Författare: Seth Tingvall

Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1952”. Årg.7 Sid.25-46.
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör: Ingegärd Vallin

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

Sjuhäradsbygden är ingalunda en bygd, som dignar av kulturens överflöd. Men under seklernas lopp har likväl ett stort antal kulturpersoner här sett dagens ljus. Flera av dem har flyttat till främmande ort, andra har stannat kvar och verkat till födelsebygdens gagn och nytta. Om några av dessa bygdens söner och döttrar har jag här nedan velat erinra i en kort släkthistorisk översikt.
Från traktens många gods och gårdar, som beboddes av kända och framstående släkter, härstammar ett flertal betydande kvinnor och män, av vilka några nått historisk ryktbarhet. Under 14- och 1500-talen bodde på det anrika godset Påtorp i Fristad släkten Gylta. Den förste av denna släkt, som nådde högre samhällsställning, var riksrådet och lagmannen Bengt Gunnarsson Gylta, död efter år 1477. Hans sonson riksrådet och lagmannen Bengt Pedersson Gylta, blev 1520 avrättad i Stockholms blodbad. Den sistnämndes söner Bengt Bengtsson Gylta, f. omkr. 1514, d. 1574, riksråd och ståthållare i Stockholm, och Göran Bengtsson Gylta, krönikeförfattare och en av sin tids lärdaste statsmän, voro sannolikt födda på Påtorp. I varje fall lär krönikeskrivaren ha avlidit 1580 på det gamla stamgodset.
I Länghems socken vid Åsundens fagra strand började riksrådet Arvid Knutsson, d. 1497, att bygga Torpa stenhus. Hans sonson ståthållaren i Västergötland riksmarsken Gustaf Olsson Stenbock, ”Ridder till Torpa”, d. 1571, utbyggde och förskönade borgen. En vackert skulpterad vapensten från år 1550 med hans eget och hans hustrus vapen finns ännu bevarad på Torpa. Här föddes 1535 hans dotter Katarina Stenbock, som vid blott 16 års ålder 1552 förmäldes med Gustav Vasa på Vadstena slott. Föga är känt om hennes privata liv som svensk drottning. Äktenskapet var barnlöst. Från hennes bild, som ännu idag hänger på Torpa, utstrålar en stilla värdighet med en nyans av asketism. När hon 1621 avled på Strömsholm, hade hon överlevt Gustav Vasa i 60 år och alla sina styvsöner. Hon begrovs året därpå i Uppsala domkyrkas högkor, där hennes forne gemål med dennes tvenne första drottningar alltsedan 1560 haft vilorum. I samma kyrka hade hennes broder Abraham Stenbock, som mördats i Uppsala 1567 på hennes styvsons Erik XIV:s befallning, fått sin grav i den s.k. Sturegraven. Två syskon, som efter så olika öden, funnit den sista vilans ro i varandras närhet!
Från samma släkt kom riksamiral greve Gustav Otto Stenbock, f. 1614 på Torpa, d. 1685. Han var en framstående krigare till lands men mindre lyckad till sjöss. Från 1654 förde han befälet över en stor del av svenska hären i Polen och slog 1656 den överlägsna fienden vid Philippowo. Som riksamiral utförde han mot Danmark en alltför sent utrustad sjöexpedition, som bragte honom stor olycka. Vid reduktionen var han bland dem, som blevo hårdast ansatta. Han ådömdes stora återbetalningar, hans förmögenhet smalt och den frejdade krigaren bragtes till tiggarstaven. Under åren 1666 till 1684 var han kansler för Lunds universitet. Hans minne har hedrats av Svenska akademien, som 1872 lät prägla en minnespenning över honom. Hans son Magnus Stenbock var den bekante härföraren, vars ryttarstaty står i Hälsingborg. – Riksamiralens synnerligen praktfulla porträtt av A. van Hulle finnes ännu att beundra på Torpa.
