Memoarer av Bengt Ekelund.

Jag är född i Anedals Församling, Göteborg år 1912.
Vi var tre syskon, två systrar och en bror. Jag var yngst.
Min far hade ett bra arbete vid Skånska Cement AB.
Han var med när skåningarna byggde regementet I:15 i Borås år 1914.
Men efter ett tag, drabbades han av en svår förkylning som övergick till en lunginflammation.
Då det inte fanns något penicillin på den tiden, så dog min far.
Mor stod ensam med tre små barn och utan försörjning.
Då inga sociala bidrag fanns, fann hon det för gott att lämna storstaden och med sina barn flytta hem till sin mor i Nittorp.
Mormor hade en liten stuga som låg med Hjälmån på ena sidan och landsvägen på den andra.
Mormor var änka sedan länge. Hon var en företagsam karamellkokerska med polkagrisar som sin specialitet.
När min mor återvände lärde även hon sig detta yrke.
Hon blev sockerbagaren som inte endast kokade polkagrisar utan även annan konfekt, julgranskarameller och tårtor till olika högtider.
Polkagrisarna såldes i pappersstrutar för 1 öre styck.
Då det inte fanns någon konkurrens inom detta yrke på orten, hade de fullt upp att göra.
Det kom in många roliga, intressanta och ovanliga människor för att handla karameller.
Det var roligt att träffa så mycket blandat folk.
En gång kom en liten pojke in och sa att han skulle köpa för två ören polkagrisar. – ”Ja har två ören te men dom får ja inte loss, tyvärr”, sa han och drog sig i sina båda öron.

Mitt emot mitt barndomshem bodde ett äldre par i en ryggåsstuga.
Gumman satt vid spinnrocken hela dagarna och gubben kardade ullen åt henne.
Hon hade flinka fingrar, det blev ett sådant jämt och fint garn när hon spann.
På somrarna brukade gubben ligga i en lada för att vila.
Det var stora springor i ladans vägg, han syntes utifrån.
Han låg nära väggen.
Vid ett tillfälle kunde jag inte låta bli att sticka in ett strå i en springa och pilla honom med det på hans näsa.
Han trodde först att det var en fluga och försökte vifta bort den men det dröjde inte länge förrän han kom på mig.
Men han blev inte arg, det var en snäll gubbe.

Jag började i skolan i Nittorp redan vid sex års ålder.
Skolan var sjuårig med varannandagsläsning.
När skoldagen skulle avslutas, sjöngs det alltid en psalm med skolläraren sittandes vid orgeln.
Särskilt en dag, kunde inte jag och min bänkkamrat sitta stilla och vara tysta. Vi hade lite hyss för oss.
När psalmen var slut, fick vi oss varsin rejäl orre.
När jag kom hem från skolan den dagen tittade min mor granskande på mig och undrade om det hade hänt något särskilt.
Hon tyckte inte att jag var mig lik.
Men det fick bli en hemlighet, det som hade hänt.
Lärarna hade makt på den tiden.

Periodvis sådde jag åt stora skogsbolag som AB Papyros och Limmareds Glasbruk de dagar då jag var ledig från skolan.
Skogsbolagen gjorde stora avverkningar.
De avverkningsområden som uppstod skulle sedan frösås.
Vuxna karlar hackade ett litet hål i jorden och därefter kom en minderårig och knäppte i några frön med hjälp av en frökanna.

Hjälmån flöt förbi strax intill vårt hem.
Mor lärde oss tidigt att simma. Då behövde hon inte vara så orolig över att vi skulle trilla i vattnet.
Hon hann ju inte alltid att se efter oss då vi lekte.
Det fanns mycket fisk i ån på den tiden och när jag var nävastor började jag att fiska.
Jag minns den första abborren som jag tog och sedan var det klippt. Fisket blev mitt stora intresse.
Jag var runt på många sjöar i bygden för att få fiska.
Det fanns inte några fiskevårdsföreningar så det var bara att fiska när och var man hade lust. Det var fritt fram.

Det fanns inte bara gott om fisk.
I skogen fanns det även gott om björnbär, lingon, smultron, hallon och blåbär.
Det slog sällan fel, det blev bär varje år.
Allemansrätten gällde då som nu.

På Hjälmån flottades massaved.
Veden kom ifrån Dalstorpssjön över Nittorpssjön och Algutstorpssjön för att där tas upp och skickas vidare med tåget på järnvägen vid Brandsmo station.
Så liten jag var så var jag med och hoppade på timmerstockarna som rullade på vattnet utanför vårt hem.
Flottarna använde sig av flottpikar för att det inte skulle låsa sig när stockarna flöt med strömmen.

