OBS! Här återges inte originalartikelns runtecken och endast ett urval av dess illustrationer.

Kinds härad torde ha äran av att ha haft Sjuhäradsbygdens första fornminnesförening. Redan 1882 fanns i Uddebo föreningen F. B., vilket troligen bör tolkas som föreningen för fornminnenas bevarande. Dess ändamål var nämligen, att inom Kinds härad bevara och skydda minnesmärken och fornfynd av alla slag. Det första stadgeförslaget är daterat den 20 mars 1882 och det äldsta bevarade protokollet från den 12 juni samma år. Föreningen hade då endast tre medlemmar: Ernst och Fritz Claeson och John Anderson, vilka alla då voro unga pojkar och tydligen i skolan blivit intresserade för sin hembygds historia och minnen. Under de närmaste åren gjorde de utflykter i bygden, samlade uppgifter om fasta fornminnen, kyrkliga inventarier, upptecknade folkminnen och samlade föremål. Man ordnade en utställning av de insamlade fornsakerna och utgav en handskriven tidskrift. En del av föreningens papper ha samlats och bundits i en volym, som tillhör fru Thyra Claeson, Uddebo. Det är några utdrag därur, som här publiceras. Först berättar Ernst Claeson om en fotvandring till Herreqvarn. Texten återges oförändrad med den gamla stavningen, endast kortare uteslutningar ha företagits. De följande artiklarna behandla olika ämnen här sammanförda så att uppgifter om fornminnen komma först och övriga bidrag efteråt.

EN FOTVANDRING TILL HERREQVARN
Ernst Claeson

Sommaren 1882 var ganska gynnsam för förrättningar i fria luften. Min bror Fritz och jag tillbragte derför en stor del af sommaren med att göra små utflygter i grannskapet af Uddebo, i afsigt att af teckna, uppspåra och köpa forntida minnesmärken, hvilket studium var oss mycket kärt. En af dessa utfärder vill jag nu beskrifva.

En vacker morgon, hvilken förebådade en klar och skön dag, anträdde vi färden till en af Kinds härads runstenar, som står rest vid Herreqvarn i Svenljunga socken, i afsigt att af teckna densamma.

Vi hade nemligen såsom mål för sommaren satt aftecknandet af häradets 4 runstenar. Normanslids-stenens inskrift hade redan förra sommaren blifvit utforskad, Gölingstorps- och Bragnums-stenarnes tidigare på sommaren, och således återstod Herreqvarna-stenen. Försedda med ritstift, krita, matsäck, karta och hvar sin paraply, begåfvo vi oss muntert åstad. Dimman låg ännu tät och gräset var mycket vått af daggen, hvilket, då vi skulle vandra på små skogsstigar, ej var synnerligen lägligt. Det lyckades oss dock, att utan att blifva alltför våta praktisera oss fram till byvägen från Dumsäng till Horsakulla. Vår väg gick då förbi ett knekttorp, och när knekten stod vid vägkanten sysselsatt med att slå sitt gräs, må ingen undra på, om vi, efter den sedvanliga helsningen, frågade, om han visste om något riktigt gammalmodigt eller några grafvar . Han sade sig väl förr ha hittat stenvapen, men då han ej ansåg dem ha något värde, hade han ej tillvaratagit dem. En gammal messingsring liknande en sig slingrande orm funnen i Strömsfors, Tranemo sn, hade han sig bekant. (—)

I Rysshult, endast ett litet stycke från soldattorpet, träffade vi endast ett par personer, hvilka visserligen ingenting visste om häradets gamla minnen, men kunde gifva besked om, att en stenyxa med skafthål skulle blifvit funnen någonstädes i Småland. Med detta måste vi således låta oss nöja och voro just i begrepp att gå, då karlen kom till oss med ett trästycke, hvilket han förklarade hade tjenat att bota sjukdomar med, och då det kunde tjena som bevis på folkets okunnighet och vidskepelse icke allenast i en aflägsen forntid utan äfven i våra dagar, tackade vi och togo biten med oss. Efter att hafva gått förbi några ställen, öfver en bro samt uppför några rätt upp och ned stupande backar, kommo vi slutligen upp på höjden, der en ganska vacker utsigt öppnade sig för våra ögon. Gran- och barrskog utgjorde hufvudpartiet i taflan, och endast här och der gjorde ett litet hus med sin hvita skorsten och omkringliggande åkrar ett skarpt afbrott. Då vi sett oss mätta på detta för våra fötter belägna landskap, började vi se oss litet närmare omkring. Vi upptäckte dervid ett litet stenrös helt nära vägen. Med ett par språng voro vi der, och det var intet tvifvel om, att det ej var ett gammalt griftrör vi hade framför oss. Det var aflångt och med en större kullersten i hvardera ändan.

Vår väg gick derpå genom en mycket skogig trakt, stora granar och furor sträckte sina långa grenar fram öfver vägen och bildade nästan ett hvalv öfver våra hufvuden. Mitt i denna skog låg en ytterst förfallen koja, hvilken tillhörde en kopparslagare Carlsson, som ofta varit hemma för att laga kärl och dylikt. Denne visade oss några gamla mynt bland andra mynttecknet Mercurius, men då vi hade dem, fick han behålla dem qvar. En liten brynsten, som han sade sig ha hittat djupt under jorden, visade han oss, och troende honom vara gammal, köpte vi honom, men då få skäl tala för, att den verkligen är från äldre tid, måste jag erkänna att vi den gången blefvo lurade, hvilket ju dock kan hända hvem som helst.

Här ändrades vår resplan, i stället för att gå åt Horsakulla och derifrån till Kolarp o. s. v. beslöto vi oss på Carlssons inrådan att taga en omväg till Olofsberg, der enligt hans utsago en mängd gamla saker skulle finnas. Då vägen dit var både obetydlig och svår att råka, fingo vi en mängd instruktioner, och efter att hafva inpräglat dem i skallen så godt som möjligt, begåfvo vi oss åter åstad. Men att komma dit var lättare sagt än gjort. Skogsstigar funnos här i oändlighet, men hvilken, det var just frågan. En syntes oss vara den rätte, men denne slutade helt plötsligt vid ett kärr, och hällre än att ge oss af öfver detta afstodo vi från vårt tillämnade besök på Olofsberg. Vår kurs styrdes derför tillbaka till vägen, och vi fortsatte efter detta lilla afbrott vår vandring.

Vi hade emellertid ej gått många steg förrän en ny, och som det syntes den rätta skogsvägen, uppenbarade sig för våra ögon. Vi läto slumpen råda och beträdde denna nya väg alldeles okunniga, hvarthän den skulle leda. Den var emellertid den rätte, och lyckligt framkommo vi till det för oss först utpekade stället.

Den lilla skogsstigen stötte här till en större, och det blef oss följaktligen lättare att taga oss fram. Denna väg gick öfver en del af mossen ”Lången” och förlorade sig sedan uppe bland de skogklädda bergen på mossens andra sida. Efter att hafva frågat på åtskilliga ställen, men på alla fått det svar, att de ej visste om några fornminnen kommo vi slutligen till Olofsberg N:o 1. Der erhöllo vi underrättelse om, att en trind sten vägande omkring 10 [?] skulle blifvit funnen på ett nära liggande torp. Men då tiden hade ilat undan med en vådlig fart, hunno vi ej gå dit för att närmare undersöka denna sten. (—)

Ej långt härifrån låg det Olofsberg, som egentligen varit målet för vår, om jag så får säga, bi-resa.

Gubben var hemma, och vi hade således ej gått vägen alldeles förgäfves. Bland hans ”gamla grejer” som Carlsson uttryckt sig, må nämnas 2 ljusstakar, om jag rätt minnes från Ambjörnarps kyrka, en gammal bok från 1615 innehållande predikningar och betraktelser, 2 stolar säkerligen från början av 1700-talet om ej äldre samt 2 s. k. fästmöskrin från 1780-talet. Några egentliga fornsaker egde han deremot icke och visste ej heller om några sådana.