En av de mest framstående krigarna under nordiska sjuårskriget och en man med stor betydelse för vår bygd var fältöverste Knut Håkansson Hand. Han var född på den gamla släktgården Attorp i Södra Säm i början av 1500-talet. Deltog i ryska kriget 1555, då han var knekthövidsman för 400 västgötaknektar. År 1565 blev han fältöverste för den häravdelning, som intog Varbergs fästning, och besegrade i grund en dansk styrka vid Falkenberg, vilken stad intogs och skövlades. Vid Axtorna i Köinge socken nära Ätran stupade han den 20 okt. 1565. I detta slag anförde han en division fotfolk, som skulle undsätta det nyss erövrade Varberg. Danskarnas befälhavare var Daniel Rantzau. Fältöversten begrovs i Handska släktens gravkor i Södra Säms kyrka. Härifrån flyttades den konstnärligt utförda gravstenen till Gällstads kyrka, när Södra Säms kyrka raserades. Den hänger nu i koret bakom altaret. Den bistre krigaren i full pansarrustning omges av vapensköldar med släktens vapen. Hans son Håkan Knutsson Hand blev ståthållare på Kronobergs slott och gifte sig med Virginia Eriksdotter, dotter till konung Erik XIV och Agda Persdotter. Flera ättlingar till släkten Hand ha funnits och finnas ännu i vår bygd. I en del släktgrenar har förnamnet Virginia blivit en namntradition i flera hundra år.
I nära grannskap till Södra Säm ligger Tvärreds socken. Här föddes i Hjärtared 1675 Johan Abraham Lillie. Han deltog i flera fältslag och försvarade tappert Nya Älvsborgs fästning 1719 mot Tordenskjold. Det berättas om honom, att han som krigare måst uthärda flera strapatser. En gång blev han nödd att under bar himmel med en häravdelning under tre dygn bli stående i vatten. Vid belägringen av Tönningen blev han dansk krigsfånge. 1728 utnämndes han till överste för Älvsborgs regemente. Han avled 1738 och begrovs j Tvärreds gamla kyrka, som nu ligger i ruiner. Här har under senare tid rests en minnessten över den oförfärade karolinen.
I Ods prästgård föddes 1677 Anders Olofsson Rhyzelius. Föräldrarna voro kyrkoherden därstädes Olof Rhyzelius och Sigrid Odhelius. Båda dessa släkter hade djupa rötter från Od och dess grannsocknar. Efter studier i Uppsala blev han hov- och drabantpredikant 1713. Som Karl XII:s biktfader följde han kungen i fält. Blev domprost i Linköping 1720 och biskop därstädes 1743. Avled 1761 i Linköping och begravd i Linköpings domkyrka.
Rhyzelius var en av frihetstidens mera bemärkta kyrkomän. Han ägde stor lärdom, hade rätt häftigt lynne och en otrolig energi. Han utgav ett flertal historiska och homiletiska arbeten. Under sin långa levnad samlade han material till ett stort upplagt samlingsverk över den svenska kyrkan och stiftens historia. Tyvärr har denna handskrift förkommit. Biskopens anteckningar om sitt förflutna liv har utgivits i bokform och är en synnerligen intressant bok för den, som är intresserad av 1700-talets kultur- och personhistoria.
Hans ovanligt stora personkännedom och stilla humor märks överallt. I en daganteckning från den 2 januari 1718 berättar han, att han redan kl. 3 på morgonen besökt kungen i dennes sängkammare för ”enskild nyårsönskan” . Karl XII hade därvid under hela två timmar underhållit sig med honom och de andra hovprästerna, frågat dem om deras släkt, hem och privatliv och inhämtat upplysningar om församlingslivet i landet. Kungens sed var, berättar han i samma daganteckning, att när han talade med biskopen hålla i en av dennes rockknappar, vrida runt knappen, tills den blev lös och föll i golvet. Men för att förebygga detta hade Rhyzelius en gång låtit sy fast de 4 översta knapparna med särskilt stark tråd. När kungen länge hade vridit på en knapp och ej lyckats få den lös, log han och yttrade: ”Herr magistern har en ny rock och en braf skräddare.” En verkligt rolig episod mellan kung och biktfader!
Rhyzelius skrift om ”åskedunder, blixt och skott” kallad Brontologia theologico-historica, som han utgav 1721, då han blivit biskop i Linköping, är synnerligen originell och har flera anknytningar till Sjuhäradsbygden. I 1950 års kulturhistoriska årsskrift har Martin Ivarsson skildrat biskopens åskbeskrivningar.