Fram till början på 20-talet var den allmänna vägen som gick förbi strax utanför vår stuga inhängnad med gärdesgård och grind.
Vi kallade en grind med gångjärn, fastsatt mellan två grindstolpar för ”Led”.
Då kreaturen betade innanför Ledet, var det alltid stängt på sommaren.
Detta var ju till nackdel för trafikanterna som satt högt upp i vagn efter häst eller oxe.
Det fanns alltså en marknad för grindpojkar.
Jag roade mig ofta med att öppna Ledet åt förbiresande.
Inte alltid, men ibland kunde det hända att det kom någon som var givmild och välsituerad.
Då kunde jag få en 10-öring eller vid sällsynta tillfällen en 25-öring.
Då blev jag riktigt glad.

Vi hade ingen egen vattenbrunn i anslutning till vår stuga.
Vi hämtade istället vatten i skogen lite utanför tomten. Där fanns det en inhägnad vattenkälla.
Då en törstig morbror vid ett tillfälle kom på besök, skickades jag till källan för att hämta vatten.
För att komma till källan så var jag tvungen att passera en stor tjur som gick på bete.
Jag var väldigt rädd för den där tjuren.
För att få de vuxna att tro att jag trots det tordes gå för att hämta vatten, fuskade jag.
Jag hämtade åvatten istället för källvatten.
Jag hoppades att min morbror inte skulle vara så noga med vad för slags vatten han fick.
Det var han.
Jag fick så mycket bannor att det gjorde jag aldrig om igen.

Jularna var för oss barn, efterlängtade avbrott i vardagen.
Det fanns en Ålens-Holm katalog i så gott som alla hem. Det var ur den katalogen som min mor beställde julklappar.
Det var aldrig några dyrbara saker, men vi gladde oss åt det lilla.
I vår stuga inleddes alltid julen med att mormor, mor och vi tre syskon klädde julgranen tillsammans.
Vi klädde granen med levande ljus, karameller, flaggor och glitter.
Därefter så doppade vi i grytan och åt skinka, korv och lutfisk.
När vi var riktigt mätta och belåtna så väntade det mest spännande på hela dagen – julklappsutdelningen.
Kvällsmålet bestod av risgrynsgröt med en mandel.
Den av oss som fick mandeln, fick rimma till gröten.
Kvällen avslutades med högläsning ur julevangeliet.
På natten drömde jag ofta om den spänning som hade varit under dagen.
Tidigt, tidigt på juldagens morgon väcktes jag ur mina sköna drömmar för att färdas på apostlahästarna de nära 2 kilometrarna till julottan i Nittorps kyrka.
Det var i regel kalla vintrar med mycket snö.
Bönderna körde till ottan med häst och släde som var smyckade med pingla och bjällerkrans.
Kyrkan var upplyst med vad som kändes som tusentals levande ljus och Nittorps hornmusiksextett spelade till psalmerna.
Jag glömmer aldrig när de spelade ”Var hälsad sköna morgonstund”.
Det var pampigt.
När sedan själva julen var avslutad, tog julkalasen vid.
Det var trångt i stugorna med många barn men traditioner var till för att följas.
För att kunna bjuda alla, delades bjudningarna upp i tillfällen som pågick under många dagar.
Vi lekte många organiserade lekar, barn och vuxna tillsammans.
Det bjöds på kaffe eller saft och många olika sorters kakor.
Vi hade trots fattigdom, många fina jular att minnas i gamla Nittorp.
Om jag ska vara uppriktig så tror jag inte att dagens jular har det lugn och harmoni som vi upplevde med jularna förr.