Genom denna utflykt kommo vi att icke gå förbi Horsakulla utan i stället öfver Stridsberg åt Kolarp. l Stridsberg, der vi något hvilade oss, fingo vi efter flere frågor och vändningar fram, att gammalt jern blifvit funnet vid Horsakulla, och att ett gammalt permebref der skulle förvaras. Jernsakerna skulle emellertid en person från Boråstrakten uppköpt. Då de lofvade, att om möjligt skaffa oss dessa saker, om några ännu funnos qvar, ansågo vi onödigt att gå deråt och begåfvo oss derför i riktning mot Kolarp. Ehuru flere efterfrågningar här gjordes, erhöllos inga upplysningar.

Vi afveko nu från häradsvägen och styrde vår kosa mot Ammundtorp. På vägen dit sågo vi ett par stenrös, men då inga närmare undersökningar medhunnos, kan ej här upplysas mer, än att de voro fullkomligt lika de, som finnas på andra ställen både inom denna och kringliggande socknar.

Klockan var nu omkring 11 på f. m., och då vi vandrat 4 timmar, var det ej underligt, om magen började längta efter mat. Som det var skuggrikt och många stenar funnos att sitta på, öppnade vi portören och grepo ifrigt verket an. Styrkta både af den korta hvilan och maten gingo vi raskt på, och länge dröjde det ej, innan vi uppnådde Ammundtorp, beläget nära Ullasjö nu raserade kyrka och midt i den gamla och talrikt bebyggda trakten kring Ullasjö forna marknadsplats.

Arrendatorn bjöd oss in, och tacksamt antagande hans anbud att der dricka en kopp kaffe stannade vi omkring en half timma, under hvilken tid vi blefvo grundligt hvilade och stärkta.

Halftimman blef emellertid ej bortslösad. Under flitigt samspråkande med familjen, lyckades vi uppsnappa, att Ullasjökyrkas gamla dopfunt, som stått här, hade blifvit flyttad till Mölneby af patron A. Hansson, att en stenyxa med skafthål blifvit funnen här på stället, att O. Sandberg hade funnit en dylik i Bystad, Tranemo sn, samt att på Tyggestorps gamla kyrkogård skulle finnas en grafsten 3 fot lång och 5 qvarter bred, på hvilken en mängd figurer och inskriptioner skulle finnas. Stenyxan, som här blifvit funnen, kunde nu ej hittas, men löfte om att erhålla den, om den påträffades, gafs oss.

Glada öfver såväl dessa fynd som det gifna löftet, bjödo vi farväl med vårt gästfria och vänliga värdfolk och återtog o i sällskap med sonen Otto S. vår vandring. Denne herr S., som var teknolog från Borås tekniska skola, och således nära nog vår embetsbroder, åtog sig helt villigt att föra oss fram den rakaste vägen till vårt mål, Herreqvarn. Och, i sanning, det var en lycka för oss, ty ensamma hade vi säkerligen snart förirrat oss på någon af alla de skogsstigar, som här och der korsade vår väg. Under ifrigt samtal tillryggalades snart denna bit af vägen på hvilken vi endast passerade ett ställe, Stocken, hvars egare vid tillfrågan sade sig ganska ofta hafva funnit stenverktyg, men aldrig ansett dem stå i något värde och följaktligen låtit dem ligga. Han sade bland annat, att han förra våren funnit en omkr. 1 fot lång flintyxa och lofvade, att, om den nästa år ej undginge hans uppmärksamhet, den skulle blifva tillvaratagen och skickad hem till Uddebo.

Herreqvarnastenen var ganska ståtlig, den hade smal bas, men vidgade sig uppåt till något öfver midten, der den åter började afsmalna. (Närmare beskrivning se nedan) (—)

Då allt var aftecknadt, och alla mått tagna lemnade vi stenen, tackade vår följeslagare för godt sällskap och begåfvo oss på väg åt Svenljunga.

Ej långt från vägen låg en gammal stuga som, om icke hel och hållen, dock delvis tillhörde 1700-talet. Att vid sidan af sjelfva stugan (åsastufvan) bygga ett tvåvåningshus eller torn, s. k. loft med qvadratisk bas, hvars sidor voro lika med stugans bredd, är det utmärkande i den tidens byggnadssätt. I det nu ifrågavarande huset var sjelfva ”åsastufvan” förändrad, så att i stället för fönster i taket fans sådana på sidorna, men loftet var oförändrat. För att få se stugans inre gingo vi in och frågade efter gammaldags saker, men intet stod att få reda på, ty sjelfva far var borta, och hans hustru visste ingenting om i den vägen.

Efter en knapp 1/4 mils vandring framkommo vi till den inom häradet sedan länge mest betydande platsen Svenljunga.

Nermaste trakten kring Svenljunga är ganska rik på fornlemningar. På ett berg i närheten Viseberg, skall en småkonung Vise förr hafva bott, och der synas en mängd lemningar efter hus, ja t. o. m. på bergets vestra sida efter ett litet kapell.

Ledsamt nog medgaf oss hvarken vår tid eller våra ben att göra en utflykt till detsamma. Detta hade i början varit vår mening, men då vi slösat så mycken tid och kraft på vår föga vinstgifvande vandring till Olofsberg, måste vi afstå härifrån.

Svenljunga var på 1500-talet och början af 1600-talet en uppstad under namn af Ljunga, men på Gustaf II Adolfs tid skall den hafva förstördts af danskarne och nedsjunkit från värdighet af stad till by. Ett historiskt faktum är emellertid, att här fordom var en betydlig ort under Gustaf Adolfs tid, ty vi ega ännu i behåll ett bref, som denne konung skrifvit i Svenljunga, hvilket låter oss förmoda att Sven ljunga var en större plats.

Vår vistelse i Sven ljunga blef ej långvarig. Efter en halftimma voro vi åter på väg, nu styrande våra steg mot hemmet.

Utmed landsvägen lågo nu en mängd torp, hvilka vi skulle gå förbi. I ett af dessa, Stackebo, förevisades oss en gammal bordduk eller täcke, en häckla samt 2 träskedar, allt enligt egarens utsago från 1600-talet. Duken och häcklan ville han ej gerna afstå ifrån, men skedarne fingo vi köpa för det billiga priset af 20 öre. Han upplyste oss äfven om, att en näraboende målare, allmänt kallad Neckens August, brukade springa i gårdarne deromkring och uppköpa gamla saker för en fröken Sparre på Torpa i Länghem. Vi kunde således ej ha mycken förhoppning om att få köpa något under det följande af vår väg.

Icke desto mindre sågo vi, då vi kommo till Åstorps by, 2 gamla skrin båda från 1700-talet men med olika ornamentering. Derjemte sades det, att en gammal derstädes boende gumma skulle hafva gamla väggboninger, men hon var ej hemma, så att vi kunde hvarken få se eller köpa dem. Några fornsaker eller forngrafvar hade de sig här icke bekant. (—)

Strax i början af den nya vägen, som går förbi Risaqvarn och Strömsfors, ligger ett litet ställe, vi gingo der in både för att få oss litet vatten och för att fråga efter fornsaker. Vi träffade der två män, och båda sade sig ha funnit sådana stenar, hvilka de kallade ”åska viggar”, men de hade ej tagit vara på dem. Den ena sade också: ”Dä ä då för markelitt att tocka steina kan fennas uppe i skyera”. Konstigt är, att äfven i dessa tider, sådan okunnighet kan finnas bland allmogen, och ehuru vi underrättade dem om rätta förhållandet, tror jag ej de trodde derpå, utan fasthöllo vid sin gamla mening.

