Samtal med Svea Vesterlund född 1921 på Backalund, gamla Nittorp.
Numera bosatt på Hjälmå, Dalstorp.
Samtalen hölls i mars 2007.

Jag var 14 år då min skolgång och konfirmationsläsning var avslutad.
Då skulle jag, liksom alla mina jämngamla kamrater debutera i arbetslivet.
Min mamma sydde hemsömnad åt Kåves i Gällstad. Det blev så att även jag fick sy åt samma företag.
Vi sydde mest cardigans.
Min arbetsuppgift var vanligen att sy i knappar och att pressa plaggen.
När vi hade färdiga buntar med nysydda cardigans, packade vi ihop dem i ett stort paket som vi sedan skickade iväg med bussen som gick till fabriken i Gällstad.
På samma sätt, med bussens hjälp, blev vi tillskickade nya arbeten från fabriken.
Det fungerade bra.

Hur det nu än var så kom mamma hem en dag och sa: – ”Svea, du har fått plats till Nordwalls i affären!”
Mamma hade väl gått och funderat över att jag borde få något slags annat arbete och på så vis bli mer självständig.
Hon hade lite i smyg tagit med sig mitt slutbetyg från skolan till Nils och Karin Nordwall.
Det var de som stod som ägare till den lanthandel där hon hade varit för att handla.
Jag blev glad och förväntansfull över nyheten då jag visste att Nils och Karin var riktigt, riktigt bra och snälla människor.
Mamma sydde mig en fin klänning, färdig lagom till min första arbetsdag.

Nordwalls hade utöver lanthandel även ett postinlämningskontor.
Mitt arbete var i första hand förlagt till affären men jag var även behjälplig inne på posten då det behövdes.
Utöver mig, fanns det ännu en flicka anställd.
Hennes arbete bestod i huvudsak att sköta hushållet men hon skulle också vara behjälplig på posten vid behov.
Både lanthandeln och posten låg i bottenvåningen av det hus som för övrigt fungerade som privatbostad åt Nils, Karin och oss anställda.
Jag flyttade alltså hemifrån i samband med anställningen. Men det var ju inte så långt från mitt barndomshem rent geografiskt, bara några kilometer.
Nordwalls var ett mycket snällt par.
De var barnlösa och månade på ett särskilt vis om oss anställda.

