Författare: C.V. Spens

Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1954”. Årg.9. Sid.45-50.
Kulturhistoriska Föreningen Redaktör: Ingegärd Vallin

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

I domböckerna förekomma ofta avskrifter av till domstolen ingivna prästbetyg. Av olika anledningar har det ålagts någon av parterna att förete dylikt betyg. Om en person blev häktad för brott, var det häktningsmyndighetens skyldighet att införskaffa prästbevis rörande personen i fråga. I vissa slag av mål, t.ex. äktenskapsmål, låg det i sakens natur att domstolen måste ha tillgång till prästbevis rörande endera eller båda parterna. Under den äldre rättegångsbalkens giltighetstid ådömdes part ofta värjemålsed. Ville parten avlägga eden, så måste han med sin själasörjares bevis styrka sin kristendomskunskap och sin insikt om edens betydelse och vådan av mened. Ett till domstol inkallat, å avlägsen ort boende vittne, som ej var bekant med någon av domstolens ledamöter, gjorde också klokt i att medföra frejdebevis, ty det ålåg domaren att noga undersöka att personer, som åberopades som vittnen, hade gott namn och rykte.

Under forskningar för annat ändamål i rådstuvurättens i Ulricehamn äldre domböcker har jag gjort en del anteckningar rörande innehållet i därvid påträffade prästbetyg, som synts mig äga ett visst intresse.

Prästbetygen avsågo oftast att styrka att vederbörande antingen ägde god frejd eller icke hade sådan, d.v.s. var vanfrejdad. Vad som menades med att äga god frejd var emellertid mycket obestämt, ända tills genom 1864 års strafflag institutet ”förlust av medborgerligt förtroende” infördes i lagstiftningen. Ett ådömande av denna brottspåföljd medförde för vederbörande vanfrejd för den tid påföljden varade. Den som icke ådömts förlust av medborgerligt förtroende, hade god frejd.

Före 1864 skedde intet ådömande av vanfrejd, och det rådde olika uppfattningar om innebörden av god frejd. Domstolarna ansågo förlust av god frejd utan vidare följa av att vederbörande begått brott av vissa slag, men prästerskapet ådagalade benägenhet att därutöver utsträcka vanfrejdspåföljden därhän att den som enbart i sin livsföring gjorde sig skyldig till mera väsentliga oregelbundenheter, t.ex. superi, osedligt leverne o.d., borde anses ha förlorat sin goda frejd.

Vad nu sagts i fråga om oklarheten av begreppet god frejd och om därvid rådande meningsmotsättningar mellan domstol och präst illustreras av följande episod:

Stadsfiskalen O. Björk hade 1823 vid rådstuvurätten åtalat trumslagaren Anders Arfvidsson för olovlig åtkomst av en rock. Uti infordrat prästbevis intygade kyrkoherden i Ulricehamn Johan Leonard Sundborg (kyrkoherde i Ulricehamns pastorat
1815-1827) bland annat:
”att Arfvidsson är, såvitt mig kunnigt är, av dålig frejd och han är, såsom frånvarande vid husförhör, icke anmärkt för mer eller mindre kristendomskunskap”.

Rådstuvurätten åtnöjde sig emellertid icke med detta bevis utan begärde förtydligande av Sundborg, ”då för att anses vara av dålig frejd det bör förutsättas att personen i fråga skall åtminstone hava varit tilltalad och blivit besvärad med brott”.
Som svar härpå skrev Sundborg: ”Med dålig frejd i avseende å trumslagaren Arfvidsson förstår jag hans begivenhet på starka drycker, lättja, försummelse av gudstjänst, nattvardsgång och husförhör.”

I ett annat mål mot samme Arfvidsson säger Sundborg i avgivet prästbetyg, utan att direkt yttra sig om hans frejd, att ”han säges driva omkring var som helst och ha det rykte om sig, att han är liderlig och begiven på att föra buller och oljud och så kallad krakel”.
Uti intetdera av dessa bevis påstår alltså Sundborg att Arfvidsson begått något vanfrejdande brott, men anser honom likvisst icke ha god frejd.

Vad en annan präst, stadskomministern i Ulricehamn J. E. Forssblad (komminister i Ulricehamn 1816-1846) ansåg kunna inverka menligt på den goda frejden framgår av ett hans bevis rörande snickaredottern Maja Lisa Öberg, som uppgives vara välfrejdad, ”oberäknat att hon framfött ett oäkta barn”.

Ovannämnde Sundborgs son och efterträdare, kyrkoherden Gustaf Sundborg (kyrkoherde i Ulricehamns pastorat 1828-1885), synes ha tänkt sig en gradering av den goda frejden, i det han rörande handelsbetjänten Elias Hallgren intygar att han hade ”ganska god frejd”.

Innehållet i prästbevisen hämtades i första hand från husförhörsförteckningarna, vilka bland annat skulle innehålla upplysning om vederbörandes kristendomskunskap.
Numera betecknas kristendomskunskapen såsom god, godkänd, försvarlig eller svag. Samtliga dessa beteckningar hava påträffats i de äldre bevisen, men det finns också bevis, som innehålla att vederbörande saknar kristendomskunskap.

Då komminister Forssblad intygar att skräddaren Peter Gillberg äger ”hjälpelig” sådan kunskap, menar han kanske detsamma som kunde ha uttryckts med ordet ”försvarlig”. Måhända är förhållandet detsamma med kyrkoherden i Börstig Magn. Brisman, då han om soldaten Jonas Börtzells hustru intygar att hon har någorlunda”kristendomskunskap.