Den återstående delen af vägen tillryggalades utan att några fynd eller upptäckter gjordes, och utan äfventyr hemkommo vi omkring kl. 5 nöjda och belåtna med vår resa, hvilken, om den också ej förskaffat oss någon egentlig fornsak, likväl hade medfört mycket, som var oss nyttigt angående de i den trakten befintliga fornlemningarna och ökat vår kunskap om det härads fornminnen, som vi satt som förnämsta målet för vår verksamhet.

KINDS HÄRADS RUNSTENAR
Fritz Claeson

1. Normanslidstenen. Invid stora landsvägen mellan Svenljunga och Tostarp, 1/4 mil från sistnämnda ställe står denna runsten upprest. Under länsman Bånges tid blef den af några vinningslystna personer omkullslagen, men .då klagomål häröfver gjordes, upprestes den åter, dock ej på sin gamla plats utan några alnar närmare landsvägen, så att han nu står strax intill densamma. Stenen som är 7 fot hög och 2,5 fot bred, bär följande, åtminstone i början svårläsliga inskription:

[runtecken]
Asu(r) reste denna sten efter Ahuta broder si(n).

Som en bit af stenen är bortslagen, kan man ej läsa mera, men troligtvis har inskriften varit först ett namn och sedan auk (och) Asur m. m. [ett runtecken] i slutet af slingan tyckes äfven utvisa, att de, som uppreste stenen voro flere. Den enda prydnad stenen bär är ett tydligt hugget kors, som utvisar, att den är huggen efter kristendomens införande i Westergötland, hvilket skedde omkring år 1000. Stenen är af gammalt känd och står upp-tagen i Liljegrens Runurkunder. Den är huggen med yngre runor.

2. Gölingstorpsstenen. Då man färdas på den landsväg, som går från Gölingstorp till Ulricehamn, varseblifver man denna runsten på en äng till venster om vägen ungefär 5 min. väg från Gölingstorp. Den finnes ej upptagen i Liljegrens Run-urkunder, utan var intill år 1870 obekant, men nämnda år upprestes den af friherre G. Djurklou, sekreterare i Nerikes fornminnesförening. Då han på svenska fornminnesföreningens bekostnad genomreste detta härad för att uppspåra gamla minnesmärken, fick han höra, att en sten med inskrift skulle ligga i en åker nära Gölingstorp. Då han närmare undersökte stället, fann han verkligen stenen och uppreste honom omkr. 100 fot från landsvägen. Inskriptionen är mycket tydlig och lyder:

[runtecken]
Sven reste sten denna efter Fröj son sin.

Stenens längd är 8 och bredd 3 fot. Den enda prydnad han eger, är ett djupt inhugget streck ungefär på midten af stenen.

3. Bragnumstenen. Kinds härads tredje runsten står upprest blott några få fot från landsvägen mellan Svenljunga och Bragnum, 1/8 mil från sistnämnda ställe. Han är 5 fot hög och 2 1/2 fot bred. Liksom Gölingstorpsstenen var han intill år 1870 obekant, men då upprestes den af friherre Djurklou. Stenen är både på fram- och baksidan ojemn och skroflig, och inskriptionen är derför mycket svår att tyda, ja på somliga ställen alldeles omöjlig. Om man emellertid oförtrutet griper verket an, kan man få reda på följande:

[runtecken]
Stefan satte sten denna efter….

Ovanligt nog börjar inskriften här på höger sida i stället för,
såsom hos Kinds härads andra runstenar, på venster. (—)

4. Herreqvarnastenen. Kinds härads största och prydligaste runsten står upprest vid Herreqvarna i Svenljunga socken, omkring 25 fot från häradsvägen, som går mellan Svenljunga och Länghem. Han är 10 fot hög och 4 fot bred upptill, men blott 2,5 fot nedtill. Han har förr stått framför ett fönster till den byggning, bredvid hvilken han nu står; men då detta förorsakade, att det blef ytterst mörkt i stugan, blef han af egaren omkullslagen. Men denne, som var mycket vidskeplig, inbillade sig strax, att det spökade, och naturligtvis var den omkullslagna stenen skuld dertill. Han tordes nu ej annat än att åter uppresa stenen, men ej på hans gamla plats, utan ett stycke ifrån stugan, så att den nu ej skymmer. Om spökeriet sedan upphörde vet jag ej.

Runslingan är åtminstone i början mycket tydlig. Först synes ett väl hugget ormhufvud med två ögon förenade medelst två streck. Sedan följer inskriften, som lyder:

[runtecken]
Gudmund gjorde kumi (runor) dessa efter Orm. (—)

Stenen är mycket ojemn och skroflig på båda sidor, men der slingan står är den jemnhuggen. Flere personer der på orten tro att stenen är vänd upp och ned. Men, som slingan går nästan ända till toppen, så skulle den ej få tillräckligt fäste i jorden, om ej en del af slingan blefve öfvergräfd. Stenen är af gammalt känd och finnes upptagen i Liljegrens Runurkunder.

Utom dessa 4 nu nämda och beskrifna runstenar, har jag hört, att vid rifning af Mårdaklefs gamla kyrka run- och grafstenar blifvit funna i grunden. Om detta verkligen är sant, vet jag dock ej.

TRANEMO SOCKENS FORNMINNEN
Fritz Claeson

(—) I ett stenrör i Hjerpshult hittades för någon tid sedan en flintkil och man har i Hjerphult äfven hittat en större stenhammare med skafthål. I Limmared hittades vid odling af en liten backe en hällkista (omkr. 5 aln. lång), men som ingen fornforskare var närvarande, blef den förstörd. I denna fanns enligt drängarnes utsago alls intet. (—)

Några andra grafvar hafva ej blifvit undersökta af andra än skattsökare, men om de funnit någon hällkista o. d. deri, så hafva de naturligtvis förderfvat den. Jag har talat med en som gräft mycket efter ”medel”, som allmogen kallar de guld- eller silfverfynd, som stundom hittas i grafvarne, och då jag frågade, om han hade hittat något, sade han: ”Nä vars, ja å en te va’ la ute å grofve i röra om nättera forr. I ett refve vi la så blon sprack ur fingra, men vi hetta la inget.” Fastän de äro mycket förderfvade bör jag dock omnämna deras nuva-rande utseende och läge. Den största samlingen finnes söder om landsvägen mellan Tostarp och Normanslid. Bland dessa märker man först en liten ättehög, 10 fot i diameter och 3 fot hög. Denna synes ej vara förderfvad af skattgräfvare, ty som den är af jord, tro de väl, att det ej är något annat än en liten kulle. Längre fram finnes en mängd stenrör af olika form och storlek, det minsta omkring 10 fot i diameter och 2 for högt, och det största omkr. 40 fot i diam. och 15 fot högt. Der finnes äfven ett plattkulligt rör af omkring 30 fots diameter. Vid det så kallade Skogsledet finnes en fyrkantig ättehög med fotkedja af smärre stenar. Omkring vägen till Ambjörnarp har jag sett flere rör, men jag har ännu ej kommit i tillfälle att uppmäta och af teckna dem. Bredvid vägen till Limmareds glasbruk finnes två rör, ett mycket stort och ett mindre. Vid Grimmared finnes en mycket märkvärdig graf. Det är en så kallad treudd. På samma ställe finnes äfven ett rundt stenrör. Jag har hört, att på en af dessa grafvar skall hafva stått en ”namnsten”, men den är nu borttagen. Det är möjligt, att denna sten är en runsten, men troligtvis är det en bautasten.

Den märkligaste af alla grafvarne inom Tranemo socken är en treudd bredvid vägen mellan Tostarp och Uddebo på hemmanet Uddarps egor. Den består af ett rundt plattkulligt stenrör med armar utgående åt V, NO och SO. Diametern på stenhögen är ungefär 14 fot och hvardera armarna 20 fot. De sluta hvardera med en stor ändsten. I mitten står en 8 fot hög och 1,5 fot bred bautasten. En gång blef den af skattgräfvare omkullslagen, och treudden mycket förderfvad, men stenen blef på föreningen FB:s föranstaltande åter upprest 1882 då äfven treudden någorlunda restaurerades.