År 1753 skänkte biskop Rhyzelius 12 000 daler kopparmynt till Uppsala universitet, varav den årliga räntan som stipendium skulle utgå skiftesvis mellan studerande av östgöta och västgöta nation. Jag omnämner detta stipendium med tacksamhet, då jag själv som student var Stipendiarius Rhyzelianus. Biskopens barn adlades med namnet Odencrants efter födelsesocknen. I vapnet finnes en krans med två rosor och tre stjärnor, en alludering på barnskarans två döttrar och tre söner. I vår bygd finns ännu många ättlingar till biskopen. Deras kulturintresse har varit betydande.
Helt bortglömd är ännu ej den myndige domprosten i Skara Magnus Bredberg, f. i Bredared 1652, d. 1735, vars ståtliga epitafium med hans och hans hustrus porträtt hänger i Skara domkyrka.
Och i senare tid kom Johan Albert Butsch, f. år 1800 i Borås, d. 1875, att som biskop i Skara utföra en betydelsefull livsgärning. Han uppfördes ej mindre än två gånger på förslag till ärkebiskop men avsade sig. Hans far, färgaren Ambrosius Butsch, tillhörde en ursprunglig tysk släkt, och hans mor Ulrika Brink var dotter till den förmögne köpmannen Lars Brink, som jämte bröderna assessor Sven Brink och brukspatron Georg Brink ägde ett stort antal fastigheter i gamla Borås och trakten däromkring.
Som orientalist, skolman och präst blev Karl Uno Nylander mycket uppskattad under slutet av förra århundradet. Son till bruksägaren Salomon Larson och Emma Helena Nylander var han född i Tranemo 1852. Studerade i Uppsala, där han först blev docent i semitiska språk, därefter docent inom teologiska fakulteten. Han blev lektor i Strängnäs och domprost där 1897, men avled redan 1901. Som akademisk lärare var han mycket skicklig, utgav flera arbeten, b1.a. en länge använd lärobok i hebreiska språket.
Hans broder var den betydande industrimannen och jordbruksministern Oskar Nylander, f. 1853 i Tranemo, d. 1920, och hans son är den i Borås verksamme kommunalmannen och industrichefen Axel Nylander (född i Uppsala).
Bland vår tids kyrkomän intog biskopen i Göteborgs stift Carl Block, f. i Öxnevalla 1874, d. 1948, en bemärkt plats. Han var son till prosten Herder Block och Charlotte Cullberg.
Från Roasjö härstammar en betydande släkt, som satt djupa spår i vår kulturhistoria – släkten Rosenius. Bonden i Roasjö Esbjörn Erikssons son Erik upptog namnet Rosenius efter sin födelsesocken. Han blev kyrkoherde i Sexdrega och begrovs i Roasjö, där hans förnämliga gravsten ännu kan ses på kyrkogården. Fyra av hans söner, som ändrade släktnamnet till Rosén, nådde stor ryktbarhet.
Nils Rosén föddes 1706 och var näst äldst bland nio syskon. Som 4-åring insjuknade han i pesten så svårt, att modern ansåg honom död och gjorde förberedelser för hans svepning. Men gossen började plötsligt visa livstecken och tillfrisknade. Denna episod, som ofta berättades i hemmet, lär ha varit orsak till att han redan vid unga år fick håg och intresse för läkaryrket. År 1723 började Rosén medicinska studier i Lund, blev 1728 adjunkt i medicin i Uppsala samt gjorde därefter en studieresa i Tyskland, Frankrike och Holland. I sistnämnda land disputerade han för graden i Harderwijk och promoverades till med. doktor 1730. Återkommen till Uppsala blev han först t.f. och sedermera ordinarie professor i medicin. 1735 blev Rosén livmedikus hos konung Fredrik I. Som universitetslärare, vetenskapsman och läkare var han mycket uppskattad. Hans privatpraktik var synnerligen omfattande.
Då och då fick han göra långa och besvärliga sjukresor till hovet, bemärkta personer i Stockholm och herrgårdarna i mellersta Sverige. Han adlades med namnet Rosén von Rosenstein. Det mest kända av hans vetenskapliga arbeten är hans bok: ”Underrättelser om barnsjukdomar och deras botemedel”, som utkom 1764 och tillhör den klassiska medicinska litteraturen. Den översattes till de flesta europeiska språk och användes långt in på 1800-talets mitt som ansedd lärobok. När man bläddrar genom den intressanta bokens 23 kapitel, fylls man av beundran för hans grundliga iakttagelseförmåga och skickliga framställningskonst. Hans skildring av ”Convulsioner och hjärtsprång” hos barn är mycket realistisk.
