De flesta av oss kan nog nämna någon person på vår hemort som blev kallad för ett ”original”. Någon som inte riktigt passade in i det gängse mönstret för socialt beteende, livsstil och försörjning. Men deras starka karaktärer har garanterat dem att bli ihågkomna långt längre efter sin död, än många ”vanliga” människor.

I Tranemotrakten och övriga Kind kunde man under sent 1800-tal få besök av den kringvandrande Jöns ”Örejösse” Jönsson. Han var en förträfflig rimmare som bl a skaldade vassa ramsor om besökta gårdar utifrån bemötandet han fick där. Jöns tiggde gärna mjölk och studerade förtjust gamla priskuranter, särskilt dem från fröfirmor. Ordningsam som han var kunde han bringa reda i exempelvis farsturnas skohögar.

En fri sälle var Karl August ”Stubbagöken” Johansson-Hallgren som ville bli präst och ofta stod på stubbar och mässade för en inbillad församling. Han prydde sig med blommor och satte hatt på hatt. Petter i bäck var en annan vandrare man kände igen på långt håll, eftersom han alltid kastade sten från vägen ner i diket.