Tranemo socken eger ännu en bautasten, en af de vackraste i hela häradet. Den står upprest på torpet Breda Stens egor i gränsen till Ambjörnarp. Huruvida det är en bautasten kan dock ej med säkerhet afgöras, det är äfven möjligt att det kan vara en minnesvård, betecknande stället för en forntida offerplats, emedan strax bredvid, i Ambjörnarps socken finnes en stensättning bestående af två ringar, den ena med fotkedja. Stenen är 9 fot hög och 9 fot bred och blott omkring 1/4 fot tjock. Torpet, på hvars egor den står, har troligen fått sitt namn af densamma.

Våra förfäder uppsatte stundom större och mindre stenar i rundel eller i andra figurer, men hvad ändamålet härmed varit vet man ännu ej bestämdt. Många antaga att det är begrafningsplatser eller offerplatser, men andra säga att det är ställen hvarest våra förfäder höllo sina ting. Sådana platser finnas inom Tranemo socken vid Limmared, Tostarp, Uddarp och kanske äfven vid Tranemo. Vid Limmared är stensättningen belägen mellan vägen till herrgården och glasbruket och består af två ringar, den ena med 13 stenar i ringen och två midtstenar eller drottsäten. Emellan midtstenarne finnes en fotkedja af smärre kullerstenar, som på båda sidor går ut till ringen.

Den andra kretsen har 10 stenar, men saknar drottsäte. Dessutom finnes några spridda stenar bredvid ringarne. Nära intill ligga två stora stenrör.

Vid Tostarp ligger, just der en gångstig till Smedstorpet afviker från vägen till Tranemo, en stensättning. Den består af 10 stenar med ett drottsäte. Den är bland allmogen allmänt bekant under namn af domarering.

Vid Tranemo finnas några stenar resta, men som platsen är odlad, hafva, om flere sådana funnits der, dessa blifvit bortskaffade så att man ej kan se att det skall vara en stensättning. Folket säger emellertid så. På Uddarps egor der dessa stöta ihop med Uddebo ligger nere vid ån en af de mycket ovanliga stensättningar som kallas båtsättningar emedan de hafva form af en båt. Denna stensättning ligger på en äng så att några af stenarne hafva blifvit förstörda men ännu qvarstå 11. Stensättningen sträcker sig från NO till SV och har en längd af 60 och en bredd af 30 fot. (Runstenen vid Normanslid se ovan.)

Före reformationen var Tranemo delad i tre socknar Tranemo, Limmarydh och Thyggistorp. Tranemo socken anses då hafva haft följande gränser: i V, S och Ö den nuvarande, i N den s. k. Prestabäcken, Sämån till Åsarps gräns, vidare Assman till Algustorpsjön och slutligen den bäck, som på södra sidan infaller i Algustorpssjön. Limmarydhs och Thyggistorps socknar hafva då legat norr om denna gräns och varit åtskilda genom Åsarp.

Af Limmarydhs kyrka qvarstår ännu grunden så att man någorlunda kan se kyrkans form och storlek. Den tyckes hafva varit omkring 35 fot lång och 20 fot bred. På södra sidan ligger en stor flat häll, som troligen varit trappsten till södra kyrkdörren. Kyrkogården är öfverallt betäckt med små grafkullar, men dessa hafva af skattgräfvare blifvit plundrade, så att man på södra sidan om kyrkan kan se ett stort djupt hål.

Förr lär på kyrkogården funnits en grafsten (torde dock möjligen hafva varit på Thyggistorps kyrkogård), men som denna troligen var stor och vacker och kanske äfven försedd med inskription, blef den tagen af en i trakten boende bonde och lagd till häll i en spisel. Emellertid hade stenen ingen ro, utan spökade hvarje natt, så att bonden till slut måste gå till presten och fråga, huru han skulle göra för att få spökeriet att upphöra. Presten svarade, att det vore bäst om bonden ginge till grafven och både den döde att få låna stenen. Bonden gjorde så och spökeriet upphörde.

Limmarydhs kyrka byggdes på 12 eller 1300-talet, hvilket år vet man ej. Då danskarne år 1520 drogo igenom Kinds härad och härjade och brände, komma de också till Limmarydh, och då kyrkan var af trä, blef den nedbränd. Om Thyggistorps kyrka vet jag blott, att den brändes samtidigt med Limmarydhs. Jag har också hört, att på kyrkogården derstädes finnes stenar med inskrift.

Ehuru kyrkorna brändes år 1520 omnämnes dock både Lymnarydh och Tiggistorp såsom gäll till Tranemo år 1540.

Tranemo gamla kyrka var af sten och uppfördes sannolikt år 1520. Är 1798 förlängdes den, så att den nu mäter 102 fot i längd och 30 fot i bredd i den nya delen, men blott 26 fot i den gamla. Den var ej hopfogad af stora block utan af kullersten som sammanhöllos genom en ofantlig mängd murbruk. Den hade 9 stora fönster, ett litet öfver södra kyrkodörren och 2 takfönster, hvilka tjenade att upplysa läktaren. På norra sidan fanns en utbyggd sakristia af sten. I början af detta århundrade har ett 86 fot högt trätom blifvit uppfördt vid kyrkans vestra gafvel.

I tornet hängde 2 klockor, den större med mycket vackert ljud. (—) Den lilla klockan, som genom oförsigtighet blifvit spräckt, har sedan aldrig återfått sitt forna ljud.

I fönstret öfver södra kyrkdörren sutto tvenne glasmålningar föreställande Gyllenstiernska och Ribbingska ätternas vapen. På det Gyllenstjernska synes en förgylld stjerna i fältet och derunder initialerna C.G.S. 1633. På Ribbingska vapnet synes tre hjertformiga blad i skölden och derunder initialerna F. A. R. 1633. De äro troligen ditsatta af grefve Carl Gyllenstjerna och hans fru Anna Ribbing, vilka på den tiden egde det i Tranemo belägna säteriet Limmared. På auktionen efter kyrkans rifning, såldes de till herr Aug. Claeson i Uddebo. Den gamla orgeln var skräpig. Deremot är den gamla predikstolen mycket konstrik och vacker och skulle vara en verklig prydnad för hvilket museum som helst. Den är gjord på 1600-talet. Altartaflan utgjordes af en på glas målad Christusbild. Den är målad i Kanton i China på 1700-talet och skänkt till kyrkan af kontraktsprosten Tranchell (1789-1818). Tvenne ytterst illa gjorda englar uppbära denna tafla. Bakom fanns en stor trätafia prydd med urnor, löfverk, förgyllningar och målningar. På denna voro kyrkans nummertaflor fastsatta.

Af kyrkans andra tillhörigheter må utom kyrksilfret nämnas: fyra ljuskronor af hvilka den största var gjord på Limmareds glasbruk i slutet på 1700-talet; en mycket stor engel som hängde i taket öfver choret, en gammal kyrkhåf troligen från 1600-talet, grant utsydd med paljetter och snören samt slutligen en sparbössa af trä, rödmålad och illa tillhuggen. Några katolska minnen eger kyrkan deremot ej. Några grafstenar från medeltiden finnas icke heller. Den märkvärdigaste af alla de dervarande är en stor sten från Kila. Den låg som trappsten till södra kyrkdörren, men är nu borttagen och inmurad i den nya kyrkans sakristia. Såväl midt på som rundt omkring stenen finnes inskrift, som utvisar, att den är från år 1670. Stenen är 4 fot lång och 2 fot bred.

På våren 1882 nedrefs den gamla kyrkan och då upptäckte
man under golfvet tv änne grafvar, den ena. utan lock. Den förut omnämda stenen har kanske tjänat såsom lock till denna graf.(—)

Strax bredvid den gamla kyrkan, dock närmare sjön har en ny kyrka
af sten blifvit uppförd. Den är byggd i den nu moderna sex eller åttkantiga stilen och eger ett midt på kyrkan hvilande torn hvilket från spiran ned till marken mäter 130 fot.

