Grundat på samtal med pedagoger på Solhagens förskola, Tranemo födda på 50 – talet. Samtalen hölls år 2007.

De allra flesta mammor var hemma, antingen som hemmafruar eller med hemarbeten. Det var givetvis något som resulterade i att det fanns många kompisar lätt tillgängliga. Det vimlade av barn överallt.
Valfriheten vad gällde lekandet var på så vis stor.
Ville man ha det lite lugnt och vara för sig själv eller bara ha sällskap av en enda kompis, höll man sig inomhus eller i sin trädgård. Nästan alla hade eget rum.
Om man däremot sökte mer liv och rörelse i större sällskap, var det bara att ge sig ut på gatorna runt om i grannskapet eller till närmsta lekplats.
Det fanns även skogsområden i direkt anslutning till de flesta bostadsområden, eftersom Tranemo fortfarande var under uppbyggnad.
Det blev många kojbyggen i de skogarna genom åren!
Att gå över landsvägen skulle väl aldrig falla någon in. Det gjorde man bara inte. Man höll sig i sitt område.

Något som däremot gjordes relativt ofta var att besöka äldre, snälla människor.
Vid dessa besök uträttades små tjänster, som att köpa mjölk eller att sopa av en trappa.
Ibland ringde man på, bara för att lämna en liten bukett med blommor, plockade på någon äng eller i en skogsglänta.
Ofta tackades man med ett glas saft och en bulle, det var inte fy skam!
Pojkarna brukade trots saft, hellre stanna vid kojbyggandet i skogen. Men något som kunde dra dem ut från skogen var att smyga på någon arg gubbe eller sur gumma. Genom det fick man en viss spänning.
Smygandet var en lek i sig.
Att hjälpa till i det egna hemmet var inget som lockade, då man för det mesta ansågs vara mer i vägen än till nytta.

Att inneha en TV i hemmet var fortfarande ingen självklarhet. Men i de hem där det faktiskt fanns en sådan, kändes det högtidligt varje gång den slogs på.
Det var så fascinerande att det hände att man satt och tittade på testbilden stundtals!
Det fanns ett barnprogram som hette Humle och Dumle, vilket vi tittade på så fort det gick.
Lördagskvällar i soffan framför TV:n med Hylands hörna – det var något alldeles extra.

Söndagar skulle man hålla sig hemmavid.
Då skulle man umgås med familjen. Att packa en kaffekorg och gå en promenad eller åka en tur med bil ( om man hade det ) var vanligt.
Eftersom det fortfarande var så nytt och spännande att åka bil, räckte det att packa in familjen och bara ta en spontan tur. Inte för att uträtta något, utan bara för att åka för nöjes skull.
Det var verkligen inget vanligt att åka iväg så långt som till Göteborg för att besöka Liseberg, men det förekom för någon. Liseberg på den tiden var nästan skrämmande stort för små lantortsbarn och inget besök som enbart minns som positivt.

Vi hade vardagskläder som fungerade som lekkläder och gå-bort-kläder som man absolut inte fick leka i.

Vid lite större arbeten, som vårarbeten i trädgårdar eller takomläggningar, hjälptes föräldrar och andra vuxna oftast åt.
Barnen lekte med sitt under tiden.
Efter avslutat arbete lagades det kvällsmat, som man sedan åt, alla tillsammans. För det mesta uppfattade man en god grannsämja, något man tyckte var tryggt och roligt.

Leksaker fick man bara till jul eller på födelsedagar.
Cyklar fick man begagnade fram till det att man hade vuxit klart – då fick man en helt ny!
Så var det för dom allra flesta.
Hade man kommit med en helt ny cykel som barn, så hade det nog känts konstigt och inte helt bekvämt.

De allra flesta hade någon slags anknytning till en bondgård. Där kunde man hoppa i hö, leka, köra traktor och pyssla om djur.
Där var det inga som helst förbehåll. Man fick helt fria händer under eget ansvar.
Det var härligt!

Nedskrivit av Petra Annerdahlen.