Det fanns många enstöringar och fattigjoner, så även i trakterna runt om oss.
De stod utan anförvanter och hade på så vis inget socialt skyddsnät.
De bodde i bästa fall i en liten primitiv stuga och i sämsta fall i en jordkula där levde de ett riktigt eremitliv långt bortom ära och värdighet.
På den tiden förekom ingen som helst socialvård.
De fick klara sig själva trots hög ålder och fattigdom.
Jag minns särskilt en gubbe som hette Otto Grand. Det var ett knektnamn.
Han levde helt isolerad från samhället i en liten hydda ute i skogen.
Det var ett litet krypin där han hade en brits och en eldstad.
Jag gick till honom några gånger.
Han försörjde sig på att skjuta vilt med en mynningsladdare och på att plocka bär.
Då bönderna i närheten hade gjort avverkningar, tog han tillvara på de kvarliggande grenarna för att elda med.
Han besvärade inte socknen på något vis.
Han dog i ensamhet.
Det fanns även de som vi kallade för sockenhjon, fattiga stackare som inte kunde klara sig själva.
De fick ändå en liten dos mänsklighet då ett kontaktnät utgjordes av bönder boendes i socknen, vilka gav hjonen mat och härbärge i tre dygn.
Då den uppgjorda tiden var slut, skjutsade bonden dem till nästa gård.
Men det fanns gott om luffare som inte var kopplade till socken.
De gick från stuga till stuga för att tigga ihop sin mat och en sovplats i någon hölada.
Ett armod som var ohyggligt.

Jag kommer även ihåg en gumma som bodde i en stuga som var i ett ordentligt dåligt skick.
Hon hade en son som kallades för oäkting. Hans far ville inte ta på sig faderskapet.
Det var skamligt både för modern och för pojken.
Men moderns bror flyttade in i stugan, vilket gjorde att livet blev lite lättare för dem.
Morbrodern var hemkommen efter att ha varit en tid i Amerika.
Där hade han skaffat sig lite kapital.
Han valde att lägga en del av de pengarna på en radio!
Den första radion var en kristallmottagare och den andra en batterimottagare, båda med hörlurar.
Vi småpojkar brukade gå dit för att få lyssna en stund.
Det var verkligen en upplevelse.

Min mor kom redan som ung ut i världen och lärde sig att tala ett förhållandevis vårdat språk.
Ett språk hon sedan överförde till oss barn.
Det var inte alltid så lätt att förstå de äldre människorna och de hade inte heller så lätt att förstå oss.
Många av de infödda äldre byborna hade en ganska kort och bristfällig skolgång bakom sig.
Genom lika skolgång för alla har bygdespråken minskat, både på gott och ont.
Dalstorp-Nittorps Hembygdsförening har givit ut en liten skrift om dialekter och bygdespråk: ”Från ackia me då till öxa te”.

De flesta människor som var över 70 år var totalt utslitna och hade betydligt fler krämpor rent allmänt då än vad som är brukligt numera.
Att ta sig till läkare var komplicerat då läkarna inte befann sig på nära håll utan var placerade i de större orterna.
Det var ju inte så smidigt rent praktiskt att forsla en sjuk människa så långt med de transporter som stod att finna.
Dessutom kostade det pengar”¦
Blev man skadad eller sjuk ville det mycket till innan en läkare uppsöktes.
När min gamla mormor var 84 år råkade hon falla och skada sig i höften.
Hon blev inte undersökt av någon läkare och blev sängliggande i fyra år.
Min mor tog det största ansvaret för skötseln av mormor, även om jag hjälpte till en del.
Hon var tung och orörlig.
Vi fick under flera år gå upp mitt i nätterna för att vända på henne.

Tandvården var urusel.
Fick man tandvärk så kämpade man verkligen emot så länge det bara var möjligt.
Det fanns ingen tandläkare i närheten.
Däremot hade vi en gammal knekt som någon gång skulle ha fått en sjukvårdsutbildning.
Vi kallade honom för tanddoktorn.
Hans enda redskap var en tång som han bröt upp tanden med, helt utan bedövning.
Han brukade ha med sig sin fru som var den som höll stadigt i ”patientens” huvud.
Det var många, både barn och vuxna som blev helt tandlösa.
Jag var där och drog ut ett par gäkslor, som det hette.
Det gjorde fruktansvärt ont.
Det fanns tandproteser hos riktiga tandläkare men det var inget som man hade råd med.
Det var en stor skillnad om man nu jämför med dagens tandvård.
Numera kan tandläkarna sätta in konsttänder, lika bra som de naturliga.
Se bara på hockeyspelarna, säkert inte en naturlig tand.

Jag var färdig med folkskolan inför sommaren 1925.
På hösten samma år började jag att ”läsa för prästen”, som konfirmationsläsningen kallades i folkmun.
Vi fick inte gå och läsa tillsammans med flickorna.
Det ansåg prästen vara alltför lockande för oss ungdomar och han ville inte fresta oss till något som kunde anses vara syndigt.

När konfirmationen var avklarad anställdes jag som jordbruksarbetare på gården Backen, Nittorps by. Detta var på våren 1926.
Jag tjänade 1 krona per dag.
Det var tre äldre syskon som ägde gården.
Allt arbete utfördes för hand, det fanns inga maskiner.
Jag trivdes gott där och fick lära mig mycket om jordbruk.

