Författare: Ingvar Hallqvist

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.4 – 1999 Årg.10 Sid.8

1808 var ofredens år i Norden. I februari angreps Finland av ryssarna och från mitten av mars rådde krigstillstånd i söder och väster med Danmark/Norge. I början av mars kom order att Älvsborgs regemente skulle förflyttas till Göteborg och inta kantoneringskvarter i Masthugget. Efter kort tid splittrades förbandet upp på flera enheter: några i garnison på Carlsten och Varbergs fästningar, en styrka om 510 man, som senare kom att utgöra 5:e brigaden i västra armén, förlades till Bohuslän och Dalsland. Den 19 i samma månad avgick regementets jägarkår till Tanum. I denna trupp ingick 215 man, befäl och meniga.

Under våren förekom flera mindre skärmytslingar mellan inträngande svenskar och försvarande norska soldater. I trakten av Halden i Norge, vid Örsjöens sydspets, finns flera soldatgravar från detta krig. Enligt en bygdesägen från Enningdalen är en grav viloplats för tre stupade svenska knektar, vilkas namn var: Boll, Rot och Lilja. I en annan grav vilar en okänd svensk som stupade den 29 april. På denna grav har rests en sten med inskriptionen:
” En mand af Sveriges tapre här på ärans mark er signet. Af nordmän her han feldet er, hans graf af nordmänd hegnet.”

I maj då svenskarna intog Prestebakke kyrka stupade norske soldaten Svend Asmundsen Spjelegaardvigen. Hans änka fick, efter vädjanden till svenskarna, begrava honom i vigd jord. Över Spjelegaardvigen är också rest en minnessten.

Vid Gjeddelund i Prestebakke, ca halvmilen från svenska gränsen, hade Älvsborgs jägarkår en postering. I gryningen den 9 maj, då marken var täckt med blommande vitsippor, göken hördes ropa från hagen och trastar sjöng från trädtopparna, kom ett överrumplande anfall från de rödrockklädda norrmännen. Älvsborgarna drevs på flykten, men kvar på marken låg fyra döda och elva som hade sårats. De döda begravdes i skilda gravar vid mosskanten. En bit in på detta sekel flyttades kvarlevorna av de fyra till en gemensam grav i skogsbrynet, ”Svenskegraven”. Graven har försetts med kors och minnessten och vårdas av den lokala hembygdsföreningen Idd og Enningdalen Historielag.

De fyra som fick sätta livet till denna vårmorgon var: nr 778 Magnus Ehn, 858 Hans Ähran, 725 Anders Ström och 687 Abraham Dryg. De båda förstnämnda tillhörde Norra Kinds kompani, medan de senare var från Redvägs kompani.

Magnus Ehn var född omkring 1779 och hade tjänat 7 år för Påbo rote i Gällstad. Hustrun hette Caisa Albrechtsdotter och de hade tre söner. Den äldste, Anders Ehn, blev sedermera soldat för nr 7 vid Wästgöta Regemente, vilket var Ekered i Dalstorp.

Hans Ähran föddes den 1 februari 1782 i Hulared och hade varit soldat för Korrebo i Månstad litet över året. Ähran var ogift och barnlös, men i testamentet som upprättades innan han drog ut i fält skrev han ”all den lilla qvarlåtenskap som finnes efter meg skall tillfalla min fästmö och tillkommande hustru, Kerstin Larsdotter enskildt, att derest jag under påstående krig skulle aflida” . Testamentet var underskrivet och bevittnat samt inlämnat till Kinds Häradsrätt. Trots detta gjorde Ährans fader misslyckade försök att få testamentet ogiltigförklarat. Tillgångarna efter Ähran värderades till 45 Rd 39 sk.

Peter Ström var född den 5 juni 1781 i Stora Löckna, Bottnaryd, och det var för denna rote han tjänade under sina fem år som soldat. Makan hette Elin Larsdotter och var 21 år äldre än sin man. I deras äktenskap föddes inga barn.

Abraham Dryg kom till världen den 3 februari 1781 i Kölingared. Med hustrun Annika Jonasdotter fick han två söner och fyra döttrar. Annika dog i ”kolik” 1806, 43 år gammal. De moderlösa barnen kom ”att gå på socknen på rotens bekostnad”, Dryg hade vid sin död varit knekt i elva år.

Under detta krig förekom inga större sammandrabbningar, ganska få dog i strider men antalet döda blev ändå mycket högt på grund av den grasserande fältsjukan. Det kan tilläggas att både Magnus Ehns och Hans Ährans efterträdare, 778 Andreas Eng resp 858 Carl Glad båda dog i fältsjukan detta år.

Vid slutet av året då stillestånd slöts var 555 man från Älvsborgs regemente sjuka, av vilka 321 låg på lasaretten. Under året hade långt över 100 man avlidit. Enbart i Norra Kinds kompani dog under året ett 30-tal man. Från norsk sida sägs förlusterna ha stannat vid en tiondel av de svenska, vilket måste tillskrivas bättre hygien inom den norska krigsmakten.