På venstra sidan framme i sakristian har byggmästare Pettersson låtit inmura Kilastenen, så att den härigenom blifvit bevarad åt eftervärlden. Kyrkan eger sex läktare af hvilka 5 äro tillgängliga för allmänheten, och den ena upptages af orgeln. (—) Kyrkan upplyses af fotogenlampor, hvilka blifvit köpta för frivilliga bidrag, hopsamlade inom socknen.(—)

Invånareantalet inom Tranemo socken uppgår till omkr. 1550 personer, fördelade på omkring 400 hushåll.

Förnämsta näringskällorna inom socknen äro jordbruk och boskapsskötsel, men en ganska stor del af befolkningen föder sig genom handaslöjd, förnämligast väfning af halsdukar eller vadmal och kläde. Detta afyttras sedermera ej såsom fordomdags genom gårdfarihandlare eller knallar utan mest säljes förmedelst resexpediter ”en gros”. Dock ser man ofta knallar tåga ut till närliggande landskap för att derigenom förtjena sig sin bergning.

Folket är mycket modernt och för ett par år sedan aflades de sista kortbyxorna med åtföljande skor med silfverspännen eller långstöflar. Nästan hvar och en har förskaffat sig visitkort, hvilka gälla i stället för porträtt.

Vidskepelsen qvarlefver ännu hos de äldre i socknen, och man kan af dem få höra en mängd skrock och sägner. En sådan sägen går om en på torpet Moa egor liggande sten, hvilken blifvit kastad mot Tranemo kyrka af en i Åsarp boende jättinna Åsa Långa; men lyckligtvis kom stenen ej fram utan blef liggande på en äng under Moa, 1/4 mil från kyrkan. Den påstås vända sig hvar gång den hör klockorna i Tranemo ringa. Än i dag visar allmogen på ett märke i stenen hvarest jättinnan haft sin tumme.

Om en kulle, benämd Trelleborg, går en sägen, att en guldkrona ligger nedgräfd der. Att vidskepelsen ännu qvarlefver i form af tron på döda personers återgående kan följande lilla historia bevisa.

Då grunden till den nya kyrkan skulle läggas uppkastades ur kyrkogården söndriga likkistor och dylikt, och som gummorna i sockenstugan troligen tyckte, att det kunde vara bra att elda med, begagnade de det därför till detta ändamål. Men då de om morgonen vaknade, upptäckte de till sin förskräckelse och förvåning att askan var nedrifven ur spisen och utströdd öfver hela golfvet. Då detta hände några morgnar å rad upphörde gummorna att elda med gamla likkistor och göra det troligen aldrig mera.

ÅSARPS SOCKENS FORNMINNEN
Ernst Claeson

Något vester om Åsarps kyrka, invid den häradsväg, som från Tranemo går mot sjön Åsunden finnes en liten samling af grafvar. De äro 10 till antalet, 8 ättehögar och 2 stensättningar. Sex af ättehögarne äro, liksom de båda stensättningarne ännu orubbade, ett förhållande som eljest är ganska ovanligt inom Kinds härad, men af de två öfriga finnes blott en del qvar. Vid vägomläggning eller kanske snarare vid förbättring af vägen har man för att få tillräckligt med grus och för att få vägen bredare, förstört dem. Huruvida något fynd då gjordes, är mig fullkomligt obekant, säkert är det mycket länge sedan, så att, om än något hade hittats det säkerligen nu skulle vara förstördt. Då jag besökte stället visade genomskärningen blott grus och sten.(—)

Högarne äro alla ungefär lika stora, diameter omkr. 30 fot, höjd omkr. 4 fot; de äro placerade två och två i rad efter hvarandra, hvilket ej är särdeles vanligt ty grafvarne bruka på sådane ställen vara i oordning spridda öfver marken. Sex af högarne, deribland de båda förstörda, hafva den vanliga formen och sakna prydnader, af de båda öfrige har den ena lemningar efter en fotkedja af små kullerstenar, den andra en mängd stenar inblandade i jorden, den ser derför ut nästan som ett mycket gräsbevuxet rör.

Stensättningarne äro belägne vester om högarne. Den nordligaste består af 8 i en krets resta stenar af omkring 2-3 fots höjd, den synes ej vara belägen på någon höjd, i midten finnes, om jag ej misstager mig, en håla förmodligen lemning efter någon skattgräfvare, den är emellertid obetydlig och stensättningen har ej derigenom lidit den minsta skada.

Den andra stensättningen är belägen vid foten af en af högarne, den består af 4 i en någorlunda regelbunden fyrkant resta stenar.

Utom dessa nu beskrifna grafvar finnes det på ett par ställen inom socknen vanliga stenkummel, men huruvida de äro verkliga griftrör eller endast ordningslöst hopvräkta stenhögar från de nära liggande åkrarne eller ödeåkrarne, är, då de ej äro undersökta, ej godt att bestämt svara på. Deremot är det nästan troligt, att de nära Fåhle belägna stensättningarne äro grafvar. De äro belägne strax vid häradsvägen, mellan denna och den ej långt derifrån framflytande Månstads- eller Sämån. Den ena synes vara skadad, ty af den är ej mer än 4 stenar qvar, hvars inbördes ställning är sådan, att man med skäl kan antaga, att en ring af sådana förut funnits. Den andra synes vara oskadad och består af 8 resta stenar af ej synnerlig betydande höjd. Både i stenarnes antal och ringarnes form tycker man sig spåra likhet mellan denna och den stora stensättningen vid kyrkan. Enligt en gammal sägen skulle en brudstass här på något sätt blifvit dödad och begrafven. Att det just skulle vara till minne af en brudstass, som stenarne äro resta, vilja vi dock ej riktigt sätta tro till, ty både grafvens oansenlighet och det stora antal sådana, om hvilka liktydiga sägner gå, göra detta oantagligt, utan får man väl snarare tillskrifva detta det forna begäret hos allmänheten att förlägga platsen för en timad händelse till deras hembygd.

Ännu en stensättning, ehuru likväl af ganska tvetydig art, finnes inom Åsarps socken. Den är belägen i skogen mellan Limmared och Åsarp och består af 4 stenar. Dessa sägas skola utvisa den plats, der jättinnan Åsa Långa, hvilken enligt sägen skall utan tillhjelp af stege hafva byggt Åsarps kyrka och ”sållat” dess kyrkogård, skall ligga begrafven. Dessa stenar äro så placerade, att en står vid hufvudet, en vid fötterna och en vid hvardera armen. De äro ej mer än 3 fot höga och längsta afståndet mellan dem, d. v. s. jättinnans förmodade längd är 60 fot. (—)

GRAFVEN VID TOMTEN
Ernst Claeson
(—) Grafkullen är belägen på hemmanet Tomtens egor i Örsås socken. Den är 3 fot hög med en diameter af omkring 15 fot och består, som det tyckes, af jord och sten. Strax vid toppen af kullen har grafkammaren varit belägen. Dess längd är 4, bredd 2,5 och höjd 2 fot. Den består af 6 stora och 3 små hällar, alla med ytterst jemna och vackra sidor. Af dessa stå nu endast 3 uppresta, den stora sydöstra sidohällen och de båda nordostliga gafvelhällarne. Fem af de andra ligga kullslagna på samma ställe, som de tycks ha stått, och den sjette, som blifvit begagnad för att knacka sönder vägsten på, ligger ett par alnar närmare landsvägen.

Den vackraste och störste af dessa hällar är takhällen, derför blef den äfven, ehuru först efter erhållen tillåtelse af ställets egare bortförd och lagd framför en logdörr. Men emedan mannen, som tagit den, var både spökrädd och dertill icke riktigt klok, inbillade han sig jemt, att det spökade. Detta onda tillskref han stenen, och derför bar han den en natt i största tysthet tillbaka. Detta hade till följd, att grafven sedermera fick vara i ro, och ehuru ganska illa medfaren är det dock möjligt få någon kunskap om dess förra utseende.

