Författare: Kent Andersson

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.4 – 1999 Årg.10 Sid.5-6

På hemmaplan kallar vi det Nettarpa glasbruk. När du i dag vandrar i området är det lätt att känna historiens vingslag. För det otränade ögat verkar platsen tom och intetsägande, men tag dig tid och gå in bland lämningarna. Glasbruket har legat på ömse sidor om den nuvarande landsvägen med den medeltida kyrkoruinen i fonden. Vid vägens högra sida ligger de största lämningarna. Under perioder med riklig nederbörd träder hyttebrunnen fram i all sin mäktighet, en brunn som vid torka mest liknar en dypöl. Genom området löper bruksvägen upp till ägargården Nittorp Södergården och på sin väg passerar den mellan lämningarna efter glashyttan. Här finner du resterna efter de glasugnar ur vilka Nettarpaglaset trollades fram. Än glimmar en mångfald färger mot den som letar sig dit. Var du än gräver i detta område finner du en mängd glassplitter och någon enstaka gång en hel glaspropp eller dylikt.

Vid landsvägens vänstra sida ligger resterna efter de övriga byggnaderna. Här är de tydliga lämningarna efter packeriet där bygdens kvinnor fann en extrainkomst i att packa ned glaset i trähäckar fyllda med sågspån. Även här finner du mängder med glassplitter. Av områdets största byggnad, manskapsbyggnaden, finns ytterst få lämningar, endast några få grundstenar visar läget för den byggnad som efter brukets nedläggning flyttades till Limmareds glasbruk och återuppfördes som hyreshus med namnet Nittorpsbyggnaden.

Nere vid den närbelägna ån finner du lämningarna efter det första sliperiet. Husgrunden och dammfästet samt de grävda kanalerna visar ännu platsens läge. I botten på en övergiven brunn fann jag en verklig juvel, en helt intakt karaff från Nettarpa glasbruk.

GRUNDARNA
På Limmareds glasbruk arbetar glasmästare Alexander Heintze, född 1829 i Görlitz i Preussen. År 1874 blir ett historiskt år för honom och Nittorpsbygden. På hans initiativ startar äventyret Nittorps glasbruk. En spontan fråga i detta sammanhang är, hur löpte tankarna då han planerade ett konkurrerande glasbruk så tätt inpå sin forne arbetsgivare?

Först köper Heintze Nittorp Södergården med angränsande ägor på vilka bruket skall byggas. Hans nästa steg är att knyta några kompanjoner till sig, det blir herrarna Alexander Andersson i Lilla Spånarp, Johan Wiktor Olsson i Långared, L.J. Kindlund i Baltås och Aron Salomon Thorén i Månsagården.

För att finansiera byggnationen söker han och får frikostiga lån från flera håll, däribland Dalstorps kommun som bidrar med 5.000 kronor och Stengårdshults Pastorats Sparbank som lånar ut 15.000 kronor. Byggnationen går snabbt, redan 1874 står bruket klart med sina röda byggnader med svarta tak. Drivkraften vatten ras genom den handgrävda kanalen som leder kraftkällan från det avlägsna Tommareds skogar ned till hyttebrunnen. För de som kommer från Tranemohållet kommer man in på området via en enkel kavelbro och vidare längs den enkla grusvägen.

Redan från starten öppnar Heintze en brukshandel i mangårdsbyggnaden på Södergården. Här kan arbetarna köpa de mest nödvändiga varorna och få dem antecknade i brukets räkenskapsbok för betalning vid månadens slut. Och så är Nittorps glasbruk igång med full kraft.

DE FÖLJANDE ÅREN
I den nybyggda glasbruksbyggnaden finns det två ugnar, fyra verkstäder och en ångmaskin för driften. Den utländska sanden körs på Oxabanan till Månstad där glasbruksarbetarna hämtar den med häst och vagn. En mindre mängd sand hämtas också i Lagmanshagasjön i Ljungsarp.

Heintze har rykte om sig att vara en skicklig glasblåsare. Han ses sittande vid någon av ugnarna blåsande formsköna föremål. Brukets sortiment är för tiden brett, där finns flugfångare, apoteksglas av olika form och format, kristallslipade glas för finare tillfällen, det kända fyllesvinet, slipade glasprismor, jaktflaskor, vinkaraffer med tillhörande glas med mera. Bland det färgade glaset är det koboltblå vårt glasbruks kännetecken.

Likt storebror i Limmared har vårt glasbruk en bruksskola som är belägen i mangårdsbyggnaden i Södergården. Här får glasarbetarnas barn lära sig grunderna i de mest nödvändiga ämnena.

Heintzes kompanjoner lyser med sin frånvaro i handlingarna under de framgångsrika åren. Tydligen är de vad vi i dag kallar sleeping partners, grundaren ges alltså fria händer vad gäller brukets drift, vilket senare skall visa sig var ett fatalt misstag.