På samma sätt får man kanske tolka Gustaf Sundborgs mening, då han uppger att skräd-darehustrun Anna Lisa Nygren har ”något” kristendomskunskap. Svårare är att förstå vad vice pastorn i Blidsberg Andr. Tidner menar, då han om lantbonden Andreas Jacobsson vitsordar att han har ”enfaldig” kristendomskunskap och vad kyrkoherden i Gällstad Peter A. Varenius avser, när han intygar att drängen Jonas Jonasson i Björkebacka har ”mindre fullkomlig” kristendomskunskap.

Den omständigheten att ”god frejd” utgjorde ett så diffust begrepp frestade prästen att i prästbeviset införa uppgifter om förhållanden, som ej sällan måste betecknas såsom i det föreliggande fallet skäligen ovidkommande. Då upplysningarna i husförhörslängden befunnos magra, kompletterades de under hand genom förfrågningar hos kyrkorådsledamöterna eller andra församlingsbor. Stundom erhöll nog prästen härvid till livs en del överdrifter, och det inträffade också att det helt ovederhäftiga skvallret fick utrymme.

Såsom vi redan nämnt, behövdes det ingalunda att personen i fråga dömts för vanfrejdande brott för att somliga präster skulle anse personen ha dålig frejd. Vi ha anfört exempel på att ingen som helst brottslighet kunnat läggas vederbörande till last. Om personen varit åtalad men blivit frikänd, synes detta i regel ha omnämnts i prästbetyget för att göra den goda frejden misstänkt. Gustaf Sundborg skriver sålunda om hemmansåboen Anders Tholander från Källeberg, ”men, vad frejden beträffar, har han länge varit misstänkt och till och med inför rätta intrasslad i tjuvsaker, varifrån han dock av bristande bevis blivit frikänd”.

Samme Sundborg skriver rörande förre boktryckaren C. J. Dejrick ”att han varit stämd till Redvägs härads domstol för stöld, men där på så sätt blivit frikänd, att han väl fått ersätta den omhänderhavda varan, men som den icke var anförtrodd och ej handgripligen åtkommen, så blev han ej åt saken annorlunda fälld. För övrigt har Dejrick ingalunda sedan den tiden upphjälpt sin illa rubbade kredit”.

Prosten Reinhold Rabe i Gällstad yttrar om drängen Peter Andersson år 1856 ”att han efter uppgift under år 1842 varit för brott häktad och var i juli månad 1847 inför Kinds Häradsrätt under tilltal för delaktighet i stöld, ansvarspåföljden mig obekant, och har gjort sig känd för mindre redligt och pålitligt uppförande”. Såvitt Rabe kände, var Peter Andersson sålunda icke dömd för något brott.

Av ovanstående har framgått, hurusom åtskilliga präster i de av dem utfärdade bevisen stundom läto hörsägner och lösa rykten av förklenlig innebörd inflyta. Särskilt Gustaf Sundborg gick härvid nog långt. I ett bevis år 1828, som förre handlanden Johan Carlsson begärt i anledning av honom i civilmål ådömd värjemålsed, passar Sundborg på att inflika: ”Det är hos undertecknad anmält, att Carlsson är i det allmänna levernet för trätgirighet känd.”

Om pigan Stina Andersdotter från Fredriksberg skriver Sundborg: ”Hon är känd för otro i sin tjänst både här och hos gevaldiger Hultbom i Kind”. Om gossen Laurentius Wil-helm Timell, 15 år gammal, åtalad för det han stulit frukt i landsfiskal L. Anderssons trädgård, skriver Sundborg ”har illa begagnat fattigvårdens omsorg och anses för självspilling” (!). Om f. handelsbetjänten Sven Lundberg skriver Sundborg att ”han är av ett högst lättsinnigt lynne, dock utan mig veterlig vanfrejd” och om kopparslagaregesällen Gustaf Högdahl ”att han länge varit ansedd som köpare av stulet gods”. Om skräddarehustrun Anna Lisa Nygren intygar Sundborg ”att hon haft dåligt rykte om sig, länge varit ansedd att vara tjuv och nu äntligen, som bättre är, blivit gripen på bar gärning”.

Man kan undra över att Sundborg inte blev åtalad för de grova ärekränkningar, vartill han oupphörligt gjorde sig skyldig. Det var tydligen vördnaden för hans ämbete som skyddade honom. Men en gång blev han verkligen stämd, nämligen år 1838, då han, såsom vi ovan omnämnt, intygat att Anders Tholander varit intrasslad i tjuvsaker. Tholander yrkade då att Sundborg måtte föreläggas att med husförhörslängd och utslag visa att Tholanders frejd vore nedsatt. Sundborg framställde invändning mot rådstuvurättens behörighet. Han förmenade att målet hörde under domkapitlets bedömande, vilken mening rådstuvurätten också godkände, i följd varav målet icke upptogs till prövning.

Slutligen kan nämnas att det även en och annan gång i prästbevis förekommer ovidkommande uppgifter, som avsågo att rekommendera vederbörande. Så t.ex. säger Sundborg i prästbetyg för handelsbetjänten Johan Gustaf Svensson ”är av god släkt”. En lustig upplysning, som troligen också avsåg att vara rekommenderande, lämnar pastor Joh. Wetterling i Jönköping rörande glasmästaregesällen Thore Pettersson, som sökte burskap i Ulricehamn, då han säger att han ”fört en anständig vandel samt är förlovad i Göteborg”.