Det enda, som fanns i grafven, var en urna af bränd lera, hvilken enligt fleres utsago skulle varit full med aska och ben. Om deri fanns något gammalt af jern är ovisst, ty då der ej fanns något af värdefullare metall, bortkastades utan vidare urnans innehåll, och endast denna blef gömd. Den har emellertid blifvit sönderslagen och omöjligt är, att få reda på en enda bit.

GRAFVEN VID ALMUSEBO
John Andersson

Vid borttagandet af ett stenrös på Almusebo egor i Ullasjö socken för några år sedan påträffades en liten grafkammare. Det märkvärdiga med grafven var att den saknade gafvelhällar och endast hade sidohällar samt en takhäll. Sidohällarne, till antalet fyra, två på hvarje sida, voro på de inåt vända sidorna släta och jemna och äfven takhällen var jemn och vacker. Grafven blef utan vidare undersökning förstörd emedan ingen utaf de närvarande förstod sig på hvad det var. Den var omkring 4 fot lång och 2 fot bred. I grafven hittades något gammalt jern till formen likt spikar (förmodligen spikar, naglar eller pilspetsar) men det var så förrostadt att det gick sönder då man tog i det. Det blef följaktligen förstördt.

GRAFVEN VID KÄRSGÄRDE
John Andersson

Vid odling af en liten backe å hemmanet Kärsgärde i Ullasjö socken skulle ett derpå liggande stenrös borttagas. På botten af det fanns då en liten grafkammare af på kant resta hällar. Som grafven blifvit förstörd innan någon hann undersöka densamma, har man blott ofullständigt fått reda på huru hällarne stodo, och från hvilken tid han var. Efter hvad man kunde inhemta af bonden, var den omkring 4 fot lång och 2 fot bred, och i den jord, som fanns i den hittades några bitar som af en lerkruka.

BAUTASTENEN VID BERGET, ULLASJÖ SOCKEN
Ernst Claeson

Då jag och min bror Fritz en gång voro ute på en liten vandring genom en del af Ullasjö socken strax på nyåret 1883, och på torpet Ringaberg under Påbo frågade efter fornminnen, upplyste man oss om, att blott ett litet stycke derifrån skulle en stor sten ligga kullslagen i ett stenrör. Som vi aldrig förr hört den omtalas blefvo vi naturligtvis glada öfver nyheten, hvarigenom antalet på häradets bautastenar ökades med en.

Vi skyndade till det för oss utpekade stället och funno verkligen der en stor bautasten, den längsta jag någonsin sett ligga kullslagen i midten af en treudd. Liksom den förut nämde treudden (vid Uddarp, Tranemo sn) är äfven denna skadad såväl af tidens som menniskornas åverkan. Tjock mossa döljer stenarne och i midten synes otvetydiga spår efter skattgräfvare, hvilka dock ej här så i grund bedrifvit sitt förstörelseverk som vid Uddarpstenen, i det de nöjt sig med att kullslå stenen och genom uppkastande af de närmast honom liggande stenarne bilda en liten håla. Stenens hela längd är 12 fot samt bredd och tjocklek omkring 2,5 fot. Han är således ytterst stor och tung.

I åtskilligt afviker den dervarande treudden med den vid Uddarp. Armarne äro på den nu ifrågavarande något kortare, i det de blott mäta 24 fot räknadt från stenen till deras spetsar, vidare bildar kanten från den ena armens spets till den andra en fullkomligt regelbunden båglinie, under det att på treudden vid Uddarp kanten böjer sig något utåt, så att denne senare mera liknar ett cirkelrundt rör af omkr. 12 fots diameter med derifrån utgående armar.

Fornminnet är beläget på en liten kulle, så att stenen har stått på hans topp. Några andra fornlemningar finnas, mig veterligen, ej i grannskapet, så vida ej ett par små rör, belägna på omkr. 100 fots afstånd, skulle räknas för sådana, men troligare är att de äro odlingsrör .

Då stenen mycket länge legat kullslagen och varit glömd, är detta den första beskrifningen öfver honom.

BAUTASTENEN VID NITTORPS KYRKA
Ernst Claeson

Nittorps socken eger många fornlemningar deribland en stor vacker bautasten, hvilken står rest strax söder om kyrkan invid allmänna landsvägen. Stenen är omkring 10 fot lång, 3 fot bred och 1/4 fot tjock. Han står ej liksom andra stenar nästan rätt upp utan intager en mycket lutande ställning, så att han med marken bildar omkr. 2/3 rät vinkel, hvilket gör, att han ser mindre ut, än han i sjelfva verket är.

Hvad som i synnerhet gör honom märkvärdig, är det hål af ungefär ett qvarters diameter som finnes hugget i stenen. Om detta hål berättas i orten följande. I forna tider, då dansken härjade och brände vårt gamla land, hände det sig, att en krigsstyrka en gång kom till Nittorp. Här träffade de på en svensk afdelning och snart utspann sig en häftig strid mellan de båda fienderna.

En svensk löjtnant, som insåg att bautastenen skulle vara ett säkert skydd mot fiendens kulor, skyndade sig att taga plats bakom densamma. Emellertid afsköto danskarne en stor kanon för att spränga stenen och döda löjtnanten. Kulan träffade, men underbart nog gick stenen ej sönder, utan kulan gick tvärs igenom den utan att lemna något annat märke efter sig än det nu synliga hålet. Löjtnanten blef emellertid räddad.

Så lyder en sägen, en annan i huvudsak den samma, förmäler att hålet fanns redan förut, och att löjtnanten betjenade sig av det på så sätt, att han derigenom sköt på fienden utan att af dem kunna träffas. Så mycken sannolikhet finnes dock ej för dessa sägner särdeles för den första, men visst är, att något slag fordom stått vid Nittorps kyrka, ty gamla vallar och grafvar synas här ännu i dag.

BAUTASTENEN VID BY, AMBJÖRNARP SOCKEN
Ernst Claeson

Under namnet ”Bya käring” är denna sten bland allmogen allmänt bekant. Han står rest på en ovanligt stor ättehög, nästan lik en liten kulle, men dock troligen en graf, ty den tyckes bestå blott af sand utan några större jordfasta stenar. Flere hålor här och der i högen visa oss, att äfven skattgräfvarne äro af denna mening. Högen ligger på hemmanet By egor i Ambjörnarps socken ej långt från kyrkan. På hans topp har man en vacker utsigt öfver den särdeles natursköna trakten kring Ambjörnarps kyrka, ett landskap uppfyldt af sjöar, skogar och gårdar, hvilket allt bildar en tafla värd att skåda.

Anledningen till namnet ”Bya käring” finner man af följande sägen:

I By bodde för längesedan en gammal gumma, hvilken gerna inför verlden ville lysa såsom gudfruktig, men som dock ofta, i synnerhet då ingen såg det, felade i uppfyllandet af sina pligter såsom kristen.

En julmorgon, då allt folket hade gått till kyrkan, ställde hon sig, i stället för att följa de andras exempel, att göra julbaket. Då det började lida fram mot morgonen, och gumman tyckte, att tjensten snart borde vara slut, lemnade hon sin stuga och gick upp på kullen för att skaffa sig visshet i detta afseende. När hon då kom upp på toppen och rigtade sina blickar mot den af talrika ljus strålande kyrkan, blef hon plötsligen och på en gång förvandlad till en stenbild. Såsom varning för det efterlefvande slägtet har hon alltsedan dess stått der och skall också allt framgent förblifva på denna plats. De upprepade försök som tid efter annan hafva gjorts för att flytta denna stenbild, hafva derför alltid misslyckats, och knappt har man kommit till ort och ställe med stenen, innan den åter på ett öfvernaturligt sätt kommit tillbaka till kullen. Tack vare vantron och vidskepelsen bland folket, står hon derför nu qvar på sin ursprungliga plats.

