Utdrag ur ”Ambjörnarps Torp & Hembygdsbok”-1983. Sid. 214-220.

Utgiven av Ambjörnarps Hembygdsförening.
Förord och studieledare Elvira Hansson.

När allting skulle tillverkas för hand, innan maskinerna tog över all fabrikation, var det vanligt att en del personer specialiserade sig på ett direkt yrke, som de i hemmet eller annorstädes utövade till hjälp för sin omgivning. Många fick nog i stor utsträckning försöka klara sig själva där det var möjligt, men ändå måste ju många ha hjälp med diverse, även om inte forna dagars fordringar kan jämföras med nutida och dess specialisering i alla avseenden. Man fick också arbeta tillsammans ibland och arbetsgemenskapen var god. Så var det t.ex. vid kolning, stenarbeten, tjärbränning, smedjor m.m.

Kolning
Kolmilan förbereddes med en kolbotten, en måttstock placerades vari fack uthuggits för att få fäste för stockarna som sen började resas och packas från mitten. När alla stockar rests, kläddes milan med granris och mylla. En stege restes utmed milan för att komma upp och tända och vakta och en klubba användes för att täppa till lufthål. Sedan tändes milan överst i mitten och elden trängde ner, mer och mer i milan och kolade veden. Två personer vaktade i skift natt och dag. Kolarna måste hela tiden vara på plats och därför byggdes en kolarkoja i närheten av milan. Den uppfördes av stockar, kläddes med granris och hade en dörr i lagom höjd för att bekvämt kunna komma in. En eldstad anbringades av stenhällar och gav värme på kvällen men försvann under natten, varför det kunde bli ganska kallt på morgonen i kojan. En normalstor mila tog c:a tre veckor innan kolet var färdigt.

Tjärbränning
Framställning av trätjära genom kokning av kådrik ved förekom förr. Kolningen sker i en sorts milor som kallas tjärdalar. På Bäckanäs finns en tjärdal eller tjärränna som Arvid Lundgren grävt ut och ställt i ursprungligt skick och kan beskådas för den intresserade. Tjärdalen byggdes i en backe där jorden stödde ena sidan av den trattliknande ”dalen”. Den andra sidan upplades på en stockrust för att frilägga bottnens mitt, där tjäran samlades och rann ut. Man fick utom tjära ett brunt, surt vattendestilat som kallades tjärpärma. Tjärveden bestod oftast av tjärstubbar, som var 7-8 år gamla stubbar efter tall. Den upphuggna och torkade veden staplades i tjärdalen, vars botten var täckt med takspån. Hela milan var sedan täckt med jordtorvor. Från en tjärdal innehållande 25 kubikmeter ved kunde utvinnas omkring 15 tunnor trätjära. Mycket beroende på veden, vinden och rätt bränning, vilket kunde pågå i tre dygn.

Stenarbetare
Några personer hade lärt att på ett speciellt sätt hantera sten. Två personer hjälptes åt att med borr och slägga kila hål i stenen som sedan spräcktes med särskilda kilar. Man måste kila stenen på rätt ”ledd” av stenen, så den lät sig klyvas. Därvid blev ytorna släta och lossnade också bäst. Dessa stenar som kallades däckare användes ofta till källare och även stenfot och murar.

Smeder
I var och varannan by fanns yrkessmeder och smedjor och de smidde allt från spik till varjehanda redskap och reparerade allt som fordrades. De var mycket betydelsefulla yrkesmän, ty många var beroende av deras hjälp. Det fanns också speciella liesmeder. Ganska många män var liesmeder, man kunde räkna upp många av dem i Ambjörnarp. Det var en konst att få fram ett ”gott bett” i lien. När allt skulle slås av med lie, såväl höskörd som stråsäden gick det åt många liar att byta med mellan slipningarna. Den måste göras för att återfå bra bett i lien som slöats av användningen. Numera sedan allt går maskinellt används inte lie mer än på t.ex. åkerrenar eller svåråtkomliga ställen.

Korgmakare
En del ägnade sig åt att göra korgarbeten. Svenning Eriksson på Hallasvedjan gjorde mycket sådana arbeten bland annat blombord av olika slag. Man flätade korgar av skurna remsor av virke, företrädesvis av ene och stora potatiskorgar var till största delen av detta material. Den siste korgmakare som flätade och sålde potatiskorgar var Esaias Svensson, Svansjö.