Han har av eftervärlden fått hedersnamnet ”pediatrikens fader”. Någon har sagt om honom, att han icke blev läkare, han var född därtill. År 1773 avled han i Uppsala, där han ligger begravd i domkyrkan.
Hans yngre broder Eberhard Rosén, f. i Sexdrega 1714, d. 1796, blev även en berömd läkare. Som professor i Lund, där han några år var universitetets rektor, blev han en av initiativtagarna till länslasarettet i Lund, som startade med blott två sjuksängar. Han adlades med namnet Rosenblad.
Bland de övriga bröderna Rosén kan här nämnas väckelseledaren Sven Rosén, f. i Blidsberg 1708, d. 1750 i Förenta staterna, som 1741 dömdes att förvisas ur riket på grund av ”brott mot den rena läran”. Han hade vägrat att gå prästeden och uppträdde som en varm försvarare av religionsfriheten. Hans färd i fångskjuts ur riket blev ett storartat triumftåg, han hyllades på mångahanda sätt och fick predika på adelsgodsen och för bönderna. Resan ställdes till Tyskland, där han övergick till herrnhutarna. Förgäves anhöll han om att få återvända hem. Han överflyttade då till Nordamerika, där han var verksam till sin död. – Hans yngre broder Gabriel Rosén, f. i Sexdrega 1720, d. 1784, blev 1758 överhovpredikant och prästman i Stockholm. Han var en av sin tids yppersta andliga talare. Är även känd som teologisk författare.
Den mest berömda av de män, som blivit födda i vår bygd, är Peter Adolf Hall. Han var född i Borås 23 febr. 1739. Föräldrarna voro rådmannen och handlanden Peter Hall och Eva Margareta Wargentin. Hall var en gammal Boråssläkt, och modern var dotter till rådmannen i Uppsala Adolf Wargentin och Anna Ubman. Han studerade först medicin i Uppsala liksom den sedermera berömde brodern, läkaren och naturforskaren Birger Hall, f. i Borås 1741, d. 1815. Men intresset för målning och teckning förde honom snart in på konstnärsbanan. I Tyskland förvärvade han sig en grundlig utbildning i miniatyrmålning, och när han 1759 vid sin hemkomst därifrån kom i kontakt med de kända svenska konstfrämjarna och konstutövarna Adelcrantz, Rehn, Sergel och Lundberg, blev hans talang snart allmänt uppmärksammad.

År 1766 begav han sig till Paris, de sköna konsternas huvudstad. Här mottogs han med största välvilja av sin landsman, den briljante målaren Roslin. Mycket snabbt nådde den unge svensken i Paris en enastående framgång. Den franska kungafamiljen och de högsta kretsarna i Frankrike blevo mästerligt avmålade i miniatyr. Både hans inkomster och ryktbarhet växte år från år. Han gifte sig med en förmögen borgardotter, och i deras konstrika hem möttes den franska huvudstadens förnämsta kulturpersoner. Både Gustav III och Sergel besökte honom. Hans bekantskap med La Fayette kom tyvärr att bli honom ödesdiger. Han indrogs i den franska revolutionens häxkittel, och när Bastiljen stormades, deltog Hall, uppges det, som aktiv officer. Han flydde 1791 till Belgien, där han 15 maj 1793 avled i Liège i stort armod.
Av denne ”miniatyrens van Dyck”, som han blivit kallad, äga vi i Borås rådhus sex miniatyrmålningar. Det är en sann njutning för ögat att se dessa små porträtt, livfulla och eleganta. Vilken strålande färgskala och vilken mästerlig teknik! Konsthistorikern dr Karl Asplund, som så fascinerande skildrat Halls världsberömda konst och tragiska livsöde i sina konstböcker, kallar honom för ”den geniale, ledande och nyskapande mästaren”.
