Författare: K G Junhall

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.1 – 2003 Årg.14 Sid.6-7

I samma bygd där jag själv framlevt min ungdom bodde också fyra århundraden tidigare två av mina äldsta kända allmogeanor, Anders i Hornhult, Nittorps socken och Oluf i Grimsås by, Mossebo socken. De båda socknarna ligger längst österut mot Smålandsgränsen. De var från Anders och Olufs dagar i mitten av 1500-talet till år 1971 självständiga enheter, men är numera avsides bygder i Tranemo storkommun, annexförsamlingar i Dalstorps respektive Tranemo pastorat. Mellan gårdarna är fågelvägen mindre än 10 km. Ovisst men fördenskull icke mindre sannolikt är att de två kände varandra. Deras öden skulle komma att sammanflätas genom efterlevande som blivit kvar i bygden många generationer, faktiskt ännu år 2001.

Anders och Oluf levde i en tid av stora omvälvningar. Reformeringen av det svenska samhället nådde ända ut i de glesaste obygderna. Kalmarunionen hade med stor vånda brutits upp, medeltidens feodalstyre höll på att raseras och katolska kyrkans makt bröts. Nya administrativa enheter skapades i denna vårt lands första ”kommunreform”. Ett antal sockennamn försvann och deras kyrkor lades öde, i vår egen bygd bland andra Limmared och Tyggestorp.

Kungens sparsamhetsiver gick ut över landets kyrkor. Kyrkans ”överflödiga egendomar” fick betala de dyra efterräkningarna för frigörelsen från danskväldet. Klockornas malm var eftertraktat betalningsmedel. Anders kanske var en av dem som sänkte Nittorps kyrkklocka i ”Klockeflogen” vid Backalund när kungens sändebud kom för att hämta den. Kanske var hans för oss okände far en av beställarna av den fina malmklockan. Den göts nämligen 1523 av den ännu till namnet okände klockgjutare som sentida forskare benämnt ”Nittorpsgjutaren”.

Ifall sägnen om kyrkklockan är sann så blev den dyrbara klockan i sinom tid upphämtad. Den hänger nämligen numera i tornet till Nittorps församlings nuvarande kyrka, uppförd 1847 på annan plats i socknen. Klockeflogen låg ännu 400 år senare kvar på sin plats cirka l km från den gamla kyrkoruinen. Den var på 1930-talet min barndoms bästa och säkraste skridskoplan, men är numera i stort sett en djup hålighet till följd av grundvattensänkningen. (Ref. Junhall: Några Påstebönder, Prester och Dannemän i Kindz, Mo och Redwägz härader, 1993)

Anders och Oluf var bönder, sannolikt åbor. Det betyder att de ägde inte sin jord men väl arvsrätt till brukningen av den. Kanske var de också hantverkare eller distributörer av handagods. I Kindsbygden fanns nämligen de skickligaste svarvarna och slöjdarna i hela Norden. Enligt Olaus Magnus Historia om de Nordiska folken utgjorde tillverkningen av träkärl, fat och stånkor (grenhornade dryckeskärl) en betydande inkomstkälla för befolkningen i Kinds och Marks härader. Det är här vi finner ”knalleandans” ursprung. Oavsett om Anders och Oluf tillhörde hantverksfalangen eller inte så var de förmodligen driftiga och skapade goda villkor för sina familjer.

Nya tider betyder också nya möjligheter för den som besitter initiativ och framåtanda. Vägen till makt och inflytande i, det nya samhället var boklig bildning. Läskunnighet hade förut varit förbehållen de oftast till Sverige inflyttade katolska prästerna. Mässorna hölls på latin och prästerna och munkarna tolkade de latinska bibeltexterna. Nu kunde svensk man bli präst och predika Guds ord på vårt eget språk. Gamla testamentet kom i tryck på svenska språket 1527 och en fullbordad bibelöversättning, ”Biblia på Swensko”, blev klar 1541. I den världsliga maktsfären behövdes administratörer och bokhållare för statens behov av kontroll och skatteregistrering. Detta fordrade också folk som kunde läsa och skriva och som dessutom ägde förfarenhet i räknekonsten. Detta insåg säkert både Anders i Hornhult och Oluf i Grimsås. De såg till att deras söner fick den kompetens som krävdes för kommande värv.