Skinnberedare
Det fanns skinnberedare som hade s.k. skinnstamp och beredde hudar. De kalkade hudarna och de blöttes i vatten i en s.k. ”skinnblöta” . Garvning till läder bereddes till olika användning beroende på vad skinnet skulle användas till. Av de grövre tillverkades stövlar, arbetsskor, benläder och s.k. ”förskinn” vilka användes som ett skydd för byxbenens framsida, seldon till hästar och oxar, remtyg, slåar och diverse varor. På senare år när garvningen sker maskinellt framställes alla sorters läder till skinn av varierande tjocklek och användning av bl.a. nöt- och kalvskinn. Av t.ex. getskinn blir chevreau till finskor. Skinn blir numera ofta använt i möbler, och även i kläder. Dessutom importeras ju varor av skinn från exotiska länder och deras vilda djur. August Andersson på Kråketorpet var skinnberedare bl.a. och brukade köra med oxar till Halmstad och Göteborg. Han körde även till marknader och sålde och bytte skinn.

Skomakare
Det fanns gott om skomakare förr och ofta lärdes yrket från far till son. Så var det t.ex. på Granåsen där August Granden var skomakare och hans söner Axel och Johan blev faderns efterföljare i yrket. Skomakarna gick omkring i hemmen och tillverkade stövlar, kängor och skor till alla i familjen när så behövdes, en del fick nöja sig med träskor. Materialet fick man skaffa själv i hemmet, men skomakarmäster hade med sig läst och troligen även sin symaskin, för det fanns ju inte i hemmen. Många ägnade sig åt att laga och halvsula skor, och skorna blev mycket mer utslitna förr än nu, när det knappt finns några skomakare längre. Det finns ingen i Ambjörnarp.

Skräddare
Det var vanligt förr med s.k. sockenskräddare, de liksom skomakarna gick omkring i hemmen och sydde åt familjernas medlemmar och hade väl med sig de behövliga verktygen, åtminstone pressjärnet. Man kan fråga sig om de kanske drog med sig symaskin på en kärra också, när sådana uppfunnits och allt inte behövdes utföras för hand. Det fanns säkert inte symaskinen i alla hem. Huskvarna började sin tillverkning av symaskinen 1872, och symaskinen av märket Nornan hade långskyttel i motsats till nuvarande runda och torde även ha funnits vid ungefär samma tid.

Träskomakare
Det kanske inte direkt kan kallas yrke med träskotillverkning men många ägnade sig åt att ”göra träskor”, som var en av de vanligaste fotbeklädnaderna förr för både barn och vuxna. Ur en lagom lång trädstam (avsågad) borrades med olika verktyg ur för foten och ”gröpades” ur med skedliknande verktyg, tills man fått en någorlunda urholkning. Det gjordes både höger och vänstersko. Även s.k. ”Vänneträskor” särskilt kraftiga träskor tillverkades för att användas när jorden skulle odlas upp och röjas till odlingsbar mark. Förr gjordes bikupor av halm som flätades omsorgsfullt till form och storlek innan modernare anordningar kom.

Kakelugnsmakare
När de öppna spisarna ersattes med kakelugnar blev det allt vanligare att uppföra dessa i de flesta finrum. Det var en särskild konst att få det rätta draget i dessa eldstäder, ty de murades så att slingor gick liksom runt och värmde upp hela kakelugnen som sedan höll vännen kvar ganska länge, och gav en behaglig värme. Nu har dessa slag av eldstäder åter blivit aktuella. Det är hög tid att de som utövar muraryrket lär sig att sätta upp kakelugnar, medan de gamla mästarna finns kvar och kan lära bort sina kunskaper på området till nya yrkesutövare.

Göteborgsfarare
Det var rätt många Ambjörnarpsbor som var s.k. Göteborgsfarare. De körde med häst den långa vägen, och hade oftast smör och andra matvaror till försäljning, kanske även säd och potatis. På hemvägen hade andra varor tagits i utbyte, och resan blev på så sätt till dubbel nytta. En del körde till Borås eller Skåne eller till andra orter för att få avsättning på sina produkter.

