns också så många fler valmöjligheter när det gäller fritidsintressen för ungdomen.
– Alla i ett band måste vara överens om spelkvällar och bokningar, och vara ett ganska sammansvetsat gäng. Bandet består ju av flera personer med privatliv vid sidan av turnerandet. Det kan bli svårt med samordningen om någon av medlemmarna uteblir från spelningar. Turnerande med långa tröttande resor och sena kvällar blir en annan sorts livsstil som kan vara svårt att kombinera med ”vardagsliv” i övrigt. Så det gäller att satsa lagom på musiken, säger Bengt.
– Tyvärr är alkoholmissbruk ett alltför vanligt inslag bland musiker, vilket kan kräva sina offer, fortsätter Bengt.
För min del har musiken alltid varit en hobby. Familjeliv, jobb och andra intressen styrde valet. Ett val han inte ångrar när han ser tillbaka på vad musiken betytt och fortfarande betyder för honom genom livet.