Var begrovs Hall? Var finnes hans gravplats? Jag har tillskrivit chefen för Tessininstitutet i Paris dr Gunnar W. Lundberg samt Karl Asplund. Av deras svar framgår, att Hall begrovs i Liège, men att graven numera icke kan återfinnas.
En av Sveriges större filosofer härstammar från Sjuhäradsbygden, nämligen Samuel Grubbe. Han var född på Segloraberg i Seglora 1786, son till majoren Karl Kristoffer Grubbe och Ulrika Schütz. Efter skolstudier i Göteborg blev han 1802 student i Uppsala, där han 1813 blev professor i logik och metafysik. Denna lärostol utbytte han 1827 mot den ledigblivna professuren i etik och politik. Som universitetslärare blev han mycket uppskattad, och hans stora stilistiska talang uppmärksammades snart av Svenska akademien, som 1830 kallade honom till ledamot efter skalden Leopold. Politiskt intresserad var han under kort tid konsultativt statsråd. Han avled i Uppsala 1853. Hans filosofiska tankegångar om religionen som den mänskliga kulturens grundval och hans lära om Gud och moralen förberedde den världsåsikt, som uppställdes av Boström, hans berömde efterföljare. Hans bild i olja av J. G. Sandberg finnes i Göteborgs nation i Uppsala.
Som riksdagsmän i bondeståndet blevo följande personer uppmärksammade.
Josef Hansson, f. 1707 i ett fattigt bondehem i Mossebo i Kind, d. 1784, dreven framgångsrik gårdfarihandel och förvärvade flera egendomar. 1740 valdes han av häradet till riksdagsman. Han visade sig vara en god talare, orädd och trygg. Det var han, som vid det beryktade tumultet i bondeståndet 1755 tog upp psalmen ”Vår fiende ifrån oss driv” och härigenom lyckades återställa lugnet. Vid riksdagarna 1765 – 66 och 1771-72 var Hansson bondeståndets talman. I hemsocknen var han i många avseenden huvudet högre än andra men hade många ovänner av olika orsaker. Hans porträtt av
U. F. Pasch hänger i Mossebo kyrka. Myndig, bred och kraftfull med ett stadigt grepp om sin käpp blickar den forne talmannen ned från kyrkväggen.
Johan Longberg, f. 1781 i Borås, d. 1839, var liksom Josef Hansson en stor gårdfarihandlare och bereste som sådan stora delar av vårt land. Genom sitt giftermål kom han i besittning av en lantgård i Gästrikland, som han betydligt utvidgade och gjorde till en mönstergård. 1810 blev han riksdagsman. Han utnämndes vid riksdagen 1828-30 till talman för bondeståndet. Hans nobla profil har i etsning avtecknats av den skicklige porträttkonstnären L. H. Roos af Hjelmsäter i dennes serie: ”Porträtter af åtskillige 1823 års riksdagsmän”.
Anders Danielsson, f. på Bondarp i Gingri 1784, d. 1839, valdes till riksdagsman endast 25 år gammal 1809. Genom stor vältalighet och skarpsinnighet tillvann han sig hela sitt stånds förtroende, ett förtroende som ökades med varje riksdag, så att han slutligen representerade ej mindre än 27 härader eller över en tolftedel av Sveriges hela röstberättigade jordbrukarbefolkning. I riksdagen var han en varm förespråkare för bättre folkundervisning. Ibland utkämpade han heta duster med ovan omnämnde Longberg, ibland voro de såtaste vänner. På det vackert belägna Bondarp mottog han ofta bemärkta personer, det berättas att t.o.m. konung Carl XIV Johan gjorde honom besök där. I Stockholm levde han tyvärr i sådant överdåd att hans ursprungligen goda ekonomi undergrävdes. Han höll sig där med t.ex. ett eget kansli, där hans skrivkunniga vänner avfattade hans många skrivelser och motioner. Underhållet av dessa slukade stora penningsummor. Han måste sälja all sin egendom och inköpte ett litet lantställe vid Göteborg, där han, som en gång styrde hela bondeståndet så gott som enväldigt. Avled i fattigdom. Flera porträtt finnes av Danielsson, b1.a. av Roos af Hjelmsäter, Maria Röhl samt en gipsbyst i Borås museum.
