Obs! Originalartikeln innehåller fler bilder så textens sidhänvisning gäller ej!

En främling besöker Sjuhäradsbygden, en utlänning med stort kulturhistoriskt intresse – vad skola vi visa honom? Han tänker sig givetvis att få se det som är karakteristiskt för denna bygd, någonting som har utbildats särskilt vackert eller intressant just här.

Redan de första dagarna av besöket har låtit honom få kontakt med den moderna tidens insatser. Han är imponerad av industrien i Borås och han har fått känna fläkten av målmedvetenheten och det ansvarskännande allvar, som präglar det produktiva livet i dessa trakter. Men nu vill han också erfara litet om det förgångna. Vad har orten frambragt av gammal kultur?

Vi säga, kanske en smula urskuldande, att här i skogsbygderna kan man ju inte vänta sig stora medeltida byggnader, sådana som domkyrkan i Skara eller klosterkyrkan i Varnhem. Men då viftar han en aning otåligt med handen: Byggnadsverk av den arten har han sett på andra håll, både större och rikare f. ö. Den sortens arkitektur behöver en fransman eller italienare, en engelsman eller en tysk inte resa till Sverige för att studera.

Vi ha tydligen missuppfattat situationen. Det är inte det som vi själva sätta så stort värde på, inte det som ger oss en glimt av kontinentens stora monumentala konst som mannen har intresse för. Den egenart som till äventyrs skulle kunna framträda i sådana skapelser är honom alls inte nog.

Skola vi försöka med våra gamla borgplatser, med Vädersholm, Opensten, Sundholmen eller kanske – Torpa?

Knappast heller detta kan vara alldeles det riktiga. Borgsalen på Torpa, som ju för oss utgör någonting av det allra finaste som hela landet har att bjuda, detta rum som ligger där högt uppe i den massiva stenbyggnaden, liksom lyftad upp över landskapet och blickande ut åt tre väderstreck genom sina stora fönster, detta rum skulle för en främling nog närmast te sig som en avlägsen ättling av kontinentens slottssalar, och därtill en bleknad, enkel motsvarighet till dem. Vi kunna kanske inte begära att denna art av värden, enkelhetens, stramhetens, den svenska karghetens av oss själva så högt skattade skönhetsvärden så alldeles utan vidare skola uppfattas av en främling.

Vi börja förstå att vår egen värdeskala nödvändigtvis måste vara en annan än den gästande utlänningens!

Vår främling söker nu själv göra klart vad det är han syftar till. Han tar oss med till torget i Borås. Här, säger han, känner jag fläkten av rotad kultur. Denna plats kommer mig att minnas södern. Detta är medelpunkten i en idogt arbetande och rik stad. Här är ert förmak, er festplats. Den omges av monumentala byggnader, den är prydd med konstverk och grönska i fin avvägning. Stenläggningen är vårdad, ett golv behagligt att gå på. Allt detta kommer mig att trivas. Här vill jag vara. Här känner jag mig hemma.

Jag har erfarit någonting av samma känsla annorstädes i ert land, bl. a. i en fin gammal herregård med blonda, soliga rum, ljust pärlgrå möbler, blommiga väggar och blommiga kakelugnar. Rummen i fil mot trädgårdssidan. Allt ljust, blont, egenartat kultiverat, en aning kärvt kanske, gudskelov inte ”flott” och inte elegant i helhet egentligen, men äkta, övertygande.

Sådana upplevelser kommer mig att ana att här finns en kulturell klangbotten som har egenart. Nu vill jag, här i detta skogslandskap, som känns så ursvenskt, så ”rotäkta”, nu vill jag veta någonting väsentligt om hur er kultur växt fram, hur den förhåller sig till bygden, både vad som är ert eget i denna kultur och hur ni ha lånat och hållit kontakten med den stora västerländska utvecklingen, med andra ord, med det som jag känner till!

