Artikelförfattare: Svante Skrivare

Artikel ur ”Sjuhäradsbygdens Jul”, från år 1940.
Årg. 7, sid. 25.
Utgivare: Karl Nilsson och G. Thulin
Tryck: Borås år 1940. A.-B. Borås Tidn. tr. 47836
Pris: 1,25 kr.

Redvägs Ätradal hör till Västergötlands äldsta och minnesrikaste bygder. Ett stort antal bauta- och runstenar, de senare stundom korsmärkta, tydande på att de tillkommit i kristen tid, och stensättningar, vittna här om att trakten var hemvist för mäktiga släkter för tusen, kanske flera tusen år sedan. Ända ned ifrån medeltidsstaden Ulricehamn, forna tiders Bogesund, och upp till Åsarp kantas landsvägen av dessa minnesmärken över döda ätter och en svunnen västgötsk kulturperiod.

Även medeltiden har lämnat efter sig spår i denna bygd i form av ett antal till vår tid bevarade kyrkor: Vists, Timmele, Dalums. Timmele kyrkas södra och äldsta dörr prydes än i dag av en vacker portal, som är från medeltiden.

När Carl X Gustafs stoft fördes från Göteborg till Stockholm, övernattade, enligt en gammal anteckning, det förvisso stora följet i Timmele. Meningen var att det kungliga stoftet under natten skulle ställas i kyrkan. Då södra dörren var för smal att släppa igenom kistan, upphöggs en ny dörr på kyrkans västra gavel. Av okänd anledning blev emellertid stoftet ej placerat i kyrkan utan kistan ställdes i en äng intill prästgården. Likvaka hölls givetvis under natten vid konungens läger. De förnämsta fruntimren i följet – sannolikt var drottningen med – övernattade i prästgården. Kvarterstället var nog både trångt och på andra sätt obekvämt, ty en svensk lantprästgård på 1600-talet skiljde sig icke stort från allmogens torftiga hem.

I Ätradalen är även bevarad en profan medeltida byggnad, nämligen stenhuset på Vinsarp, forntidens Vinstorp, i Dalum. Stenhuset anses vara byggt på 1400-talet i försvarssyfte.
Vinsarp ägdes under medeltiden av den stormannaätt som kallas Vinstorpasläkten. Denna släkt var både rik och inflytelserik. Ättens sista medlem var fru Anna Carlsdotter, vilken avled – sannolikt som god katolik – 1552 och blev begraven i Dalums kyrka. Flera av släktens övriga medlemmar fingo däremot sin sista vilostad i den ansedda domkyrkan i Skara, till vilken de skänkt flera gårdar.
Nämnda Anna Carlsdotter var anmoder till två av Gustaf Vasas drottningar, nämligen Margareta Lejonhufvud och Katarina Stenbock från Torpa i Kind.

I Ätradalen, från västerhavet upp till den tusenåriga åkerbruksbygden vid Falköping, går en urgammal väg. Denna stråk har avbördat mycket både gott och ont i de bygder, genom vilka den går fram. Ursprungligen var stråken en anspråkslös gång- och ridväg. Efter denna väg har Redvägs härad fått sitt namn, ett förhållande, som tyder på hur ansedd denna väg var i forntiden.

Än i dag har vägen ungefär, ja, på somliga ställen kanske precis samma sträckning, den hade för tusen år sedan. Detta bekräftas av de bautastenar, som kanta leden. Vi veta nämligen, att våra hedniska förfäder reste sina minnesstenar intill allfarvägen, på det att de färdande skulle kunna se och väl även beundra dem.
Allt jämt går vägen förbi den vackra korsmärkta runstenen i Börstig. Den ändå vackrare, även den prydd med korsets symbol, runstenen i Åsarp stod väl en gång invid allfarvägen, som dock senare av någon anledning ändrat riktning.
Uppe i Börstig är, utom nämnda runsten, en hel park bautastenar samt en ståtlig domarring. Så nog var där en, efter den tidens förhållanden sett, talrikt befolkad bygd för ett eller ett par tusen år tillbaka.

Det anses, att under stenåldern, således för omkring 4000 år tillbaka, flintan och bärnstenen fraktades från södra Sverige upp till Falbygden på Ätravägen. Numera tros det, att även längs Viskan ovan nämnda stenåldersprodukter förts upp till Västergötland. Under detta avlägsna skede torde dock samfärdseln ha skett mest i farkoster på floderna, då mycket vattenrikare än nu. Men ännu långt efter stenåldern, ja, ända fram till senare tid, fortfor folk att nyttja floderna och sjöarna i samfärdselns tjänst; vägarna voro nämligen både få och obekväma.

En lång rad resenärer allt ifrån hedenhös och intill våra dagar ha färdats denna väg. Fredliga köpmannaforor och härjande knekthopar ha här dragit fram. En väg för fredlig samfärdsel och en härväg! Det hade sina nackdelar att bo vid Ätravägen i en tid, då ofred ofta var gäst i landet. Det fick Redvägs allmoge mer än en gång erfara. Dalums kyrkas torn var icke för roskull utrustat med skottgluggar, Vinsarp icke för grannlåts skull omgivet av vallar och vattenfyllda gravar.

Men på den gamla allfarvägen drogo inte bara köpmansforor och knekthopar fram. Längs den kommo även friska vindar från stora världen blåsande. På den färdades i följe med fororna nya tankar, nya idéer in i bygden. Vägen var en kulturförmedlare. Kanske gjorde kristendomen längs Ätravägen sitt inträde i Sjuhäradsbygden. Sannolikt hade de människor, som bodde utmed denna väg, fått känna kristendomens fläktar långt innan den helige Sigfrid döpte Olov Skötkonung i källan vid Husaby. Härom året påträffades i Ätradalen en grav, som ansågs härröra från 800- eller 900-talet, alltså från förkristen tid.

Ätravägen var under medeltiden och även senare Sjuhäradsbygdens huvudstråk. När kinds- och marksborna hade ärende till biskopsstaden Skara eller besökte marknaden i Falköping, foro de säkert i allmänhet denna väg. Sannolikt fanns det härbärge i Bogesund, i vilket de kunde övernatta, om det tarvades.

Många historiska personer ha färdats den gamla Ätravägen. När Gustav Vasa besökte Sjuhäradsbygden, for han säkerligen denna väg, och på den tågade riksföreståndaren Sten Sture d.y. med sin bondehär ned mot Bogesund på nyåret 1520. Det var således mitt i smällkalla vintern. Samma väg åkte den vid Åsunden sårade hövdingen tillbaka. Då hade kanske ännu icke stridens larm hunnit tystna bakom honom. Fortfarande kämpade kanhända de glesa svenska leden på liv och död med påträngande fiendehopar för att deras sårade ledare skulle få ett välbehövligt försprång. Ingen vet. Detaljerna från slaget vid Åsunden äro tyvärr mycket knappa.

Genom denna bygd drog 1434 Engelbrekts befrielsehär ned mot fogdenästena Oppensten och Öresten, som raserades. Man har jämväl anledning förmoda, att Sten Sture d.ä. några årtionden senare färdades denna väg. Hans mål var Öresten, där han som bekant slog danskarna på flykten.

Ätravägen är utan tvivel Sjuhäradsbygdens minnesrikaste stråk. Om den vägen kunde tala, skulle färdfolket få lyssna till en intressant historia. Med fantasiens hjälp kan man dock mana fram en och annan bild ur dess hundra-, ja tusenåriga historia.

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningens version och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara ett stycke ”nutidshistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.