I lanthandeln såldes framförallt mat, men till jul togs det alltid hem små presentsaker som till exempel fina skålar till frukt, sås och socker.
Vi klädde in en särskild hylla med rött kräppapper där vi skyltade lite extra för dessa presentföremål.
Det dåvarande matutbudet skiljde sig en del från dagens utbud.
Vi sålde mjöl och socker upptaget med skopor direkt ur stora säckar.
Mängden vägdes på mässingvågen, vilken var ett av vårt främsta arbetsredskap.
Vi sålde kaffe, rostat och orostat.
Kaffet malde vi i den röda kvarnen som stod på ett bord lite vid sidan av den stora affärsdisken.
Kvarnen kunde ställas in i tre olika malningslägen.
Det allra vanligaste valet var nog ändå att få sitt kaffe finmalet och rostat.
Jästen låg i 1 kilos förpackningar.
Vi fick skära loss bitar om 5 eller 10 öre.
Det var bra att som handlare vara generös med just jästen.
Det var något som många gånger var avgörande för i vilken affär som kunden gjorde sina inköp.
Vidare salufördes även falukorv, kalvkorv och medvurst liksom burkar med ansjovis och små lådor med sardiner.
Vi sålde kryddor i påsar, vit- och svartpeppar, salt, kardemumma, anis, nejlikor och kanel.
Till matlagning var det uteslutande salt och peppar som gällde, övriga kryddor användes vid bakning.
Torkad frukt såldes oavsett årstid.
Färsk frukt såldes alltefter säsong och tillgänglighet.
Alternativen till frukten var begränsat till bananer, äpplen och någon gång apelsiner.
Det fanns två sorters ostar, en billigare variant och en lite dyrare.
Den dyrare sorten var herrgårdsosten som brukade köpas till ”fint”.
Husmödrar från kringliggande gårdar sålde sitt kärnade smör till oss.
Kvaliteten på smöret kunde variera kraftigt beroende på var ifrån det kom.
Vid något tillfälle upptäckte vi en kärna av potatismos i det sålda smöret.
Det var inte bra och genererade inte heller i fler affärer mellan just den säljaren och oss.
En del husmödrar som däremot alltid lämnade in ett härligt gult, väl inarbetat smör till försäljning fick riktigt bra betalt.
En gång i veckan eldade Nils Nordwall upp i ett uthus där han bearbetade och blandade ihop allt inköpt smör på en stor, rund, räfflad skiva.
Lite av det färdiga smöret behöll han till egen försäljning men den största delen såldes vidare som lantsmör till en större handlare i Ulricehamn.
Hos Nordwalls kunde man även köpa Vere margarin som var billigare än smöret.
Det fanns olika sorters karameller förvarade i liggande glasburkar med lock.
Det fanns även två sorters halstabletter, Läkerol och Pix.
Tvål var annat som såldes.
Det fanns en stor, speciell lantbrukstvål som bönderna använde efter uträttat arbete i sina ladugårdar.
Utöver den tvålen såldes även Barntvål och Palmolive.
Kunderna kunde köpa träskor, vilka förvarades hängande i taket.
Under en lucka i golvet i affärslokalen, gick en brant trappa ner till källaren där det förvarades stora tunnor med salt sill.
Vi slog in så mycket sill kunden ville ha först i tidningspapper och sedan i en papperspåse.
I källaren fanns även en 25 kilos tunna, fylld med såpa.
Såpan kunde köpas antingen i ett halvt eller i ett helt kilo.
Flera av kunderna handlade på bok eller på nota som man sa.
Det innebar att vi skrev upp allt det kunden hade köpt under en viss period och då hade kunden under tiden kredit på sina inköpta varor.

Paret Nordwall var religiösa och for till kyrkan varje söndag.
Jag och den andra anställda flickan förväntades följa med dem, vilket vi gärna gjorde.
Vi fick bilskjuts till kyrkan av en grannkarl.
Det ansågs vara mer ståndsmässigt att åka bil än att gå.
Det rådde en viss sittplatsordning i kyrkan där Nordwalls hade platser långt fram och jag och den andra flickan fick sitta lite längre bak”¦

Varje söndagseftermiddag var jag ledig fram till nästkommande morgon. Då brukade jag åka hem till min familj.
Jag var även ledig på julaftonskvällarna.

Affärslokalen och postlokalen skiljdes endast åt av en dörr med en glasruta i.
Vi hade ofta många kunder i affären strax före det att posten blev färdigsorterad.
Då kunde de förena två ärenden i ett.
Ofta stod det någon kund och spanade genom den där fönsterrutan in till posten.
Rätt vad det var hördes: -” Nu är det färdigt! Nu får vi gå in.”
Posten sorterades i postfack, där varje familj hade ett eget fack.
Posten levererades varje förmiddag klockan 9.30 av en chaufför från Vegby.
Nordwalls hade cyklande postutkörare till Ölsremma, Ekered och gamla Nittorp.
Det serverades dagligen 11-kaffe åt postutkörarna, Nordwalls och oss flickor.
Jag och den andra flickan turades om att rätta oss efter kunderna och med att ta rast där efter.

Jag arbetade åt Nordwalls i drygt 4 år.
När Fru Nordwall dog, bestämde Nils sig för att lägga ner hela verksamheten.
Jag fick efter goda rekommendationer omgående börja hos Ljungkvist, en speceriaffär i ytterkanten av Dalstorp.
De saluförde samma typ av varor som jag var van vid men dessutom höll de sig med mycket tyger och presentartiklar.
De var även återförsäljare och utlämningsställe för medicin från apoteket i Ulricehamn.
Försäljningen av tyger och mediciner sköttes av Fru Ljungkvist.
Hon skötte även affärens bokföring.
Jag stod i affären men hjälpte även till i hushållet.
Jag var den enda anställda och titulerades alltid som Svea, aldrig du.
I den här vevan hade jag träffat min blivande man, Gösta.
På min lediga tid som infann sig efter tillagat kvällsmål och avslutad affärsstädning klockan 20.00 förberedde jag mig rent praktiskt på ett kommande giftermål.
Det var då jag sydde och broderade lakan, dukar, handdukar och gardiner.

