Författare: Ingalill Sundhage.

Artikel ur ”Sjuhäradsbygdens Tidning” – 1996-01-11.

Oroligt vädrar den gamla varghonan bakåt i den kalla vinternatten. Vittringen av något hotfullt når henne och hennes försök att vika av upp mot den djupa skogen gick om intet på grund av nätet som spärrade hennes väg. Hon travar vidare utmed sjön och fortsätter på stigen som tar henne upp för åsen istället. Väl uppe på kullen stannar hon till och lyssnar till ljuden som förföljer henne. Lukten som fångas upp av hennes näsa är inte ny men skrämmer henne och hon känner sig hotad. Med ett ryck fortsätter hon framåt, men hon hinner bara förflytta sig några meter när underlaget ger vika och hon faller handlöst ner i gropen.

Hennes oro förbyts i panik och trots ett skadat ben från fallet försöker hon ta sig upp utmed den tre och en halv meter höga stenbelagda väggen. Gnyende far hon runt, runt, tar sats upp mot väggen i syfte att nå kanten och friheten, men varenda gång faller hon tillbaka till gropens botten.

När människorna som förföljt henne kommer fram hittar de en skräckslagen varghona som kämpar för sitt liv. När de tittar ner på henne stryker hon öronen bakåt och lyfter överläppen, men gentemot människornas vapen har hon inte en chans. Den långa stången med den knivliknande spetsen ger varghonan ett blodigt slut.

Så skulle en berättelse från 1800-talet kunna gestalta sig, även om varggropen i Bystad mellan Gällstad och Torsbo i dag är tämligen rofylld med ett rejält staket runt omkring. De enda djurspår jag kan upptäcka är en hare som skuttat upp för stigen samma väg som jag och kanske också den gamla varghonan kom.

Förr var det en skyldighet att hålla en sån här grop och när någon fick syn på varg gick budkavlen i bygden. Varje gård hade sin bestämda uppgift och man satte upp vargnät och täckte gropen med vidjor, ris och gräs. När förberedelserna var klara gick drevet igång.

Men man hade också andra knep för att lura den tidens mest hatade rovdjur. Ett sätt var att sätta en hund eller, ännu bättre, en get i en låda på stången. Den sistnämnda ansågs mycket bra tack vare sitt bräkande läte. Hur geten själv upplevde situationen när den kände varglukten närma sig förtäljer inte historien.

Varggropen, eller fångstgrop som den också kallas, i Bystad lär vara en av de bäst bevarade i landet tack vare jordmånen och dess höga läge. Ta en picknickkorg och åk dit och låt fantasin forma din egen berättelse om vargjakt från tidigt 1800-tal, eller bara njut av den vackra utsikten.