NÄR GREVEN BESTÄMDE OCH KLOCKAREN SKREV
Artikeln var införd i landskommunernas tidskrift juni 1963. Redigerad och förkortad av Kindsforskarens redaktion.
Fram till 1863 då sockenstämman upphörde har man allmänt den uppfattningen att prästerskapet dominerade den kommunala förvaltningen. I flertalet socknar var det väl också så, för övrigt kanske ganska naturligt, då prästen oftast, möjligen under skedets senare tid med undantag av skolläraren, var den ende i socknen som behärskade läs- och skrivkonsten. I de socknar, där adelsmännen var ägare till den större delen av den i mantal satta jorden och kanske därtill innehade patronatsrätt dvs. rätten att tillsätta präst, var det som regel godsherrarna som hade makten och kunde med denna sin makt undertrycka inte bara allmogen utan hade även prästen i sitt våld.
I Dannike socken ägde greven på Torpa säteri i Länghems socken eller var till honom för frälseränta förlänat all i mantal satt jord utom en enda gård. Här kunde sockenstämmorna varit överflödiga, men när sådana ändå hölls och greven icke var närvarande, beslöt man ofta med reservation för grevens godkännande av beslutet eller att beslutet skulle verkställas först sedan ”Höga patron hörts i ärendet”. Inte ens den högvördige biskopen vågade ta ställning till rent kyrkliga ärenden som rörde församlingen utan höge patrons hörande. Vid en biskopsvisitation i Länghems pastorat 1669 anhöll dannikeborna att åtminstone någon söndag sen gudstjänst, som på den tiden började kl.11, skulle hållas i Dannike kyrka. En och samme prästman förrättade nämligen gudstjänsterna i Länghems och Dannike kyrkor, varvid alltid sentjänst i Länghem och bittidatjänst i Dannike, som började kl. 7. Biskopen lovade att ”communisera” med Riksamiralen Greve Gustaf Otto Stenbock om saken, dock utan något positivt resultat. Dannikeborna meddelades ”att då Dannike socken var liten och de bättre kunde komma bittida fram och med avseende å det grevliga herrskapet på Torpa, som hade svårt att komma bittida fram till gudstjänsten i Länghems kyrka, fann man skäligt att med tjänsternas förrättande skulle bliva som vanligt”. Senare fick emellertid dannikeborna sentjänst någon söndag. (—)
I Länghems socken var de fattigas försörjning delat på kronets (jord ägd av kronan) och frälsets fattigvård. Godsherren var alltid mycket mån om att frälsets fattigvård icke påbördades behövande från kronets område. Hans garderingar härvidlag framgår av följande utdrag ur ett sockenstämmoprotokoll från den 21 mars 1843.
”Unge Greven Sparre på Torpa hade för Pastor anmält att hans Moder Enkegrevinnan Sparre vore sinnad att på därom gjord anhållan åt klockaren Molander överlåta på arrende Torpet Granelid, beläget på Grevliga Freisets område om ej vore att befara att i händelse av Molanders död hans efterlemnade hushåll falle Freisets Fattigvård ensamt till last.” Sockenstämman ansåg det vara hela församlingens sak att sörja för vården.
År 1863 började en ny epok i den kommunala förvaltningens historia. För flertalet kommuner märktes säkerligen reformen icke i någon större utsträckning. I de socknar, som berörs i denna artikel, nämligen Länghem och Dannike övertog emellertid de grevliga godsherrarna på Hovsnäs och Torpa (…) ordförandeskapet i kommunalstämmorna, Hovsnäsgreven i Länghem och Torpagreven i Dannike.
Den grevliga ordföranden i Länghem Sigge Sparre skrev aldrig något protokoll själv utan utsågs redan vid första kommunalstämman till ”stämmans skrivare och räkenskapsförare” skolläraren J. Regner. Denne Regner var en mångsysslare av stora mått. Förutom att han skötte allt sekreterararbete åt kommunen, var han auktionsförrättare åt såväl kommunen som sockenborna. Han upprättade handlingar åt allmänheten såsom bouppteckningar o.dyl., föreståndare för fattigmagasinet, vaccinatör och bokhållare på ett av grevens större godskontor. Hans folkskollärartjänst omfattade undervisning i fyra klasser med omkring 100 elever sammanlagt och tjänsten var förenad med klockare- och organisttjänst. Utöver allt detta och mycket annat var han socknens postmästare, som bara detta borde krävt sin man.