Mitt arbete i affären gav mig många kontakter.
Det var ett socialt liv som jag tyckte om.
Eftersom det var krigstider handlade folk med kuponger.
Varje familj hade på så vis även ett visst antal tygkuponger.
Det hände ibland att jag fick några sådana kuponger, av någon snäll dam som inte ansåg utnyttja alla sina.
Jag kunde inte annat än att tacka och ta emot.
Vilken fördel för mig som höll på att sätta bo!

Jag köpte blåtyg från Dalsy`s Syfabrik för att ha till att klippa ”mattetraser” av.
Det var ett slitstarkt och bra tyg.
Tyget färgade jag med köpt pulverfärg i en stor gryta.
Därefter klippte jag remsor av tyget och vävde mattor till kommande sovrum och kök.
Jag vävde mattorna i ränder eller andra mönster.

Jag slutade min anställning 1 juni 1943 och i oktober det året, gifte vi oss.
Hela den tiden var fylld av förberedelser.
Jag stickade bland annat sex stycken täcken och märkte alla våra handdukar.
I bröllopsgåva skulle vi få sex dussin hemvävda handdukar av blivande svärmor och svägerska.
Det var en fantastiskt, ovanligt fin gåva.
Men jag hade lovat svärmor att namna handdukarna själv.
På en del använde jag mig utav stramalj, där jag lade det så trådrakt och fint som jag bara kunde.
På en del handdukar broderade jag bara ett enkelt V (som i Vesterlund, som var mitt kommande efternamn) då satt jag och räknade på trådarna istället för att använda stramalj.
Diskhanddukar köpte jag själv.
Jag förberedde mig på det här sättet och Gösta förberedde sig genom att spara pengar till de möbler som vi sedan köpte av hans möbelsnickrande bror i Limmared.

Den sommaren hjälpte jag även till med att ta in skörden på Annedal, den gård som var Göstas föräldrars men som vi senare skulle arrendera av dem som gifta.
Det var en relativt stor gård med 40 får, 8 kor, 2 hästar, flera grisar och höns.
Tre ladugårdskatter fanns det också som hjälpte till med att hålla mössen i schack.
Själva bostadshuset var rejält, med två våningar.
Jag och Gösta skulle bo på undervåningen och svärföräldrarna och en svägerska skulle bo på övervåningen.
Tidigare hade de sistnämnda huserat i hela huset.
Gösta och jag lät tapetsera vårt kök, sovrum och finrum innan vi flyttade in.
Det var roligt att få sätta vår egen prägel på rummen.

14 dagar före bröllopet kom Gösta körandes med häst och vagn till Ljungkvist, där jag väntade.
Jag hade fått förvara stora delar av mitt bohag i ett uthus på deras gård.
Vi lastade över allt till vagnen.
Fru Ljungkvist, som före kriget gömt undan ett lager med kaffe, skickade med oss lite av det.

RIKTIGT KAFFE!

(Vi bjöd våra familjer och vänner av det på vår bröllopsfest.
Det var fantastiskt och det förhöjde verkligen standarden på festen.)

På hemvägen cyklade jag bredvid hästkarlen Gösta, som satt där så fin på ett täcke på sätet i vagnen.
Det var en fantastisk känsla.
Snart skulle vi vara gifta!
På Backalund stannade vi till för lite kaffe och prat.
Därefter packade vi på mattor och annat som jag hade förvarat där.
Gösta for iväg med en fullastad vagn till Annedal.
Jag var senare där för att städa, hänga upp gardiner och plocka in allt porslin i skåpen.
Lagom till vårt gemensamma inflyttande på bröllopsnatten, hade min svägerska lagt på mattorna och bäddat sängarna med de lakan som jag hade sytt och broderat.