Blott ett fåtal personer från Sjuhäradsbygden har sysslat med författarskap. Rådmanssonen Nils Hufwedsson Dahl, f. 1690 i Borås, d. 1740 i Stockholm, utgav 1719 sin berömda stads skildring ”Boerosia”, som utgör vår förnämsta källa till vetskapen om Borås vid denna tid. Han blev student i Uppsala 1707. innehade flera informatorsbefattningar hos bemärkta familjer, blev auskultant i antikvitetsarkivet och företog ett flertal studieresor i utlandet. En utförlig biografi över denne för vår lokalhistoria så betydande man vore väl motiverad i en kommande årgång av vår kulturhistoriska förenings årsskrifter.
Som skald och skönlitterär författare nådde Wilhelm von Braun, f. 1813 i Böne,
d. 1860, en mycket stor popularitet. Genom sina ”Dikter”, vars första samling utkom 1837, och efterföljande arbeten framstår han som den borne gycklaren och gisslar bitande och kvickt världens flärd och dårskaper men skattade själv stundom åt det sentimentala. von Brauns samlade dikter har utgivits flera gånger och lästes med begärlighet av allmänheten.
Marie Sophie Schwartz var född i Borås 1819. död i Stockholm 1894. Hon var dotter till köpman Carl Birath och Albertina Björk. Gjorde sig som författarinna rätt känd och rönte inom vissa kretsar stor uppskattning. Hennes mest uppskattade romaner voro ”Mannen af börd och qvinnan af folket”, ”Positivspelarens son” och ”Arbetet adlar mannen”.
Författaren Anders Herman Bjursten, prästson från Borås. f. 1825, d. 1866, fil. doktor i Uppsala 1851, därefter lektor i Stockholm, utgav 1853 romanen ”Gyltas grotta”, där händelserna utspelas kring Öresjö och den vid sjön än idag befintliga grottan. Åtskilliga andra romaner och, flera diktsamlingar äro hans verk. ”Gyltas grotta” tillhörde min ungdoms boksamling och fanns förr i de flesta boråshem.
Under 1700-talet och början av 1800-talet var släkten Langlet en av de förnämsta släkterna i Borås. Släktmedlemmarna voro färgare i flera generationer. Ursprungligen var släkten en fransk hugenottsläkt. 1824 föddes i Borås Emil Viktor Langlet. Han utbildade sig till arkitekt och nådde som sådan en ovanlig framgång. Hans mest kända verk äro Stortingshuset i Oslo, uppfört 1861-66, Caroli och S:t Pauli kyrkor i Malmö, Skenäs, Norrtuna och Fågelsta herrgårdsbyggnader i Södermanland. Framträdde som uppmärksammad skriftställare i arkitektoniska frågor. Avled 1898. Sonen Abraham Langlet var professor i kemi i Göteborg och känd som skriftexpert.
I en ännu bevarad lantgård i Rölle i Dannike socken föddes 1846 Johan Oskar Backlund. Fadern var bonde och gårdfarihandlare. Efter studier blev han docent i astronomi i Uppsala 1875. Därefter var han först verksam i Stockholm men avflyttade sedan till Ryssland. Här var han 1895- 1916 direktör för observatoriet i Pulkova, en av världens största astronomiska institutioner. Han var en av sin tids mest kända astronomer och erhöll flera utmärkelser, b1.a. blev han rysk adelsman och geheimeråd med titeln excellens. I Ryssland kallade han sig Oskar Andrejevitj. Avled i Pulkova 1916. Sonen Helge Backlund blev professor i geologi i Uppsala.
Som tonsättare blev Knut Håkanson mycket känd. Han var född i Kinna 1887. Studerade under flera år språk och filosofi i Uppsala. Samtidigt bedrev han studier i musik. Åren 1916-1925 var han dirigent för Borås orkesterförening och startade Borås musikinstitut, där han under flera år var lärare i musikteori. Senare blev han musik-recensent i Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning. Avled 1929 i Göteborg. Han var en förträfflig sångkomponist med stark känsla för diktens skilda stämningsnyanser. Många utomordentliga bearbetningar av svensk folkmusik äro hans verk. Hans körkomposition ”Brusala” i spelades nyligen i radio.