Jaha, nu förstå vi! Det gäller inte det vari vi själva se det främmande, den västerländska ledande kulturen, stilarterna av välkänt märke, direkt speglade och mer eller mindre tillrättalagda för våra förhållanden. Det gäller inte ”den svenska fattigdomens betydelse” i mest omedelbara aspekt. Det skall vara fråga om att visa någonting, som man inte bara måste resa hit för att erfara, utan någonting som dessutom har verkligt egenvärde och allmänt västerländskt intresse, någonting som en europé bör äga kunskap om.

Finns det då sådana ting hos oss? Och här i Sjuhäradsbygden?

Ja, förvisso. Må vi visa våra gamla bondgårdshus, de där som vetenskapsmännen kalla högloftshus eller sydgötiska hus. De som ha två lofthus lagda invid vardera gaveln av en ryggås-stuga. De kunna ju verkligen förtälja ett stycke kulturhistoria!

Låt oss börja med att visa hur en sådan byggnad ter sig som hus och bostad.

Redan den yttre silhuetten av dessa hus drar uppmärksamheten till sig – lokomotivhus kallar man dem på vissa håll! I mitten en låg ryggåsstuga. Å ömse gavelsidor därom ett högre byggnadsparti. Klövsadelsprofilen motsvarar en ganska märklig inre differentiering. Ryggåshuset omsluter stugan, dagligstugan med eldstaden, sidopartierna utgöra bodutrymmen, fördelade på tvenne våningar. I dessa bodutrymmen fanns i äldre tid aldrig några eldstäder, ej heller några fönster, utan blott gluggar. Stugan har sitt golv i markens plan – eller nästan så – varjämte rummet når ända upp under yttertaket, ända upp till ryggåsen. Ej heller stugan hade i äldre tid (i en del fall ej heller nu) några fönster i väggarna, utan blott ett takfönster! Hur vackert faller inte ljuset in genom dessa överljusfönster, milt, inträngande i varje vrå, fylligt och dock så diffust och så förtonande!

Bodarna ha kraftiga bjälklag mellan våningarna och ibland även mellan övervåning och vind. Samt, såsom redan nämnts, små gluggar i väggarna, invändigt försedda med skjutluckor.

I stugan bor man, lagar man maten, sysslar man med sitt inomhusarbete. Där är gårdens samlingspunkt. Där utspelar sig det gemensamma livet. Och där sover hela familjen, med tjänare och gäster – åtminstone vintertid. Om sommaren däremot flyttar man ut i bod utrymmena, där man vanligen har fasta sängplatser. Sitt huvudsakliga ändamål ha bodbyggnaderna emellertid såsom förvaringslokaler. Här stå kistor utmed väggarna, här hänga klädespersedlar och här förvaras väl i regel också vissa livsmedelsförråd.

Men, det kan inte hjälpas att boningsrumskaraktären ändå kännes igenom här och där. Naturligtvis gäller detta redan ifråga om sängarna i och för sig. När ett av dessa bodrum får alldeles särskilt vackert utstyrda, inbyggda sängar med granna förhängen och bär namnet bröllopskammaren, då förstå vi att här finns egentligen två tendenser – en som är ekonomiskt-praktiskt betingad och en som strävar i annan riktning, mot det behagliga, rikare differentierade bostadslivet.

Låt oss analysera huset vidare ur dessa synpunkter! Stugan har murad spisel med skorsten och kanske också bakugn. Men sedan gammalt har man haft klart för sig att spiseln inte ursprungligen hört till hustypen. Redan takfönstrets tillvaro talar härom. Detta fönster har ursprungligen varit ett rökutsläpp i taket och har då såsom naturnödvändigt komplement den öppna härden. Ryggåsstugan har alltså haft sin eldstad i golvets mitt. Den murade spiseln hör ursprungligen samman med en helt annan art av bostadskultur än det sydgötiska husets. Denna sistnämnda hustyp är med andra ord ålderdomligare och mera primitiv än de bostadsformer som äro betingade av en murad skorsten.