Olufs närmaste efterlevande
En av Olufs söner valde prästbanan. Han prästvigdes 1572 till namnet Ericus Olai. Efter 10 år som ung komminister i Gällstad återbördades han till sin hembygd. I 44 år var han kyrkoherde i Tranemo pastorat, där han också avled 1627. Ericus hustru är inte till namnet känd, men hon hade en systerson, ”Lars Brännegäle”, som omtalas i tingsprotokollen med mindre goda vitsord. Vid vintertinget 2 februari 1609 vittnade Erics capellan herr Sven att 80 daler i tyskt och danskt mynt för herr Eric ”bortkommit”. Vid sommartinget senare den 8 juni samma år fälldes densamme Lars för stölden i prästgården. Enligt tingsprotokollet delades böterna, 40 marker, ”treskifts” mellan Ericus Olai, Lars husbonde ”välborne Eric Andersson” samt häradsnämnden. Ericus efterskänkte därvid sin andel av bötesumman.

Om prästgården i Tranemo berättar tingsprotokollet från 1615: Herr Eric omtalade att konung Eric, då han i förra fejden (= Stora Nordiska kriget 1563-1570, den senare danska fejden inträffade 1609-1611) här nere vistats, hade tillagt prästbolet i Tranemo hemmanet Krysagården fritt från all skatt, eftersom prästgården låg utmed stora farvägen och var mycket betungad av gästning. Herr Håkan i Svenljunga hade sett brevet, som var daterat på Orreholmen. Danskarna hade i sista kriget rövat brevet tillsammans med mest allt som Ericus ”åtte” (ägde).Tinget tilldömde Krysegården helt fri från skatt.

Ericus Olai avled 1627 och efterträddes som kyrkoherde i Tranemo av sonen Bengt Ericsson. Bengt antog namnet Tranander. Han blev livshotande skadad genom olyckshändelse på hemfärd från Mossebo, där han predikat under påskhögtiden. Hemfärden skall ha skett tredjedag påsk 1650. Bexells herdaminne kan förtälja att olyckshändelsen bestod däri att ett träd föll över den vagn som pastor Bengt färdades i. Samma källa uppger att döden inträffade fjärdedag pingst. Enligt den då gällande julianska kalendern inträffade pingstdagen 1650 den 26 maj. Döden inträffade alltså 50 + 1 dagar efter olyckshändelsen, alltså den 29 maj 1650, eller omräknat till nu gällande kalender den 4 juni.

Ännu en generation skulle prästämbetet i Tranemo tillägnas Olufs familj. Först Bengts son Eric Tranander, som förestod pastoratet i ca 10 år och sedan Bengts dotter, som blev nästa prästfru i Krysagården genom sitt gifte med Nicolaus Andre Kollinius. Soldatsonen Nils Andersson föddes på torpet Kullen i Stengårdshult år 1622. Ar 1658 gifte han sig med Christina Bengtsdotter Tranander. Han blev kyrkoherde i Tranemo 1661 och prost i Kinds kontrakt, var riksdagsman för prästeståndet 1678 och 1682 och avled 1687. Christina överlevde honom i 10 år och har enligt Göteborgs stifts herdaminne ”gett upphov till den rikaste stamtavla vi sett över någon prästsläkt, utgrenad till de flesta prästsläkter i stiftet”.

Kollinius var säkert en mycket bemärkt man. Enligt traditionen skall han redan som barn visat ovanliga talanger och bestämde sig tidigt för att bli präst. Som ung vallpojke lär han ha ”predikat” för fåren ute i markerna. Han är också känd som en god skald och skrev även latinsk vers. Alla sju barnen bildade familjer. Margareta blev kyrkoherdefru i Dalstorp (se nedan Lyselius), Sara blev gift med mantalskommissarien Anders Ekman från Stora Ekered i Dalstorp, Andreas blev kyrkoherde i Snöstorp, Halland, Bengt var en tid skeppspräst och blev senare kyrkoherde i Starrkärr, Bohuslän, Nils blev kyrkoherde i Stora Lundby, Västergötland, Maria blev gift med löjtnant Thore Unge och den yngsta, Elisabeth, gift med mantalskommissarien Zackris (efternamn tills vidare oforskat) i Finnekumla och mor till kyrkoherde Josias Zackrisson. Antalet av mig registrerade personer i familjen Nicolaus Kollinius uppgår till mer än 3500.

Anders närmaste efterlevande
En av Anders söner bar också namnet Eric. Liksom Ericus Olai bör han vara född på 1540-talet. Eric Andersson i Hornhult övertog arvsrätten till sin fädernegård, men han var förutom skattebonde också soldat. Rimligt är antagandet att han gjorde krigstjänst bland annat i Stora Nordiska sjuårskriget 1563-1570. Det sägs i alla fall om honom att han ”tjänte riket i flera krig och fick för sina förtjänsters skull köpa sitt hemman fritt för sig och sin släkt”. Säkert var han mån om sina ägodelar och förmerade sitt kapital. Han avled 1620 då gården kan förmodas ha övergått till sonen Gunnar för att sedan i generation efter generation bli kvar i samma ägarförhållande intill vår egen tid. Gunnar Ericssons son Eric Gunnarsson (Ericus Gunnardi Cornenius) blev också präst och avancerade till komminister i Dalstorps pastorat.