Vidare vill jag nämna några av de mest bemärkta köpmännen och industriidkarna, som blivit födda i vår bygd. Mest känd av dem alla är Sven Erikson, född på Stämmemad i Kinna 1801, död 1866, storföretagaren och föregångsmannen, vars bronsbyst tronar framför Borås högre tekniska läroverk. Hans idoga arbete, stora begåvning och framsynthet, hans betydelse för hela vår bygds välstånd och kultur borde uttömmande skildras i denna årsskrift i en kommande biografi. Då bör även hans kloka mor, mor Kerstin, som var den första i vårt land, som vävde bomullstyg till försäljning, få den hyllning hon är värd.
En i Kinna mycket verksam och betydande man var Sven Andersson, f. på Vattunga Storegård i Espered 1813, d. 1876. På Sanden i Kinna utvecklade han en enorm förläggarverksamhet, sannolikt den största i Sverige, som under många år gav arbete åt nära 2000 väverskor. Intendent Ingegärd Vallin har i 1943 års kulturhistoriska årsskrift intressant och ingående skildrat Sven Anderssons förläggarverksamhet.
Två samtida storförläggare voro Lars Börjeson på Haby i Mark, f. 1812, d. 1898 och Anders Jönsson på Fällhult, senare på Bredgården i Holsjunga, f. 1816, d. 1890. Båda ha fått sina levnadsöden i pränt i föregående årsskrifter, Börjeson skildrad av dottersonen konsul Knut Evers i Borås, Jönsson av Sten Lindhagen på Bredgården i Marbäck, gift med en av dennes sentida ättlingar. Anders Jönsson blev med tiden riksdagsman och ägare till Wäfveribolaget i Borås. Hans dotter Ida Bernhardina blev gift med Axel Bergengren senior, som 1888 övertog Wäfveribolaget, vars chef och ägare han förblev till sin död 1901. Den sistnämndes son var Axel Bergengren junior, född 1874 i Revesjö, död i Borås 1946. Han var en av Borås stads verkligt stora industrimän. Största intresset visade han Wäfveribolagets utveckling till storindustri. Här bör omnämnas, att Anders Jönssons förläggargård Fällhult nu är rest i Ramnaparken som en vacker minnes byggnad och typ för traktens förläggargårdar. Manbyggnaden har överlämnats som gåva av släkten Bergengren till minne av Axel Bergengren jr.
Andra föregångsmän voro Peter Andreas Åkerlund, f. 1822 i Åkra i Ullasjö, d. 1901, grundaren av Druvefors väveribolag, vilken fått hederstiteln ”Boråsindustriens fader”, Lars Johan Vingqvist, f. 1835 i Södra Ving, d. 1900, som lade grunden till Fritsla mekaniska väveri och var ledamot av riksdagens första kammare, Paul U. Bergström, f. i Toarp 1860, d. 1934, affärsman i Stockholm, grundare av ett av Sveriges mest kända affärshus, Carl Eiserman, f. i Svenljunga 1865, d. 1935, stor fabriksidkare i Borås och chef för Sveriges förenade trikåfabriker, till vilken sammanslutning han var initiativtagare.
Ursprungligen var Axel Vennersten, f. i Borås 1863, d. 1948, fabriksidkare i Borås, först som delägare och senare som verkst. direktör i firma J. F. Vennersten. Han blev riksdagsman och talman i Första kammaren, statsråd och slutligen riksmarskalk.
De sju häradernas kulturhistoriska förening hade i den kände kommunalmannen och fabriksidkaren Sven Sandwall ett gott stöd. Han föddes i Borås 1869 och avled 1947. Han var en av Borås stads första Stjernsköldsmedaljörer och bl.a. stadsfullmäktiges ordf. 1919-1943.
Flera affärsmän ha gjort betydande donationer. Borås störste donator är köpmannen Hans Nellson, f. i Kovra i Toarp 1785, d. i Borås 1856. Han hade en fantastisk framgång som affärsman. Torparsonen efterlämnade en förmögenhet på c:a 6 millioner i nuvarande penningvärde. Hans levnad har mästerligt skildrats av lektor H. N. Danielson i vår årsbok 1950. Inskriptionen på hans gravsten: ”Werksam i lifvet beredde han sig samhällets tacksamhet efter döden”, är något tvetydig. Den rike mannens torftiga bibliotek, där samtidens klassiker helt saknades, står i egendomlig proportion till de betydelsefulla bildningsfrämjande donationer, han gjort. Hans namn och minne bör hedras.