DET ÅTERUPPTÄCKTA SLIPERIET
Det står inte länge på innan vattenbristen gör sig påmind vid glassliperiet. Det är endast vid höst- och vårflod som det fungerar klanderfritt. Ett nytt sliperi måste byggas. Alla nittorpsbor vet, att ett nytt sliperi byggs ”närmre Dalstorpssjön” men ingen jag frågade visste var. Som så ofta förr är det en ödets slump som löser denna gåta. Vid ett besök vid det så kallade Borrverket börjar jag att gräva i husgrunden och där ligger svaret. Hela huset är fyllt med mer eller mindre söndrigt glas av omisskännlig nittorpskaraktär. Svaret är alltså följande: När gevärsfaktoriet lades ned 1875 övertogs byggnaden av glasbruket som byggde om den till sitt nya sliperi. Här finner du än i dag stora talande lämningar efter denna återupptäckta byggnad.

NÅGRA ARBETARE
En mängd hantverkare är anställda vid vårt bruk under dess korta levnad, som mest finner aderton glasblåsare sin utkomst här. Bland dessa märks: Hans Amandus Alexandersson, född 1846 i S.Åsarp som lämnar sin syssla för Köla i Värmland 1888. Johan Mårten Andreasson, född 1854 i Tranemo som blåser vårt glas under åren 1875-83 och sedan flyttar till Limmared.

Den ende glasmålaren som nämns är A Kampler som arbetar på bruket år 1883. I glassliparskaran märks: Otto Fredrik Liljeqvist, född 1855 i Skinnskatteberg, som kommer till Nittorp från Limmared 1875 och flyttar vidare till Fjäls glasbruk 1887.

Alfrid Svenningsson Lundin, född 1864 i Hulared och verksam här under åren 1887-88 då han flyttar till Limmared. Victor Leander Schmidt, född 1838 i S.Åsarp som arbetar här 1880-90 då han flyttar till USA.

SLUTET
Glasknallarna spred Nittorpsglas över hela Sverige under de gyllene åren. Var det närheten till Limmareds glasbruk eller Heintzes dåliga affärssinne som slog spiken i konkurskistan? En bidragande faktor är säkert att kompanjonen Johan Wiktor Olsson i Långared, som även äger Långaredsmedjan, har dåliga affärer som leder till konkurs efter hans död 1879. Vilka orsakerna än var, så går det till konkurs. De stolta planer som kompanjonerna säkert hade när Nittorps glasbruk startades kom på skam. År 1882 står det klart att företaget inte kan räddas. Alexander Heintze finner sin situation ohållbar. Utan tanke på sina kompanjoner och borgenärer lämnar han Sverige i april 1882 och ”rymmer till Amerika”. Kvar i Södergården är hustrun Josefina Olausdotter, född 1853 i Tranemo och de fyra barnen (alla födda i första äktenskapet med Alvina Amalia Augusta, född 1841 i Berlin, död 1875 i Nittorp) Adolf Rudolf, född 1864, Alma Hedvid Alvina 1866, Metta Hulda Adelheid 1870 och Alvina Wilhelmina Charlotta 1873, alla födda i Limmared.

Vid tre tillfällen är representanter från Dalstorps kommun uppe vid Södergården och söker makarna Heintze. Först vid tredje besöket far de kontakt med Josefina, som meddelar att maken ”avvikit”. En efterlysning spikas upp på mangårdsbyggnaden och polismyndigheten i Göteborg uppmanas söka Alexander Heintze ”över hela riket”. Efterlysningen kommer för sent. Glasbruksgrundaren har hunnit lämna landet.

Josefina Olausdotters situation är svår. Man kan lätt föreställa sig de blickar och hårda ord som möter henne från borgenärer och andra som drabbas av konkursen. Till slut återstår endast en utväg, kanske var den förplanerad, att sälla sig till maken i Amerika. Fredagen den 14 juli 1882 lämnar emigrantbåten Göteborgs hamn, ombord är Josefina och barnen som reser under namnet Heinge. De stiger iland i New York och därmed är epoken Heintze slut i Nittorp.

Den som begär glasbruket i konkurs är ordföranden i Stengårdshults Pastorats Sparbank, S. Almén, som lämnar in ansökan den 16 februari 1883. Konkursansökan talar sitt eget språk:
”Enär Alexander Heintze från Nittorp Sörgården enligt närlagde officielle bevis rymt ur Riket redan under April månad förlidit år samt anledning föreligger att sådant af honom blifvit vidtagit för att undgå sina borgenärers kraf; så får jag i min egenskap af Ordförande i Stengårdshults Pastorats Sparbank och på bilagde förbindelse, som visar att Heintze med flera häftar i skuld till Sparbanken å 15.000 kronor, härmed vördsamt erhålla att samme Heintze och hans likaledes afvikna hustru Josefina Heintze och deras i Riket kvarlämnade egendom genast måtte försättas i konkurstillstånd. ”

Konkursförhandlingarna, som blir långdragna, leder till att Heintzes kompanjoner drabbas av konkurs, alla utom L.J. KindIund som genom att skriva över Baltås på sonen klarar sig helskinnad undan. Ett grymt öde för de inblandade.

Fredrik Brusewitz, ägare till Limmareds glasbruk, kastar givetvis sina blickar på det konkursade glasbruket och genom en bulvan blir han ägare till Nittorpsbruket år 1885. Han driver verksamheten vidare till sin död 1888, därefter tar hans sterbhus över verksamheten och de sista åren driver sonen Carl Brusewitz vårt glasbruk. År 1895 skrivs det sista kapitlet i vårt glasbruks historia. Under drygt tjugo år är Nittorp en del av bygdens glasbrukshistoria, i dag bär markerna och grunderna tysta vittnesbörd om denna epok.