Vi se då redan glimtvis vad detta sydgötiska hus egentligen är för en företeelse; en ryggåsstuga sammanställd med tvenne tvåvåningshus på sådant sätt att dessa olika enheter bilda ett inventiöst hem med flera rum, ett hem med ganska sinnrikt differentierade funktioner!

Låt oss då också genast slå fast att det verkligen är fråga om tre hus, även konstruktivt! Ty vart och ett av dessa hus har sina egna fyra sammanknutade timmerväggar, bilda vart och ett en verklig husenhet för sig. Märk då också hur sinnrikt sammanfogningen är gjord! Här nere vid ryggåsstugans ingångsgavel ligger också den ena bodbyggnadens ingångssida. De båda husen möta varandra, ligga vis à vis å ömse sidor om en förstugugång, som för från främre långsidan av längan till den bakre. Och i denna förstugugång finnes också en trappa eller stege som leder upp till övre bodvåningen, vilken alltså även den vänder sin ingångsfront mot ryggåsstugans ingångsgavel.

Vi ha alla skäl att tänka oss ursprunget till hela denna sammangruppering av två hus schematiskt sålunda: Man har ställt en loftbod av vanlig skandinavisk typ med sin svalgång mot, ja trädd över den öppna gavelsvalen på ett ryggåshus som har det i gamla fäbodar ännu ofta förekommande eldhusets byggnadstyp! Den som önskar besked om dessa hustyper, loftbodens och eldhusets, må studera bilderna å sidorna 39 och 41.

Se vi nu på sammanfogningen av bodbyggnaden mot ryggåshusets andra gavel så äro här förhållandena inte riktigt lika entydiga. Ibland förekommer även här en förstugugång som sammankopplingsled men lika ofta leder dörren från stugan här direkt in i en liten kammare, som kan vara arrangerad såsom husfaderns ”kontor” eller ”skrivkammare” eller såsom hans privata förvaringsrum. Vi böra härvid också erinra oss att denna sida av ryggåsstugan är den inre, är den varest måltidsbordet står vid den väggfasta hörnbänken och varest även husbondens stol, högsätet, i forna dagar haft sin plats.

Om vi kunna skildra det sydgötiska husets grundtyp på detta sätt så få vi dock nu också minnas att det gives åtskilliga lokala varianter.

Emellertid, hur nu alla dessa varianter än må te sig, en huvudsak är och förblir dock att det är fråga om en hustyp, vars innebörd är att genom sammangruppering av flera olika, var för sig mycket enkla byggnader framställa en bostad med flera rum av olika användning, ett hem som samlar sig kring det gemensamma dagligrummet. Det ligger i denna sammangruppering någonting av målmedveten syftning, någonting som synes så avgjort sträva framåt, utgöra ett led i en så stor och samlad utveckling, att vi nödvändigtvis måste fråga oss vad det är för slags förutsättningar som varit verksamma då denna hustyp danades. Kan det överhuvudtaget vara i allmogekretsar som ett boende i enkla genuina eldhus, hövdingehallar av förnordisk art, till vilken bostad fristående bodar, stall, fähus etc. höra, kan det vara i allmogekretsar som ett dylikt boende utvecklar sig till en hemkultur med ett husfaderns inre rum; med förrådsrum och supplerande sovrum, vilka alla rum genom inre förbindelseleder förenas med dagligstugan. Är det i rent agrara levnadsförhållanden som en dylik utveckling kan försiggå? Eller måste vi inte snarare förutsätta att en sådan måste höra hemma i kulturförhållanden av annan art, i samhällsskikt som äro på väg att från allmogestadium skilja ut sig till en överklass med av kampen för det omedelbara livnärandet mera oberoende existensvillkor? Med andra ord, utgöra inte dessa enkla allmogebostäder, som vi här studera, återspeglingen av någonting som egentligen hör annorstädes hemma, en återspegling som måhända inte i och för sig är så alldeles fullständig, utan som kan ha tappat ett eller annat väsentligt drag? Och som kan ha förenklat och schematiserat funktioner av mera subtil art?