Beträffande vägunderhåll, utdelades väglotter efter storlek på gården till bönderna att sköta.
Jag minns så väl när bönderna skärvade och slog sten för hand för att få makadam till att laga trasiga vägar med.
Landsfiskalen kom en gång om året för att göra vägsyn.
År 1927 övertog Kinds Härads Vägdistrikt vägunderhållet på de allmänna vägarna.
Tiderna var svåra och arbetslösheten stor.
Många fick sitt arbete endast betalt i mat för dagen, trots det gick jag omkring och kände att jag ville byta arbete.
När det råkade bli så att vägmästaren för Tranemo kom in till mor för att köpa polkagrisar, passade jag på att fråga om han hade något arbete till mig.
Jag hade tur och fick börja där omgående.

När jag började vid vägdistriktet var jag 18 år.
Det fanns små lastbilar och stenkrossar men inga väghyvlar.
Sten kördes från upplag och grusgropar till krossarna.
När materialet skulle köras ut fick det lastas för hand.
Det satt små vägsladdar belastade med sten kopplade efter lastbilen.
En vägarbetare skötte sladden och reglerade djupet med hjälp av stenarna.
Arbetslönen var 60 öre i timman och man arbetade nio timmar per dag måndagar – fredagar och sex timmar på lördagar.
Det blev 51 timmars arbete per vecka.
Vi cyklade till arbetet så länge det inte var längre än två mil, var det längre än så inkvarterade vi oss hos någon närboende bonde.
Vi brukade få betala 2 kronor för mat och logi per dygn.
Till vissa arbeten kunde det passa att åka med i lastbilarna.
Det fanns endast plats för en man i hytten bredvid chauffören.
De övriga fick sitta på flaket, sedan fick det vara hur uselt väder som helst.
Det kunde vara upp till 30 grader kallt.
En av de äldsta av oss, en man med flera krämpor och utslitningsskador fick så nära som alltid sitta inne i hytten.
Denne man var renhårig och mycket humoristisk.
Jag minns en gång då vi var törstiga och tog oss en liten paus i arbetet, då en till synes bister chef kom ut och frågade vad vi gjorde.
Den humoristiske mannen svarade som det var att vi satt där och drack öl.
Vägbasen tyckte att svaret var så bra att han bara skrattade åt alltihop.
Han tyckte att det var rejält sagt.

Efter hand ökade rationaliseringen allt mer.
Det köptes in väghyvlar och lastmaskiner, vilket innebar mindre arbete för hand.
Det byggdes rastbodar på de större arbetsplatserna där vi kunde värma upp oss med hjälp av en liten plåtkamin.
Även transporterna av oss karlar på lastbilsflaken förbättrades då det inrättades små åkhyttar som vi kunde sitta i.
Det var en stor lättnad att få en viss avlastning i samband med det tunga arbete som vägarbetet innebar.

1933 bildade vi en första fackförening, enbart för distriktets personal.
Vi hade förhandlingar med personal på vägstyrelsen gällande löneutveckling och andra frågor.
Jag minns särskilt när vi fick igenom tre dagars sommarsemester.
Det kändes så skönt att vi knappast kunde tro på att det var sant.
Semesterlagen var ännu inte införd i Sverige.

Den bonden där jag tidigare hade tjänat som dräng var en skicklig skytt.
Han var en av distriktets bästa.
Han lärde mig att skjuta och mycket om skytte för övrigt.
Det fanns mycket orre och tjäder och vi var ofta i skogen där vi knäppte en och annan fågel.
Jag var medlem i Nittorps skytteförening och var med på fältskjutningar.

Som för så många andra ungdomar, blev idrotten ett av mina stora intressen.
Vi hade redan i slutet av tjugotalet en liten idrottsklubb i Nittorp.
På en öppen liten yta hade det bott en knekt som hette Kvint.
Vi använde den ytan till att spela fotboll på och vi kallade platsen för Kvintaslätt.

På vintrarna spelade vi bandy på Nittorpssjöns is.
Det blev bara vänskapsmatcher med lag ifrån bygden.
Någon stor idrottsman blev jag aldrig. Jag blev aldrig tillräckligt god vän med bollen.
Jag satsade istället på att vara fotbollsdomare, men det passade mig inte heller.
Jag tyckte att jag fick för mycket skäll och obehag så jag lade pipan på hyllan.
Däremot har jag varit med i styrelser och liknande inom idrottsrörelsen och därmed deltagit i frivilligt arbete.
Vi anlade en hel fotbollsplan i Nittorp på 30-talet, helt på frivillig väg.
Nästan allt arbete sköttes för hand.