Även om det inom Länghems socken fanns ett antal röstberättigade bönder, som icke stod i beroendeställning till greven, blev det ändå som regel dennes vilja som dikterade besluten. När det någon gång på 1930-talet berättades för en ättling till greven-ordföranden om ett hetsigt åsiktsutbyte på en stämma, lär denne ha gjort följande rätt belysande reflektion: ”Då gick det lugnare till väga förr i tiden, när pappa bestämde och Regner skrev.”
1862 infördes ny lag om kommunal förvaltning i Sverige. Kommunalstämman blev högsta beslutande organ. Valbar och tillika röstberättigad till stämman var den som hade tillräcklig inkomst eller förmögenhet, ju förmögnare desto fler röster, s.k. fyrkar. En mycket förmögen person kunde därför bestämma i en hel socken. Beredande och verkställande organ skulle vara kommunalnämnden, som utsågs av stämman.
År 1863 började en ny epok i den kommunala förvaltningens historia. För flertalet kommuner märktes säkerligen reformen icke i någon större utsträckning. I de socknar som beröres i denna artikel, nämligen Länghem och Dannike övertog emellertid de grevliga godsherrarna på Hovsnäs och Torpa – båda godsen belägna i Länghems socken men hörde till sistnämnda gods så gott som hela Dannike socken – ordförandeskapet i kommunalstämmorna, Hovsnäsgreven i Länghem och Torpagreven i Dannike. (—)
Troligen fanns det ingen kommun i vårt land som på ett så originellt sätt genomförde 1862 års reform, som blev fallet i Dannike socken.
Enligt 27 och 28 §Â§ 1862 års lag kunde visserligen kommunalstämman besluta om införande av en fullmäktigeinstitution, men då skulle denna bestå av kommunalnämndens ledamöter och stämmans ordförande och vice ordförande samt så många av kommunalstämman särskilt valda ledamöter att det sammanlagda antalet fullmäktige blev fyra gånger så stort som antalet ledamöter i kommunalnämnden. I Dannike valde man helt enkelt en – ”kommunalstämma” – bestående av samma personer som i kommunalnämnden och i stämmoprotokollen antecknades vilka av ”stämmans ledamöter” , som vore frånvarande.
På första sidan i den protokollbok som började föras 1863 finnes följande förteckning.
Kommunalstämman
Ordförande: Kammarherren Herr Grefen E. Sparre. v. ordförande: Carl Andersson i Stuvhult.
Ledamöter: Peter Bonander på Slätten, Johan Abrahamsson på Rydet, Olaus Carlsson, Storegården, Josef Edberg i Berg och August Andersson i Bosgården. Suppleanter: P. A. Carlsson på Slätten, Johannes Johansson, Backa och Peter Johan Johansson i Fähagen.
Kommunalnämnden
Ordförande, v. ordförande, ledamöter och suppleanter desamma som i kommunalstämman.
Man frågar sig om dessa lagstridiga beslut bottnade i feltolkning av lagen eller var betingad av andra omständigheter. För min del tror jag, att greven ville förenkla det hela genom att samma organ blev beredande och beslutande, väl medveten om att ingen komme att överklaga beslutet. En lagenlig fullmäktigeinstitution där varje fullmäktig hade en röst, skulle ju ha undanryckt hans fyrktals grundade röstmajoritet, men på detta sätt blev det beslutande organet ganska koncentrerat. Så länge detta system fortsatte hölls av naturliga skäl inga kommunalnämndssammanträden.
Våra dagars ambitiösa kommunalmän, som genom tillgängliga förordningar och tidskrifter så väl kan följa ändringar i lagar och förordningar, finner det kanske underligt att vid genomförandet av en så viktig reform, man i så hög grad kunde nonchalera givna föreskrifter. Vi får emellertid komma ihåg, att säkerligen endast ordföranden hade tillgång till den aktuella författningen, och denne ansåg sig synnerligen suverän i sin egenskap av patronus, med ofta självtagen rätt att besluta i kommunala angelägenheter, och med sin fyrktalsgrundade röstmajoritet. Säkert hade ordningen blivit en annan om inte en högvälboren greve och därtill konungens kammarherre hållit i klubbskaftet.
Ingen dom över död man, hög eller låg. Den tidens maktövergrepp och underkastelser vore för båda parter lika naturliga, som vi anser att vårt demokratiska samlevnadssystern är naturligt. 1863 års män må vila i frid antingen de ligger i herremansgraven eller på kyrkogården.