Förvisso måste det sydgötiska huset uppfattas just på detta sätt. Under en äldre tid har denna bostadstyp också med all säkerhet varit gängse i högre skandinaviska samhällslager!

Det synes ej heller omöjligt att i grova drag tidfästa densamma. För det första är den nämligen avgjort äldre än vasatidens och senmedeltidens i hela Västerlandet allmänt förekommande parstugubostad. Hos oss hörde ju parstugan äldst hemma i herregårdsmässiga förhållanden. Den har lanserats med stor konsekvens under Gustav Vasas tid och dessutom ha vi haft den redan under 1400-talet i herresätenas stenhus – samt med all sannolikhet också i timrad gestalt redan från 1400-talets mitt.

Den bostadstyp som ovedersägligen bildar skiktet närmast före parstugan i den kulturhistoriska utvecklingen är morastugan. Den bildar i yngre allmogeförhållanden socialt sett ett trappsteg under parstugan. Men den bär också i sin hela skepnad och utstyrsel direkt högmedeltidens prägel. Kanske utgör den f. ö. Skandinaviens intill den dag i dag mest självständiga bidrag till den västerländska bostadens utveckling. Vi skola här ingalunda ge oss in på morastugans så yttest intressanta problem utan nöja oss med att konstatera att denna bostadstyp av allt att döma nått ganska allmän giltighet i herremannaförhållanden så tidigt som under 1200-talet. Och det är med morastugan som murad eldstad och skorsten hålla sitt intåg i vår bostadstradition!

Före morastugan, med dess riddareborgs-anor, avtecknar sig så alldeles påtagligt det sydgötiska huset såsom gängse förnämare skandinavisk bostadstyp. Den skulle alltså till sitt ursprung höra samman med en tidig del av medeltiden!

Har den då framträtt här hemma såsom den tidiga medeltidens sätt att lösa bostadsproblemet för konung och stormän? Ja, där stöta vi på det stora frågetecknet!

Låt oss till belysande av frågeställningen taga en överblick över bostadsförhållanden i Västerlandet såsom en helhet under äldre medeltiden!

Romareväldets högt utvecklade bostadskultur hade med de germanska folkvandringarnas omstörtningar råkat i dekadans. För lyxbostaden med dess raffinerade uppvärmning och behagliga kolonnportiker fanns inte längre någon publik. De nya herrarna inrättade sig väl i romarnas palats och lyxvillor, men knappast med möjligheter att utnyttja dem såsom avsett var, ej heller att åstadkomma nödigt underhåll och reparationer, än mindre då en nyproduktion. Germanerna själva torde helst ha bott i primitiva eldhus med öppen härd och rökhål i taket. Åtminstone har denna art av bostad ännu långt senare varit gängse även i mycket förnäma förhållanden.

Man kan emellertid ganska väl följa huruledes under de frankiska merovingernas tidsålder (400-700-talen) ett helt nytt bostadsskick från det östromerska riket börjar sporadiskt lånas in av högättade franker. Ty medan i Västerlandet den romerska bostadens utveckling blivit avbruten genom barbarernas invasioner så har denna utveckling däremot i östrom, också benämnt det byzantinska kejsardömet, fullföljts och utmynnat i en bostadskultur av hög fulländning. Bl. a. torde det vara i Byzans som både den öppna spiseln och kakelugnen först utbildats.

Den byzantinska standard formen för bostad utgöres av ett tvåvåningars hus med tvenne rum i varje våning samt med en öppen loggia och fritrappa framför övre våningen. Bottenvåningen tjänar helt förråds- eller andra ekonomiens ändamål. Bostaden utgöres av övre våningens rum, som äro två, ett större och ett mindre, jämte loggian – den inte minst viktiga delen av bostaden. Ingen inre trappa finns i huset, utan man når boningsrummen från gården via fritrappa och loggia. Från denna sistnämnda leder en dörr in till det yttre och större boningsrummet, familjens dagligrum. Inre rummet torde ha utgjort ägarens mera privata del av bostaden och har gärna haft ett bihang i form av en välvd förrådskammare, vari bl. a. priveten, avträdet, har sin plats (med murad avloppskanal).

