Författare: Utdraget ur månstadsboken och genom hörsägner, upptecknat av
Gösta Larsson

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.4 – 1998 Årg.9 Sid.7

I alla tider har funnits original. Några gånger för att de varit något dummare än genomsnittet, men i de flesta fall har de nog varit något klurigare än folk i allmänhet. Denna historia handlar om Lygnadockan eller ”Lygnaducka ” som det blev på vår dialekt.

Johanna Svensdotter föddes den 12 augusti 1828 på gården Lugnet på gränsen mot Finnekumla. Hennes moder var pigan och fattighjonet Agneta Nilsdotter som då var trettiofem år gammal. Om fadern har inga anteckningar påträffats. 1830-talet var en svår tid för fattiga människor och av gamla stämmoprotokoll framgår att deras uppehälle baserades på tiggeri och allmosor.

Den lilla Johanna var en söt, ljuslockig flicka som av sin mor kallades för min lilla docka, och ”lygnaducka” blev hon kallad i hela sitt liv. Hon bodde hos modern till dennas död 1861, och hjälpte till med uppehållet som piga och tillfälliga dagsverken.
Några år efter moderns död figurerar hon i sockenstämmoprotokollen. 1866 den 12 dec. §2: ”Pigan Johanna Svensdotter, som på socknen skall kringgå, infann sig och tillkännagaf det hon önskade öfver Julhelgen vara hos slägtingar, men begärde att af kommunalkassan erhålla något till underhåll under denna tid, och beviljades henne en undsättning härtill af twå Riksdaler riksmynt. ”

I enlighet med stämmobeslut den 20 mars 1873, inflyttade ”Docka” till fattighuset, endast 45 år gammal. Under återstoden av hennes levnad, omkring 36 år, var Månstads fattighus hennes hem och understödet från kommunen hennes huvudsakliga levebröd.
Enligt de gamlas berättelser, var hon dock inte stationär på fattighuset. Tillsammans med en man från en annan socken, som hon sade vara hennes fästman, företog hon under ett flertal år långpromenader ut i kringliggande bygder för att skaffa ett extra tillskott till det kanske magra understödet. Eftersom tiggeri var förbjudet, bar hon alltid en korg under armen med sådant hon kunde sälja, som spetsar, karameller och skorpor m.m. Ibland kunde hon tillsammans med fästmannen sträcka sina vandringar ett gott stycke in i Småland där ”Dockan” uppträdde som predikant. Det hände en gång då en av Månstads knallar var ute i affärer i sitt smålandsdistrikt, att han en kväll följde med till ett väckelsemöte. Döm om hans förvåning då det visade sig att predikanten var den från hemsocknen välkända ”Lygnaducka” som skulle predika för offer. Den resolute månstadsknallen omintetgjorde både predikan och offer denna gång genom att avslöja predikantens identitet.

Fästmannen drog sig till slut ifrån Dockan men själv fortsatte hon sina vandringar i bygden. Hon beskrevs av dem som kände henne som en gladlynt person som gärna sjöng glada visor, men om hon blev retad, kunde hon vräka ur sig de mustigaste eder. Bertil L. från Sibbarp berättade att en gång då hon kom till skolan med sina hemkokta karameller som hon sålde till skolbarnen för två öre struten, då samlades som vanligt en skock ungar kring henne. Bertil, som var en filur stod bakom Docka och plötsligt ropade han. ”Ducka!”. Alla barnen sprang snabbt därifrån medan dockan svor och skällde. Endast Bertil, syndaren, stannade kvar. När Docka fick se honom, sa hon: ”Du var en snäll gosse, du skall få en strut karameller”. Det är inte alltid som ärlighet varar längst.

Efter julslakten 1909, i Bruntorp, skickades äldsta dottern till fattighuset med lite smakbitar till hjonen. Några dagar senare skulle ”Docka” gå tillbaka med de tomma bunkarna. Att det var snöyra och kallt avskräckte henne inte. Den snart åttiotvååriga Docka tog fel på vägen i snöyran och den tilltagande skymningen. Hon gick vilse i skogen och uttröttad satte hon sig på en sten för att vila. Denna sten blev hennes sista viloplats. Dagen efter ordnades skallgång efter Docka.
Claes Svensson i Bruntorp och Aron Pettersson i Rösered var med då hon hittades och Claes berättade att man funderade på hur man skulle få hem Docka i den oländiga terrängen, men då sade Aron :”Hjälp mig att få upp käringen på ryggen så bär jag hem henne”. Den sten hon satt på benämns ännu idag för ”duckestenen”
Så kom det sig att ett föraktat fattighjon som hela sitt liv levde på socknens nådegåvor är en kändis än idag.