Ett annat intresse har varit dansen.
Mina systrar lärde mig danskonsten.
Vår mor tyckte att denna aktivitet var syndig, vi fick smyga lite med våra övningar.
I femtonårsåldern började jag att dansa på allvar ute på dansbanorna runt om i trakten.
Man kunde cykla flera mil för att få dansa.
Det var i regel bara dans på helgerna.
På den tiden var det ingen demokratisk dans som gällde precis. Att bjuda upp en flicka om det var damernas, det var verkligen till att skämma ut sig.
Inträdet kostade 50 öre och en dansbiljett 10 öre.
Det var oftast dragspel eller fiol som spelades.
Det fanns små dansbanor i nästan varje socken.
På nästan varje dans uppstod slagsmål, aldrig med tillhyggen.
Det var dåligt med ordningsvakter.

En bonde i trakten ägde en obebodd stuga med ett stort rum. Den stugan fungerade vintertid som en slags ungdomsgård.
Där träffades vi för att prata och dansa.
Vi hade riktigt roligt, endast glada minnen.

Jag har ett särskilt dansminne från skyttepaviljongen i Dalstorp.
Det var tjo och livat och efter vad jag kommer ihåg var det också söndagen den 2:a böndagen 1927.
När det nådde den unge hjälpprästen i byn att vi hade varit och dansat denna böndag höll han en straffpredikning som sent kom att glömmas i kyrkorna.
Han sade att Nittorps och Dalstorps ungdom skulle vid den yttersta dagen få det svårt att få en plats i Guds Rike.
Prästens ord vägde tungt.
Folk kom nästan in i något av ett chocktillstånd, inte minst min mor.
Men vi ungdomar som var dem som var berörda tog inte så allvarligt på det hela.
Vi var snart ute och dansade igen och hade roligt.
Jag kan nämna att denne präst efter en tid flyttade till Göteborg. Där hade han haft ansvar för en grupp konfirmander där han inte hade kunnat låta bli flickorna.
Han blev därmed avsatt.
Nej, jag kan inte se dansen som syndig.
Den har tvärtom gett mig många glada vänner och många vackra minnen.

Försvaret hade liksom de flesta det dåligt med finanserna.
Den allmänna värnplikten blev beroende härav.
Den var tidsmässigt nere i tre månader som lägst.
Hade man ett intyg på att man var familjeförsörjare, kunde man bli befriad från värnplikt i fredstid.
Jag bodde ensam med min mor och fick ett intyg på att jag skulle försörja henne.
Då fredstiden tog slut 1941 blev jag inkallad på en 6-månaders utbildning.
Därefter blev jag inkallad allt som ofta.
Jag låg mycket nedåt Hallandskusten.
Ett av de bästa minnen jag har från inkallelsetiden var när jag gick högvakt vid slottet.
Det var Gustav den V som var kung på den tiden.
Jag har många fina minnen ifrån beredskapstiden.
När man tänker på kriget så här i efterhand, var det rena undret att Sverige slapp undan.
Då Norge blev ockuperat gick många tyska trupptransporter dagligen genom Sverige med godkännande av Konung och regering, allt utan större intermezzon.
Om vi gjort aldrig så litet motstånd hade vi säkert liksom Norge och Danmark varit i Tyskarnas händer.
Neutraliteten kan ifrågasättas.

Efter många år som anställd vägarbetare, tänkte jag att det skulle vara roligt att bli en sådan som fick lite mer att säga till om.
Men då måste man utbilda sig.
Jag gick vägmästarskola vid GTI i Göteborg 1945.
Sedan ingick jag i det äkta ståndet 29 december 1945.
Vi fick två barn.
Jag tog efter avslutad utbildning plats som biträdande arbetsledare i Torp vid Alingsås, Färgelanda i Dalsland, Östra Frölunda, Svenljunga och slutligen som vägmästare för Redvägs vägdistrikt i Timmele.
Jag var inte någon chefstyp som bara befallde, det hade jag fått nog av.
Jag var kamrat med alla och kunde kompromissa vid meningsskiljaktigheter.
Det uppstod aldrig några större kontroverser.
Det var i stort sett ett väldigt bra yrkessval.

Bearbetat av Petra Annerdahlen.