I större förhållanden kunde detta tvårumshus ersättas av ett komplex, bestående av en stor två våningars salbyggnad jämte ett därtill fogat bostadstorn. Salen i övre våningen motsvarar då det yttre dagligrummet i tvårumshuset, tornrummet dettas inre gemak.

Även andra kombinationer förekommo, men de båda beskrivna ha haft störst betydelse för Västerlandet.

De byzantinska bostadsformerna vinna efterhand insteg överallt i västra Europa, till en början såsom exklusiva nyheter men snart nog i sådan omfattning att de germanska inkräktarnas hävdvunna bostadsskick nästan helt utplånas. Redan i början av 1000-talet har man hos frankerna fullständigt accepterat detta nya, som också med den normandiska erövringen införes i England. Hos oss vinner den nya bostaden insteg just i morastugans gestalt – alltså i form av en kompromiss mellan inhemsk ryggåsstuga i en enda våning och tvårumshusets differentierade spiselhus.

Mellan accepterandet för Västerns behov av det byzantinska tvårumshuset och den germanska primitiva bostadens eldhuskultur ligger emellertid ett mycket svåröverblickbart övergångsskede, varunder inhemskt och byzantinskt på ett ytterst märkligt sätt blandas med varandra. Det är i detta övergångsskede som vårt sydgötiska hus egentligen har sina närmaste motsvarigheter!

Låt oss börja studiet av detta svårtillgängliga skede i bostadens historia med en blick på det oskattbara dokument som kallas S. Gallenplanen! En planritning, eller rättare ett program i planritningens form för en klosteranläggning, upprättat omkring år 800 i Schweiz! Här kommer oss då ej vid planen till själva kyrkan och klostret, ej heller de i och för sig ytterst intressanta ritningarna för bryggeri, bageri m. m. Vi studera endast tvenne separata hus, gästbyggnaden för förnäma främlingar samt abbotens bostadshus.

Gästbyggnaden visar ett stort gemensamhetsrum med härd i golvets mitt och fasta bänkar runt väggarna. Härden förutsätter givetvis ett rökhål ovanför i en öppen takkonstruktion. Det är alltså här otvetydigt frågan om ett ryggåshus. Vid vardera gaveln äro emellertid tvenne privata kammare tillfogade, vilka äro försedda med hörnvis byggda eldstäder – antingen öppna spislar eller kakelugnar. I dessa kamrar framträder alltså inslag av det byzantinskt nymodiga.

Utmed ryggåshusets långsidor äro stallar tillfogade.

Abbotens hus är av helt annan art. Det är ett flervåningshus som i allo företer det byzantinska tvårumshusets kännetecken – och vilket i den symmetriseringens anda som präglar hela S. Gallenplanen fått gallerier på husets båda långsidor i stället för den vanliga byzantinska frontloggian.

Vi se alltså här ganska oförmedlat sida vid sida det för tiden (ca 800) nya och det inhemska!

Det är då ytterst intressant att observera hurusom alpländernas bondgårdsbebyggelse helt och hållet utgår från den hustyp som präglar S. Gallens abbotsbostad, medan den inhemskt germanska rökstugan här nere av allt att döma helt försvunnit. Märkligt nog har alpländernas allmogebostad sin närmaste motsvarighet i Ryssland, med dess från byzantinska förhållanden direkt utgående folkliga bostadskultur.

När man i frankernas rike och i Tyskland för den högklassiga bostaden accepterar det nya sker det med en efter hand framträdande, långt starkare självständig omdaning, vilken yttrar sig framför allt därigenom att arkader och loggior helt och hållet bortfalla. Ett enkelt och rejält tvårumshus inom fyra väggar är då vad som återstår.