Men då jag verkligen, på alla vis hade velat visa framfötterna inför bröllopet, blev det på ett sätt lite för mycket.
En vecka efter vigseln fick jag läggas in för vård av magsår på Borås Lasarett.
Det berodde inte enbart på alla giftermålsförberedelser utan även på att jag hade druckit för mycket kaffe.
Ett kaffe som inte var värt namnet då det var en salig blandning av kli och vad helst man kunde hitta på.
Detta i kombination av en sedan tidigare orolig mage, resulterade alltså i en 3 veckors lång sjukhusvistelse.
Första lasarettsdagarna fick jag bara dricka vatten och välling.
Jag fick inte gå ur min säng utan fick använda mig av ett bäcken.
Fy, vad jag längtade hem!
Men jag blev väl omhändertagen och dessutom betydligt bättre i magen.
Kvällen innan jag skulle få åka hem, serverades jag mannagrynsgröt och till lunch hemresedagen fick jag kokt fisk med potatismos och äggsås.
Rena kalaset.
När jag kom hem till Annedal hade svärmor lagat till en sagolikt god omelett.
Det var så gott, så gott!

Tyvärr återkom magsårssmärtorna efter några år.
Vid det tillfället opererades jag.
Efter den operationen blev jag frisk, tack och lov.
Min pappa som märkte hur pigg och bra jag blev, ville åtgärda sin egen krånglande mage.
Men det var ju inget litet ingrepp precis.
Folk pratade på bygden – ”Svea ä la ente rektier. Där säger ho te sin far att opereras. Gamle karl`n. Bara för att ho har blett bra”¦”
Men det var ju far som hade tagit ett eget beslut!
Han blev för övrigt också bra efter operationen.

Svärmor var en mycket snäll och varm människa.
Men hon var bestämd och visste vad hon ville.
Hon var en självlärd distriktssköterska som ofta anlitades av doktorerna i trakten till att se över folks sår och andra blessyrer.
Svärmor var duktig och rättfram.
Det kändes aldrig som annat än att hon var äkta glad åt mig som svärdotter, trots att jag flyttade rakt in i hennes kök.
Men det var allt så att jag kunde känna mig lite ”bortkommen” i hennes sällskap, då till en början.

Jag minns så väl första julslakten som jag var husmor på Annedal.
Jag hade precis återhämtat mig från magsårsoperationen.
En gris fick sätta livet till.
Jag fick röra runt i blodet så att det inte stelnade.
Därefter delades blodet upp i två delar.
Den ena delen användes till blodkakor och den andra delen till ”patt” (palt).
Blodkakorna var bakade som vanliga brödkakor.
Till ”patt” blandade jag blodet med mjöl och kryddor till en tjock, tjock smet.
Efter att ha doppat händerna i vatten, tog jag upp lite smet i den ena handen och formade till en bulle.
Bullarna släpptes sedan ner i kokande saltvatten i en konservapparat.
De sjönk först ner men efter en stund kom de upp till ytan och när de var testade med en tändsticka att de inte längre var röda inuti, togs de upp och lades på en handduk så att vattnet rann av.
Det bästa var när jag lade undan lite till plättsmet och stekte lite köttbullar av det kött som jag varit ute i ladugården och skrapat av grisen som hängde där.
Den kvällens mat med blodplättar, köttbullar och lingon var inte riktigt dålig.

Grisens tarmar skulle också tas tillvara.
Det var till att rengöra dem i kanalvattnet som rann en bit ifrån ladugården.
Jag skrapade dem fina och lade dem i saltlake.
Då var de rena och fina när de senare skulle användas som skinn till julkorven.

När vi senare styckade upp grisen så tog vi verkligen vara på så mycket som bara var möjligt.
De ben som blev lade jag i en smörad långpanna.
Jag saltade, pepprade och öste vatten över benen.
Det blev goda revben och en väldigt god sky.