Bjälkhuggare
Innan de moderna maskinerna och sågverken kom, utfördes allt arbete med virke och trä i alla former, fick handkraften utnyttjas i hög trad. Att vara bjälkhuggare var ett mycket ansträngande arbete som fordrade goda fysiska krafter och bedömningsförmåga. När trädet fällts med stocksåg, helst av två personer samtidigt med sågen, fick huggaren först bedöma hur många tums storlek som kunde utvinnas av trädet vid beräknad längd, eller hur den största behållningen av trädet kunde åstadkommas. Därefter fastsattes en skärlina (av t.ex. fiskegarn) doppad i kimrök. När linan fästs vid rotändan och i toppen på den beräknade längden av trädet, lyftes linan ungefär på mitten av trädet, och släpptes hastigt tillbaka. Därvid avtecknade sig kimröken mot trädet och blev en linje för huggaren att följa med s.k. ”bila”. Denna yxa var stor och tung och platt på ena sidan, höger eller vänsterbila, beroende på om huggaren ville ha höger eller vänster hand närmast yxan.

Laggkärlstillverkning
Innan plaståldern kom användes mycket mer trä till användbara kärl. Av trä tillverkades laggkärl, trävita såar, tinor, byttor och baljor av diverse slag. I de flesta hem hade man en ”sältebalja” där kött eller fisk lades ner i salt som så småningom smälte och blev saltlag eller saltlake. Även för lingon hade man ”kimmor”. Lingonen kokades som surmos och förvarades i dessa laggkärl som då kallades ”mosakimma”. Anders Andreasson på Stenö tillverkade kalvbyttor och foderhoar bl.a.

Krukmakaryrket
Lerkärlstillverkning är det äldsta kända yrket och sträcker sig flera tusen år tillbaka i tiden. Våra förfäder var sen urminnes tider duktiga att forma lerkärl, och dessa användes mycket i hemmen och hushållen. Ofta var det gemensamma grötfatet ett lerkärl. Under senaste decennier har lerkärl åter kommit på modet, fast inte till användning i hushållen på samma sätt som tidigare. Genom de keramikkurser som hållits har många med mer eller mindre framgång egenhändigt tillverkat lerkärl, till största delen prydnadsföremål och dylikt. En Ambjörnarpsbo som återupptagit denna gamla tillverkning är Erna Mårtensson, Kråketorpet, som formar och drejar samt bränner keramik, även för försäljning. Hon leder även kurser i keramiktillverkning.

Hovslagaryrket
När det fanns gott om hästar, var hovslagaryrket mycket anlitat. En av dem som utövat detta yrke är den 85-årige Gunnar Alexandersson, Kvarngärde, Ambjörnarp. Han är född i Tosthult 1897 i en stor syskonskara på 10 barn, och kom att ägna sig åt smed- och hovslagaryrket i 60 år.

Han berättar följande:
Till Svenljunga kom jag 1920 och utövade smedyrket där. Sedan 1922 var jag på Högalid i smedjan hos Eric Ericsson. Där smidde vi till olika jordbruksredskap och verktyg, samt skodde hästar. På 1920-talet fanns 160 hästar i Ambjörnarp, och jag har även varit med om att sko oxar. Bl.a. körde Mårten Emanuelsson på Gräsåsen med oxar.

År 1926 gick jag på skola i Alnarp. Det var en statlig skola med en mängd olika utbildningsgrenar: rättare, förvaltare, lantmästare och agronomer utbildades där, trädgårdsskola fanns och många, många övriga. På den tiden fanns det tre statliga skolor i landet för hovslagaryrket, nu är det bara skolan i Skara som finns kvar. Högsta chefen för skolan i Alnarp var professor Hedelin, Borås, och doktor Aron Vestlund. Kursen varade i fyra månader, och det var ett mycket gott kamratskap bland de åtta som just valt att utbilda sig till hovslagare, bland dem flera från Mariannelund. Vi fick lära oss allt om hästens hovar. Från slakteriet i Lund fick vi hästben vilka skoddes som övning, vi fick noga studera senorna i benen och att alla söm skulle komma ut i vita linjen, och skon skulle passa. Annars kan hästen bli halt. Hovarna kan också drabbas av olika sjukdomar t.ex. hovbrottsinflammation. Denna sjukdom är svår att bota. Bakterien smittar och är av samma sort som orsakar kornas juverinflammation.