Av den utveckling som föregått detta tvårumshusets framträdande i frankernas land ha vi av allt att döma inte ett spår i behåll – inom sagda landområdes gränser. Däremot synes man i tvenne angränsande kulturområden ha både accepterat och segt konserverat vad som en gång framträtt vid den skapande kontakten mellan byzantinsk och frankisk bostad, nämligen dels i England, dels i Lågsachsen.

l båda dessa länder rådde sedan gammalt en starkt konservativ och lokalt betonad bostadskultur med det gemensamma draget att ej endast folket i gården utan även kreaturen hade gemensam bostad i ett och samma ryggåshus. Härden hade i sådana hus sin plats längst borta vid inre gaveln. Detta uråldriga bostadsskick har å ömse håll konserverats hos allmogen in i våra dagar.

I England möta vi i landsbygdens vackra herresäten från och med 1300-talet en betecknande kombination av ryggåshuset, ofta i jätteformat, med dels ett tornhus, dels en loftbodartad tvåvåningsbyggnad. Tornhuset fogas till ryggåshuset vid dettas inre ända och består av ett undre källareutrymme och ett övre rum, bostadens inre gemak! Loftbodshuset åter lägges på tvären nere vid ingångssidan och på sådant sätt att en förstugugång bildas, genomtvärande längan. I bodhusets bottenvåning ligga tvenne bodar (dryckesförråd och brödförråd). Ovanför finnas boningsrum.

Det råder intet tvivel därom att denna art av herresäte betecknar en urgammal, inhemskt anglosachsisk bostadstyp som här tränger undan det importerade normandiska tvårumshuset med dess byzantinskt inspirerade bostads form.

En nära besläktad kombination av envånings boningshus, flervånings magasinshus och tornhus har Gunnar Svahnström vid sina forskningar i Visby kunnat påvisa såsom hemmahörande i Westfalens städer åtminstone sedan 1100-talet.

Våra sydgötiska hus utgöra såsom synes en variant av just samma hus- och bostads form – kombinationen av ryggåsbostad och våningshus! Blott att differentieringen är mindre klar och utpräglad här!

Forskningen har ännu långt ifrån nått slutgiltiga resultat angående dessa hus- och bostadsformers inbördes släktskap. Men så mycket torde utan vidare kunna hävdas som att våra sydgötiska hus höra samman med det västerländska bostadsskickets grundläggande daningsprocess och att förhållanden som kännetecknat 600-800-talen i frankernas rike få sin belysning genom dessa enkla byggnader i Sjuhäradsbygden!

Med allra största sannolikhet ha vi övertagit denna hustyp från England under 900-1000-talens starka kontakt med detta land och med säkerhet ha vi fått en påspädning av motsvarande innehåll under det skandinaviska stadsväsendets daningsperiod, 1100-talets senare hälft och 1200-talet, från Lågsachsens rika stadskultur.

Detta uråldriga bostadsskick var det alltså som vi skulle visa vår gästande främling! Ett byggnadssätt och en bostadskultur som representerar ett ytterst viktigt utvecklingsskede i Västerlandet. Med dessa gamla enkla hus kunna vi belysa utvecklingsförlopp som eljest äro ytterst svårtillgängliga. Ty i Lågsachsens städer måste denna bostadshustyp mödosamt rekonstrueras med hjälp av arkeologiska undersökningar. I England äro ifrågavarande hus visserligen mycket talrikt företrädda men dock alltid mycket starkt genompyrda av senmedeltida eller ännu yngre anordningar och en rik gotisk utsmyckning. Våra hus av sydgötisk typ bevara däremot i åtskilliga stycken en av allt att döma mycket ursprunglig primitivitet.

Vår främling må alltså vara nöjd! Vi ha kunnat ge honom någonting av europeiskt värde, varom han med all sannolikhet visste ganska litet eller varom han här i Sjuhäradsbygden har fått veta någonting väsentligt nytt!