Stenen har en ganska egendomlig form, hvilken kanske i ej ringa mån bidragit till sägnens uppkomst. Den är nemligen trekantig med den mellersta delen smalast, den öfversta tjockare och något lik ett hufvud samt den nedre formad såsom en kjortel. Fordom skall, säger man, ett brödspett äfven funnits, men detta skall troligen hafva blifvit afslaget, derefter hafva legat på högen och slutligen blifvit bortfördt.

FORNLEMNINGAR VID KULLABO I AMB]ÖRNARP
Ernst Claeson

Ett litet stycke från Ambjörnarps kyrka ligger omgifvet af en mängd sjöar hemmanet Kullabo å hvars egor ett par ganska märkliga lemningar efter forntidens folk finnas. I en i grannskapet belägen sjö, den s. k. Haga sjön, kan man understundom på bottnen se gamla ekstockar, några af ek andra af fur och urhålkade af en eller flere stammar. Är 1880 upptogs af ställets egare klockare Kjellerstedt en sådan från bottnen. Den begagnas nu såsom förvaringsställe för tjära, så att den blifvit mycket skadad. Den är urhålkad ur en enda stor furustock och mäter i längd 14 och i bredd 2 fot. Mot fören är den tillspetsad men mot aktern tvärhuggen, hvilket liksom urhålkningen är mycket groft och illa gjordt. Då den upptogs fanns på 3 fots afstånd från aktern en tvärs öfver båten liggande trekantigt huggen bräda samt ungefär på midten af båten lemningar efter årtullar men dessa blefvo liksom den öfre skadade delen af båtens kanter bortskrädda.

En bit af en dylik båt fast denna af ek finnes på samma ställe äfven den upptagen ur nämda sjö. (—)

Det andra forntidsminnet utgöres af ett gammalt domaresäte eller stensättning. Det består af 11 i rundel uppresta stenar hvilkas höjd är från 2-5 fot, några af dem äro nu af skattgräfvare kullslagna.

TRANEMO KYRKKLOCKA.
Fritz Claeson

Då danskarne år 1520 härjade och brände i Vestergötland hände det sig att de äfven kommo till Tranemo. Så fort underrättelse härom anlände samlades några af socknens mest ansedde män för att bringa kyrkans skatter i säkerhet. De lade dem der för i kyrkklockan och nedgräfde denna med sitt dyrbara innehåll i kyrkogården och stället blef antecknat i kyrkböckerna. Då danskarne anlände ville de hafva reda på dessa skatter, men då de ingenting funno förstörde de kyrkans inrede och äfven böckerna blefvo förderfvade. Afven de som varit närvarande vid skattens nedgräfvande dogo eller blefvo döda utan att de kommit i tillfälle att uppenbara gömstället.

En dag då ett par drängar voro på kyrkogården för att gräfva en graf, eller som allmogen uttrycker sig, gräfta, stötte de plötsligen på den nedgräfda klockan och alla dess skatter. Dessa togo de bort, men som de ej utan uppseende kunde föra klockan hem sänkte de den i ån Assman strax innan den flyter ut i Tranemo sjö.

En tid derefter kom under en ovanligt vacker dag en dräng ned för att vattna några hästar i ån. Solen sken just på klockan så att hon blänkte. Detta såg drängen och undrade hvad det kunde vara. Men sedan han sett efter bättre såg han, att det var den länge eftersökta klockan. Han omtalade det strax, och man försökte naturligtvis att få upp densamma. En gång lyckades man verkligen få tag i henne och hon var ända uppe i vattenbrynet, då en af dem glömde hur farligt det är att vid sådana tillfällen tala. Då han fick se klockan ropade han: ”Se, der är den”, och strax återtog necken sitt rof. Sedan dess har ingen sett henne, och troligen får ingen se henne heller.

JÄTTINNAN ÅSA LÅNGA.
Ernst Claeson

Under den tid då det ännu fanns jättar i vårt gamla land, d. v. s. i den hedna tiden, ty sedan kristendomen kom måste alla jättar och sådana onda väsen fly bort, så bodde i Åsarps berg en jättesa vid namn Åsa Långa. Hon hade till man en jätte hvilken hette Måns. Förmodligen blefvo de af någon anledning oense, ty sägen förmäler att de byggde sig hvar sin borg. Åsa Åsarps nuvarande kyrka och Måns Månstads kyrka.

Så kom kristendomen i landet, då måste jättarna åter fly till sina bergshålor, ty de tålde ej ”bjellringen” med klockorna. Men Åsa längtade alltjemt att komma till sin borg och för den skull ställde hon sig synnerligen väl med de kristne. Dessa, som emellertid af hennes borg gjort sig en kyrka, ville ogerna släppa den ifrån sig, och då måste Åsa låta sig nöja med att endast blifva begrafven nära sin gamla borg. Ett villkor fästes dock vid detta, nemligen att hon måste sikta hela Åsarps kyrkogård och kasta bort stenar hon då påträffade, och detta gjorde hon verkligen så väl att man sällan påträffar någon sten derstädes. Hennes önskan uppfylldes ock; ej långt från kyrkan på andra sidan den förbi kyrkan ledande häradsvägen finnes, säger man, hennes graf omgifven af några mindre ättehögar och tvenne stensättningar, en bestående af 8 stenar och en af 4.

PRINSESSANS GULDSKO
Ernst Claeson

Om Oppenstens fäste i Åsarps socken har allmogen i den kringliggande trakten föga att berätta och det finns till och med sådana som äro alldeles okunnige om att der fordom legat ett af Sveriges rikes slott. En temligen allmänt bekant sägen har dock blifvit bevarad till våra dagar och liksom i alla gamla medeltidssagor spelar äfven här en person ur adelsklassen hufvudrollen.

Då Engelbrekt och hans dalkarlar kommo tågande, blef en allmän förskräckelse på borgen och ingen visste hvad bäst vore att göra, ty då bondehären var synnerligen stark var det alldeles lönlöst att tänka göra något motstånd.

Derför uppgafs äfven borgen utan svärdslag och dess invånare sågo sig nödsakade att rädda sig och sin egendom genom en snabb flykt. Då nu borgfrun eller en på borgen boende prinsessa (hvilketdera kan icke så noga uppgifvas) skulle springa öfver den bro, som förde öfver den från Åsarps kyrka kommande ån, tappade hon sin ena sko, hvilken naturligtvis var af guld och således af mycket stort värde. Då hon ej hade tid att söka reda på den fick den ligga och än i dag skall den ligga der, ehuru flere försök blifvit gjorda att få upp den. Vid lågt vatten kan man, säges det, om man noga betraktar bottnen, se ett klart lysande föremål, hvilket skall vara guldskon.

MÅRDAKLEFS KULLE.
Ernst Claeson

För många, många år sedan skall en blodig strid blifvit utkämpad mellan svenskar och danskar vid Mårdaklef.

Enligt sägnen skall en af konungarne då hafva stupat och blifvit begrafven på det höga branta berget strax vid gästgifvaregården. Hans krona, spira och äpple fingo äfven följa med honom i grafven.

Långt derefter satt en gång en Mårdaklefsbo i en gästgifvarestuga och åhörde tvenne resandes samtal. Med förvåning hörde han att de talade om Mårdaklef och en der förborgad skatt. Som han var en slug en låtsade han, som vore han alldeles likgiltig för saken. De beskrefvo emellertid utförligt hvar skatten skulle ligga och bonden, som väl visste hvar stället var, tänkte att nu skulle han riktigt lura dem och knipa skatten. Gömstället var intet annat än det förut omtalade berget och skatten den döde konungens krona, spira och äpple.