Av grishuvudet gjordes pressylta.
Jag skar köttet i små bitar och lade det i en form med en handduk in under.
En rejäl och hel svål täckte köttet som sedan syddes ihop med handduken.
Därefter lades hela paketet i en gryta, där allt kokades ihop.
När det var färdigkokt lades paketet tillbaka i formen och ovanpå lades en stor, rejäl skärbräda.
Den där skärbrädan tyngdes ner med hjälp av två strykjärn och en stor sten som pressade ihop det kokta köttet.
Därav pressylta.
Det hela stod sedan på detta vis till kvällen därpå, då jag öppnade paketet.
Jag lade upp syltan på skärbrädan och skar den i flera delar som därefter konserverades i saltlag.
Jag var så stolt den där första gången som jag hade tillrett allt själv.
På kvällen gick jag upp med en bit sylta till min svärmor som tackade och tyckte att den var god.
Jag gav även en bit till min mamma, som var den som hade lärt mig alltihop.
Det kändes mycket bra att kunna bjuda tillbaka lite efter allt som jag fått av henne.

Svärfar skötte banken i Länghem.
Till nyår tog han med sig stora räkneböcker därifrån och hem.
I böckerna stod bankkundernas konton.
Jag hade lätt för räkning så jag räknade ut räntorna istället för svärfar.
Jag satt vid köksbordet då jag uträttade arbetet.
Det hela tog sin tid då inget annat godkändes än helt korrekta uppgifter.
Detta var ett arbete som jag sedan hjälpte svärfar med under flera år.

Livet på Annedal flöt på.
Vi fick glädjande nog två barn, först en son och därefter en dotter.
Men vi hade ett stort problem – dricksvatten.
Vi kunde inte använda brunnsvattnet då det var angripet av rost.
Gösta hade börjat anlitats till en hel del uppdrag inom hemvärnet såväl som i andra sammanhang.
Jag började drömma om att öppna ett eget café.
Sagt och gjort.
Vi lämnade in en husritning, ritat av Erik Larsson till byggnadsnämnden i Dalstorps kommun.
Det var en ritning på ett enplanshus.
Vi fick avslag från nämnden som menade att det enbart skulle byggas stora och ståndsmässiga hus i Nittorp(!).
Vi lät då rita och bygga det hus som sedan blev vårt bostadshus under närmare 40 år.
Huset blev ett tvåvåningshus och inrymde till en början Sveas Café.

Caféet startade jag precis efter nyår 1953.
Då hade jag dessförinnan provbakat och utvecklat smördegsbakelser och wienerbröd, ett flertal gånger hemma i köket på Annedal.
Dessa båda bakverk blev väl senare vad man kan kalla för min specialitet.
Att flytta in på Rosenhill, som vi kallade det nya huset, innebar ett betydligt modernare liv än vad vi var vana vid.
Våra barn var överlyckliga då de första kvällen i huset fick lov att bada i badkaret, som var installerat i källaren.
Tänk, vattnet kom faktiskt direkt ur väggen!

Vi hade drygt 9 års intensiva café år.
Jag bar huvudansvaret men Gösta hjälpte mig mycket.
Jag brukade stiga upp 03.00 för att sätta stora vetedegar och för att baka småkakor.
Gösta brukade komma ner till mig i källaren klockan 6.30.
Han vispade upp ägg, penslade och bakade wienerbröden och annat.
När de hade svalnat ringlade han den sockerglasyr, som jag hade gjort kvällen innan, över bröden.
Det brukade bli 470-480 stycken.
Av dem packades 300 stycken ner i backar och transporterades till Torsbo Handel vilka var våra kunder under flera år.
Det var Gösta som förpackade bakverken.
Efter att jag avslutat morgonens bak, förberedde jag lunchmaten som vi serverade i caféet varje dag.

Sommaren 1953 köpte vi oss en frysbox.
I samband med det, började vi sälja glass.
Det blev en stor succé!
Det var nytt, spännande och gott.

Vi hade en flicka anställd.
Hon serverade och hjälpte till med allt möjligt.
Vi hade hyfsat många kunder, mest kvällstid.
Inför jul hade vi alltid extra mycket att göra med många förbeställningar.
Kvällarna före julafton brukade jag bli färdig med mitt arbete vid 23.00-tiden.
Då brukade jag handskura och handtorka alla golv i vår bostad.
Jag hade tidigare städat i skåp, lister och annat.
När golven var rena och fina, pyntade jag med alla våra julsaker.
De nätterna sov jag i knappt två timmar.
Det var hårt men ändå roligt.