I Drösphult i Ljushult föddes 1865 Sven Johan Enander, d. i Västervik 1919. Han grundade varuhus i Västervik, Norrköping och Visby samt donerade så gott som hela kvarlåtenskapen genom donationsbrev av den 18/5 1917 till ”tuberkulossjukas hjälp”. Hans donation utgjorde ett stort penningtillskott för tuberkuloskampen. Skulle affärsverksamheten av någon anledning behöva avvecklas, skall slutsumman överlämnas till byggandet av ett sanatorium i Ljushult.
När riksdagsmannen och direktören Adolf Lindgren, f. i Ölsremma 1864, avled i Örebro 1938, erhöll Örebro stad omfattande donationer.
Bland donatorerna från Sjuhäradsbygden intar Gustaf Werner en särskilt bemärkt plats. Han var född i ett lantbrukarhem i Flässjum Övergården i Bollebygd 1859 och blev med tiden en av Göteborgs största industrimän och en av Sveriges rikaste män. Ägde ett flertal fabriksföretag, b1.a. fabriken Kamgarn i Borås. Under sin levnad gjorde han mycket stora donationer för att främja konst, vetenskap och forskning. Avled 1948.
Borås museum erhöll år 1939 av bergsingenjören och bruksägaren Fritz Brusewitz en betydande donation. Han var född i Limmared 1856, död 1939.
Fabriksidkaren Sigge Williamsson, f. i Borås 1870, d. 1929, gjorde under 1920-talet stora och värdefulla donationer till Borås stad och en stiftelsefond. I donationsbreven uttrycker han en önskan, att Rya åsar borde bevaras som naturpark, och en del penningmedel skall med tiden utfalla till Borås stads förskönande.
Slutligen vill jag erinra om följande landshövdingar: Carl Rydin, f. i Borås 1854, d. 1912, landshövding på Gotland 1909- 12, Herman Kvarnzelius, f. i Strängsered 1864, d. 1938, landshövding i Kopparbergs län 1922-32 samt Carl Mannerfelt, f. i Borås 1886, d. 1951, landshövding i Skaraborgs län 1935-51. Den sistnämnde var son till den kände kaptenen Otto Mannerfelt, som gjort så många viktiga forskningar i Borås och de sju häradernas historia.
För att begränsa min artikel har jag blott tagit med nu icke levande bemärkta personer, som blivit födda i vår bygd. Redan artikelrubriken säger tydligt ifrån, att namnlistan ingalunda är fullständig. Beträffande den imponerande skaran ännu i livet verksamma personer, som kan räkna vår trakt som sin födelsebygd, ber jag att få återkomma i en följande uppsats. De skola ej glömmas bort: Knut Hagberg, Roland Kempe, Helge och Torsten Ericson, John Ericsson, Måns Mannerfelt, bröderna Gärde, Åke Petzäll, David Lindsjö, Helge Zandén och många andra.

Hur skall vi på ett värdigt sätt kunna hylla vår bygds stora döttrar och söner? Det räcker ej att räkna upp deras namn i en kulturhistorisk skriftserie. Vi måste väcka minnet av dem till liv på ett mera påtagligt vis. En minnestavla i brons borde en gång – helst redan nu – sättas upp på deras respektive födelseplatser. Och i Ramnaparken borde resas en fristående sten av bygdens granit. På denna stens ena sida kan namnen på de infödda prominenta personerna ristas in, på stenens andra sida bör de tecknas upp, som flyttat hit från andra trakter och här gjort en berömvärd insats. Fältöverste Knut Håkansson Hands bild kunde lätt avgjutas från minnesvården i Gällstads kyrka och placeras som infälld brons tavla i någon av rådhusets yttermurar eller i det blivande stadshuset.

Våra få personhistoriska minnesmärken från gången tid måste vi försöka vårda på tillfredsställande sätt. Ännu idag ligga de gamla riddarnas gravhällar på Fristads kyrkogård föga skyddade för väder och vind, och vid Bredareds kyrkogrind vittrar en 1600-talssten, en gång i tiden lagd över Torbern Bjerbius, den berömda släkten Bredbergs stamfader.