Arbetet böljade klockan fem fm. för dem som skulle ta värme för smidet. Nu har de elektriska fyrar. Två och två arbetade ihop och vi tillverkade hästskor och fick även lära oss smida söm. Vi hade ganska trevliga lärare. Vid Alnarp fanns vid den tiden 17 par draghästar för jordbruket, men inga ridhästar.

När kursen var slut hade mul- och klövsjuka utbrutit, så våra kläder, både arbetskläder och finkläder samt sängkläder, rökades och vi fick inte använda sängarna därefter, så vi satt uppe hela sista natten. Jag skulle cykla hem från Skåne hade jag tänkt, så jag cyklade först till Helsingborg. Där tog jag in på ett ställe och stannade över natt, och nästa dag cyklade jag till Ängelholm – men sen tog jag tåget hem till Ambjörnarp.

Jag har varit på besök vid skolan i Skara på senare år, och det har inte ändrat sig så mycket vad yrket beträffar. På min tid var det inga kvinnliga hovslagare, men vid detta besök var där flera stycken. Det är arbetsamt att sko hästar. Men hästarna är inte så stora numera, mest ridhästar, så nu orkar väl flickorna bättre än förr.

Jag vet inte hur många av gruppen som blev kvar i hovslagaryrket i fortsättningen, min närmaste kamrat tog till att laga bilar.

Det var ett intressant arbete att vara hovslagare, man träffade många med likartade intressen. Jag byggde en smedja 1930, nära samhället norr om sjön Brolången, och höll på med hovslagaryrket till för ett par år sen. Jag har haft god tur, och en god hälsa under åren, annars kunde det blivit svårigheter. Men allt gick lyckligt. Jag försökte alltid vara lugn, och det kände nog hästarna, och därför gick det bra.

Jag kan berätta en liten episod när det gäller hästar: Vi var många bröder hemma i Tosthult och vi ville att far (Svante Alexandersson) skulle köpa häst i stället för oxar, Far åkte till Ulricehamns marknad, och där köpte han en häst. På hemvägen stannade han hos Teodorn Lundgren i Stålared. Men där sålde han hästen till Lundgren – och bytte till oxar igen. Då var far inte välkommen hem!!

Min bror Arvid körde i skogen med två stycken oxar som han köpt för 420:-. Första hästen jag köpte (i Ljungsnäs) betalade jag 250: – för, men han var inte kastrerad så det fick jag betala 5: – för hos veterinären.

Och nu kan ”Gunnar Hovslagare” blicka tillbaka och minnas de 60 åren bland sina vänner och bönderna runt om i bygden. Där har han gjort en god insats för hästarna och deras ägare i sin hembygd, som han alltid förblivit trogen.

Svedjebruk
Svedjebruket har försvunnit för längesedan i denna ort, men har säkerligen förekommit i gångna århundrade, och var vanligt i de nordiska ländernas skogstrakter. Ljungen användes förr som foder, men genom svedjandet brändes det bort. När man stökat undan vårbruket, skulle man ställa i ordning svedjan. Svedjebränningen hade två syften, dels kunde man få säd, och dels blev betesmarken bättre.

Man fällde träden på vintern där man skulle svedja, tog väl tillvara timmer och andra stockar, men lät riset ligga kvar. På våren eldades riset som torkat och antändes så, att elden skulle gå mot vinden, och man uppbådade folk med granruskor och enbuskar till hjälp, så att elden inte gick ut för långt i den omkringliggande skogen. Därefter bearbetades svedjelandet grunt med ett tvåkloigt redskap (gaffelplog, svedjeplog) och harv, och besåddes med råg. Även förekom att det sattes potatis första året, men då ej i fåror utan backades ner i små hålor med aska och jord över. Askan blev ju som gödning av jorden. Efter några års grödor fick svedjelandet åter bära gräs till gott bete, och det förekom att det i svedjan växte ”bringebär” (hallon). Vanligen förnyades svedjandet efter något eller några tiotal år.