Till slut sa ändå kroppen ifrån.
Jag fick ont i nacken och fick gå med en hård korsett under 1 år.
Efter den tiden så sa läkaren till mig: – ”Sluta kavla eller ha ont!”
Då hälsan var betydligt viktigare än rörelsen, fanns inget annat alternativ än att lägga Sveas Café till handlingarna.

För att snabbt ha något annat att göra började jag sy åt en syfabrik, men det blev inte så länge.
Om jag var fräck nog att fråga eller om Rulle på banken frågade mig minns jag inte, jag fick i alla fall arbete på banken.
Jag tjänstgjorde på banken i Nittorp och ibland även på bankerna i Grimsås, Länghem, Dalstorp och Limmared.
Efter några år såldes bankfastigheten i Nittorp som församlingshem.
På det viset kom det sig att Sparbanken hyrde in sig hos oss på Rosenhill.
Till en början låg banklokalen i ett rum på övervåningen, senare byggde vi ut nedre våning så att banken fick en separat ingång.

Vid ett tillfälle då jag var på väg i bilen till banken i Limmared för att arbeta, körde jag i diket.
Det var en dag då vägen var oplogad, täckt av slask.
Jag körde sakta men fick möte av en bil som kom körande för långt in på min körbana.
För att undvika en kollision, hamnade jag alltså i diket.
Bilen hamnade på taket och jag blev hängande i bilbältet, upp och ner men fick av motorn.
Ur den nu stannade, tidigare mötande bilen, klev fyra unga grabbar.
De kom fram till mig och undrade hur det hade gått och sa: – ”Vi körde visst lite för fort.”
Jag sa till dem att det nog hade gått bra men att de nu fick hjälpa mig ur bilen vilket de också gjorde.
Jag var noga med att ta med mig min handväska.
Därefter sa jag: – ”Nu får ni lov att hoppa in i bilen. Jag hade en massa enkronor i en väska och jag hörde att den gick sönder.”
En av grabbarna hoppade in och ropade: – ”Vad många enkronor här är!”
Jag sa åt honom att plocka tillbaka alla enkronorna i väskan.
När det var gjort, fick de köra mig till Limmaredsbanken.
De var artiga och snälla.
Vad de inte visste var att jag hade 80 tusen kronor i sedlar i min handväska.
Kvällen innan hade de nämligen ringt från Limmaredskontoret och bett mig ta med så mycket kontanter som jag bara kunde.
De hade fått precis slut på pengar.
Väl framme och installerad i Limmared, ringde jag till Gösta som i sin tur ringde till Carl-Erik Bil AB i Grimsås.
Men det var bara att konstatera att det inte fanns något annat att göra, än att skrota bilen.
Så på det viset inköptes det fort en ny bil!

Parallellt med caféet 1959, tog Gösta arbete som kyrkvaktmästare.
Jag hjälpte honom framförallt med städningen i kyrkan och senare då församlingshemmet ingick, även med det.
Första nyåret med vaktmästararbetet hade Gösta nyss kommit hem efter en sjukhusvistelse.
Det blev jag och vår son som fick åka upp i den kalla, klara, mörka natten och dra i klockorna under tolvslaget det året.
Det är ett starkt minne.
Vi var i kyrkan varje söndag då vi ordnade med blommor, tände ljus och annat.
Det arbetet hade vi fram till 1979.

Ja, visst känns det märkligt att jag har varit med om så mycket.
Tiderna har verkligen förändrats genom åren, liksom mina arbeten.
Visst kunde det vara slitsamt ibland men inte en enda dag var långtråkig.
Alla arbeten har varit roliga, men jag får väl ändå säga att det var tur att jag fick börja på banken.
Där fick jag ju användning av mina fina betyg i räkning men även i skrivning.
Jag är mycket glad och nöjd över alla dessa år.

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.