En av Erics övriga söner, Gudmund, blev studerad karl och avancerade till länsman i Kinds härad. Gudmund Ericssons länsmannagärning finns belagd i tingsprotokollen för Kinds härad under en följd av år. Han blev bosatt i Ljushult. I länsmansgården i Ljushult föddes år 1600 ännu en son som skulle bli bemärkt prästman, Jacob Gudmundsson (Jacobus Gudmundi Solingius). Jacob var komminister i Sexdrega innan han 1665 blev kyrkoherde i Dalstorp. Han avled där 1672. Hustrun Carin Simonsdotter överlevde honom och dog i Nittorp.

I Ölsremmaboken finns en del av Jacobus Gudmundis kyrkliga verksamhet beskriven. Ölsremma socken var en fattigbygd med dålig bärkraft för sina invånare. Jacobus verkade för att socknen utvidgades med ett antal gårdar som tidigare tillhört Stengårdshults pastorat. Församlingens ekonomi förbättrades därvid en del och den nödvändiga restaureringen av ”Öhrshems kyrka” kunde påbörjas några år efter riksdagens beslut om den förändrade pastoratsindelningen, en restaurering som tydligen till slut kom att innebära total rivning av gamla kyrkan och en helt ny på samma plats. Stora frivilliga uppoffringar måste dock till men offerviljan var stor. Flertalet bidrog med mellan 4 och 20 öre, men Jacobus Gudmundi Solingius själv gav en hel krona. Till detta kom som brukligt var vid denna tid gåvor och tillskott i form av virke, dagsverken och andra naturella bidrag.

Alla räkenskaper för kyrkbygget finns bevarade och visar med vilken noggrannhet och ärlighet allt skötts. Det slutliga godkännandet skedde först under sonens, efterträdarens, tid 10 år senare.

Hittills har vi alltså följt fyra parallella generationer i Grimsås och Hornhult.
Grimsås: Olof – Ericus Olai – Bengt Tranander – Erik Bengtsson (Nils Kollinius)
Hornhult: Anders – Erik Andersson – Gudmund Ericsson – Jacob Gudmundsson

Jacobus Gudmundi Solingius hade liksom kollegan i Tranemo Nicolaus Kollinius en stor barnskara. Några av sönerna beklädde prästämbetet, bl. a. Magnus som blev kyrkoherde i Örby, Marks härad och Gudmundus Jacobi Lyselius som blev faderns efterträdare i Dalstorp.
Gudmundus blev gift med Kollinius dotter Margareta (se ovan). De fick tre söner som blev präster, tre som blev officerare samt en dotter som blev prästfru och två döttrar som gifte sig med officerare.

Gudmund Lyselius verksamhet i Dalstorps pastorat var på både gott och ont. Under sin Dalstorpstid förvärvade han flera gårdar och tycks ha varit lika framgångsrik både som jordägare och präst. Han avancerade till prost över Kinds kontrakt. (Dalstorpsboken sid. 225, Ett märkligt prästöde)

Genom giftet mellan Gudmund Lyselius och Margareta Kollinia knöts alltså de båda släkterna från Nittorp och Mossebo samman. Min anmoder från Dalstorps prästgård Christina Gudmundsdotter Lyselia får därmed följande antavla:

Anders i Hornhult Oluf i Grimsås
Eric Andersson Ericus Olai
Gudmund Ericsson Bengt Tranander
Jacob Solingius Christina Tranander-Kollinia
Gudmund Lyselius gift med Margareta Kollinia
Christina Gudmundsdotter Lyselia (mm fm mf m)

Christinas släktskapstavla till författaren ser ut så här, men det är en annan historia:
Christina Lyselia (gift med Johan Tranberg)
Peter Tranberg (gift med Maria Bennich)
Catarina-Lisa Tranberg (gift med Sven Bredin)
Anna-Maria Bredin (gift med Svante Johansson)
Hilma Svantesdotter (gift med Carl Svensson)
Agnes Carlsdotter (gift med Luther Johansson)
Karl-Gustaf Junhall (gift med Iris Svensson)
Agneta Junhall (sambo med Jan Stiernehammar)
flickorna Jessica, Olivia och Nadja Junhall.