Ehuru bonden icke skulle åt hemhållet vände han hästen och satte af i skarpaste traf. Mot midnatt kom han till Mårdaklefs kulle, skyndade försedd med spade upp på berget och började gräfva, och se, han hittade verkligen skatten. De andra fingo troligtvis lång näsa för sin pratsjukas skull, men bonden blef en rik man och lefde godt i alla sina dagar.

SKATTEN I RYSSHULTS BERG
John Andersson

Om ett berg på Rysshults egor, Ullasjö socken går den sägen, att det deri finnes medel, och att den ej får tala, som vill uppgräfva skatten.

Några män gräfde en dag i nämde kulle och hittade der en stor kista, men, som de väl hade fått upp den, fingo de se, att deras hem stod i ljusan låga. Men när de skyndade sig hem, voro de nödsakade att tala, och, då de kommo tillbaka, var skatten borta.

BONNEN Å BLÅKOLLAKÄRINGA
Från mellersta Kind
Fritz Claeson

Dä va ein gang ein Håskabonne, sum va ute å åkte. Då mötte han e trollkäring, sum sulle fära te Blåkolla. Räss sum dä va, så ropte käringa: ”Så långt sum detta ropet hörs, så ä mjolka mi.” Når bonnen feck höra dä, så tänkte han, att ho sulle la ha se lite smörj, så att han to å smet te’na mä si tagelhurra å sa: ”Så långt sum detta rappet känns, så ä rappet dett.” Då forlora käringa trolldomsmakta å for te Blåkolla, så fort sum tya hölle.

UNG GREFVEN
Folkvisa upptecknad i Tranemo socken af J. Andersson

Denna folkvisa står äfven upptecknad i Werner ”Vestergötlands fornminnen”, hvarest ordalydelsen dock ej är fullt samma som här. Sjunges äfven i Örsås socken.

1. Jungfrun hon står på högan berg
Och skådar i djupan dal;
Då fick hon se ett gångande skepp,
Som fullt af grefvar var.

2. Den yngsta, minsta grefven,
Som uppå skeppet var,
Han ville sig trolofva,
Så unger, som han var.

3. Så tager han upp guldringar fem
Och sätter uppå jungfruns hand.
”Hvad skall jag säga moder min”,
”Ack säg, det var ett kärleksband.”

4. ”Att för min moder ljuga,
Det går slätt inte an;
Bättre tala sanningen:
Det är vårt kärleksband.”

5. Grefven skulle litet bortresa
Och komma snart igen;
Men medan han var borta,
Tog hon sig en annan vän.

6. När de tre år voro förlidna,
Kom ungersven igen;
Så frågte han kär fader sin:
”Hvar är kärestan min?”

7. ”Du varit så länge bortrester
Idag står din käraste brud.
Och hvem skall blifva vännen din
Det vet allena Gud.”

8. Så tager han bruden i snöhvitan hand
Och dansar golf vet ikring;
Så sakta som han dansade,
Så bleknar brud om kind.

9. ”Och hvarför är du så bleker
Och icke något röd?”
”De hafva ej talat sanningen;
De sagt, att du var död.”

10. Då gångar han in i kammaren
Och stänger dörren om sig.
Så sätter han sig på förgyllande stol,
Att skrifva ett långande bref.

11. När brefvet .det var skrifvet
Och timman var förbi,
Då drog han ut förgyllande svärd
Och rände i sitt lif.

12. När blodet det började rinna
I strida strömmar ner,
Då öppnar han på kammardörr
Och ber skön jungfrun se.

13. ”Hör ni tärnor alla,
Hur syndigt det är:
Att tala med en falsker tunga
Och ha en annan kär.”

SÄGEN OM MARJEBO KULLE
Edor Ulander

I Mossebo socken, Vestergötland, vid gården Marjebo finnes en kulle om hvilken ett par sägner går. En gång då det var krig med Danmark och en dansk trupp kom till Mossebo blef den af mosseboboarne slagen och deras vapen blefvo nedlagda i nämda kulle. Och der till är det, säger man, medel i kullen. Många gånger har man varit der och gräft men sällan funnit något. En gång voro två stycken karlar der och grofvo, men då kom draken upp i skogstopparne och befallde dem med dundrande röst att låta bli. De blefvo ytterst förskräckta och frågade hvarför, men draken svarade blott, att två led skulle utdö innan de skulle få gräfva. Till dess denna tid tar slut törs ingen gräfva.

PRESTEN OCH TROLLQVINNAN.
Fritz Claeson

Då prosten Kjerrulf en nyårsmorgon skulle resa för att hålla ottesång i Mossebo kyrka och han kom fram till en liten bro öfver Kroksjöns aflopp, fick han se en trollqvinna sitta och spinna der. Såsom en rättskaffens prest ville han tillrättavisa henne och sade: ”Min goda qvinna, vet du ej att Gud har befallt: Tänk på sabbaten, att du helgar honom, hvi sitter du och spinner just på nyårsdagen?” Men vid detta tilltal blef qvinnan vred och utropade: ”Du lede prest, du tillrättavisar mig, som är fattig, för att jag ohelgar sabbaten, och bryr dig ej om att din hustru och dina döttrar som bäst sätta upp en väf i hushållskammaren.” Med dessa ord vred hon prestens mun sned, som den också var intill hans död. Folket blef mycket förundradt, när de fingo se honom, men hans möte med trollqvinnan blef snart bekant, och man skrattade ganska mycket deråt, ty hans snikenhet var allom bekant.

SKROCK
Ernst Claeson

Vid den stund på julnatten som frälsaren föddes delar sig
ljuslågan i två delar och försvinner i luften.

Om på julaftonen ett udda tal personer sitta omkring qvällsmatsbordet dör någon af dem under året.

Om alla tystna en stund vid julbordet, dör någon af dem under det kommande året.

På julafton bruka de personer, som sitta omkring samma bord, hälla julöl i ett fat och derefter släppa dit hvarsin brödbit samt öfvertäcka fatet. Då man efter en stund borttager locket kan man af brödbitarnes inbördes ställning se hvilka af dessa personer som komma att jula tillhopa nästa år.

Tömmer man ägghvita i ett glas vatten julaftonen, och om morgonen, innan man talat eller förtärt något, ger akt på de figurer hvitan bildat i vattnet, får man reda på, hvem man med tiden får till äkta. Bildar ägghvitan en figur liknande en bok får man en prest
o. s. v.

BORTBYTINGEN

Ordagrannt upptecknad efter en bonde från Kalf, 1882 af Ernst Claeson

I Röselt i Kalf der var ain bortbyting sum va förbytter mä ait räcktitt barn sum satt i ain fyrkanting. Nor di då länge hade hatt en så di la förstås att dä va ain bortbyting för tännera växte ut på’n sum på ain gris förstås. Så börja di tro dä va la ait bergatroll å sökkte hos nå troll eller når trollqvenna å ho lärde dom att di sulle brögga i ain äggskal å rosta i ain nötaskal så sulle’n blia förundrader på dä däringa å sia hvem en va förstås. Så ve allt dä dära stöket å väsenet sum di hade ve detta stora brögget töckte’n illa va förstås, å frågte dom hva dä sulle blia. ”Ja”, säjer di, ”dä sa blia stort kalas, kongen sa komma.” ”Äh”, töckte han, ”kongen sa komma å så rosta i nötskal å brögga i äggskal å tro att kongen sa komma, ja har då allri hört å stoelt for, ja ä så gammel sum toppa i tövinn å rötter i holavinn å mins Dervel (en ö i Kalf sjö som i mannaminne aldrig burit några träd) schweader sju ganger, men allri mins ja tockna tosinga for.” Sen försto di la förstås att dä va ett troll å sa’ te’en: ”Ä du å dä släktet så sa vi ta å bränna deck.” Så komme di mä deras rätta barn, men dä hade blett fyrläpitt å änn i denna da sum nu ä, ä folket i Röselt fyrläpitt å di kallas för trullapytta.