Utdrag ur ”Ambjörnarps Torp & Hembygdsbok”. Sid. 156-160.

Utgiven av Ambjörnarps Hembygdsförening 1983.
Förord och studieledare Elvira Hansson.

10 generationer svensk historia.
Karl XI:s ide som förändrade Europas karta.
Året var 1680. Kungen i Sverige, Karl XI, höll på att skapa en av världens bästa arméer. Hans idé var lysande, genial och revolutionerande: Arméns ryggrad skulle vara soldater som var småbrukare i fredstid och soldater när det var krig. De skulle bo i särskilda torp runt om i landet.

Idén gick under namnet indelningsverket. Den sattes i praktiken och visade sig vara fruktansvärt effektiv. De svenska soldaterna kunde trummas ihop på ett par veckor och bli en armé, fruktad av alla. I de små soldattorpen tog generation efter generation över. I drygt tvåhundra år varade systemet, 10 generationer soldater. En kvarts miljon bondesoldater med familjer har slitit torpens golv. Det är svensk historia om något.

Ett krig kan börja, men hur det slutar står i Guds hand. Den dyrköpta erfarenheten hade kung Karl XI gjort i skånska kriget på 1670-talet. Han hade varit regent i två år då danskarna 1674 slängde sig över Sverige. En 19-årig kung, det borde man väl klara av.

25 000 fotsoldater
Men danskarna fick på moppen ordentligt, även om det var dyrköpta segrar för svenskarna. I det avgörande slaget vid Lund 1676 mönstrade svenske kungen 11 300 man. När striden var över låg 9 000 döda danskar och svenskar kvar på slagfältet. Att krig slutade illa för danskarna var i hög grad svenske kungens förtjänst. Han hade satt sig i respekt redan från början, och värre skulle det bli – för Sveriges fiender.

För Karl XI stod en sak klar: Skulle man vinna ett krig i framtiden måste man ha en slagkraftig armé. Legoknektar var inte att förlita sig på. Men en fredsarmé som bestod av pålitliga småbrukare och vid behov kunna snabbinkallas, det vore något att satsa på. Vid riksdagen 1680 slängdes kungens gamla förmyndare ut och han började en genomgripande förändring av Sverige. Då beslutades det också om indelningsverkets uppförande. Grunden för den karolinska armen var lagd. I varje landskap (eller län) åtog sig de fria bönderna att sätta upp och underhålla ett regemente av fotsoldater i både onda och goda tider. 18 000 soldater i Sverige, 7 000 i Finland.

Flera gårdar slog sig samman till en s.k. rote och varje rote anställde och försörjde en soldat. Det blev i de flesta fall 1 000-1 200 fotsoldater per landskap. Vad rytteriet beträffar (8 000 ryttare i Sverige. 3 000 i Finland) så gjordes det upp avtal mellan kung och vissa personer som åtog sig att underhålla en häst och ryttare. I gengäld slapp de skatt. Det fanns också 7 200 båtsmän, uppbyggt efter roteidén.

”Godkända brudar”
Så började då ett idogt arbete i 1680- och 90-talets Sverige. Kartor ritades, vägar anlades, gästgivargårdar byggdes. Allt för att snabbt kunna transportera fram den armé vars existens hängde på den snabbhet med vilken den kunde inkallas. Men den verkliga grunden till karolinerarmén – det var de små soldattorpen runt om i landet. Ett torp för varje soldat var det tänkt. Dessutom 3 800 befälsboställen i Sverige-Finland. Här skulle soldaten i fredstid odla sin täppa, ha sina djur och sin familj. Det sista inte minst viktigt. En soldat som är bunden vid sin familj blir en mera plikttrogen och skötsam soldat, det hade man insett. Därför fick inte heller soldattorparna gifta sig med vem som helst.

Uppvisande och godkännande av kaptenen var villkoret för att bruden skulle kunna äktas. Man kan säga att kungen satsade sig själv helhjärtat på det här uppbyggnadsskedet. Han jagade runt i landet och mönstrade regementen och torp. Han fastställde marschplaner för armén likaväl som han inspekterade kvalitén på torpen. Ända upp till Piteå begav han sig 1694 för att besiktiga Västerbottens regemente. Och kungens dagsmarscher var inte nådiga.

Exemplet inger respekt: Start 4 juni från Kungsör, sömn i Östervåla efter 13 mils resa. Nästa dag ytterligare 15 mil – till Söderdala i Hälsingland. Därefter 13 mil till Njurunda. 7 juni nådde han Ångermanland. Nästa dag 10 mil igen och dan därpå var han i Umeå o.s.v. När resan så småningom var slut hade han avverkat 110mil på 10 dagar. Inte illa med tanke på de dåliga vägarna och skavande hästryggarna.

Närke föredöme
På detta sätt växte ett stycke svensk historia fram som skulle vara ända till 1901: Soldattorpen med sina nummertavlor på väggen och välansade trädgårdar. Idén till tavlorna fick förresten kungen på en resa genom Närke. Han fann att det här satt en rödfärgad sådan tavla på alla soldattorp. Där läste han namnet på både regemente och kompani liksom soldatens nummer och namn. En idé väl värd att använda i hela landet.

Snart kom också det kungliga dekretet om att alla soldattorp skulle ha sådana tavlor. De skulle sättas upp på den vägg som låg närmast vägen. Enkelt uttryckt kan man säga att soldaten var brukare av sitt torp så länge det var fredstid. Enda undantaget var den tid på sommaren då han ryckte in till exercis tre veckor på regementets samlingsplats, ofta benämnt ”hed”. Dessutom övades det både då och nu under kortare tid på kompaniets samlingsplats, som inte låg alltför långt från torpen som hörde till.

När kriget kom tog soldaten sin ränsel, tog ömt farväl av sin käraste och drog ut. Förhoppningsvis kom han levande tillbaka. Om inte – ja då var det bara för hustrun att flytta ut och för nästa soldat att flytta in.

Stora löneskillnader
Med officerare var det lite annorlunda organiserat. De fick sin avlöning från gårdar som utsetts till deras underhåll. Ett kaptensboställe t.ex. innehöll fyra rum och kök. Löjtnanten fick tre rum och kök. Till gården hörde både lada, stall, fähus och svinhus. Skog och vatten ingick kanske också, förutom åker.

Tanken var att officeren skulle bo bland sina soldater så han kunde övervaka dessa. Officersboställena anlades därför ”strategiskt” i landskapen. När officeren var i krig fick traktens bönder sköta om hans gård. Dog han – ja, då fick familjen ett nådeår att bo kvar. Soldaterna hade förstås enklare bostad. Oftast ett stort kök, en långsmal kammare och en förstuga. Köket fick även tjänstgöra som sovrum och finrum. Men storleken på torpen växlade i de olika landskapen.

Skillnaden mellan befäl och underlydande bestod inte i bara bostaden. Lönen t.ex. varierade högst betydligt. Om en vanlig förare hade 30 daler silvermynt om året i avlöning så hade kaptenen 200 och i toppen på pyramiden satt överstelöjtnanten med 1500, – 50 gånger mer alltså. Men det hindrade inte att officerare och manskap gick väl ihop. Båda grupperna var rotade i bondesamhället och i fredstid hade de ungefär samma bestyr, d.v.s. omsorg om hem och familj. Det var detta sociala system och dess boendeformer som under några årtionden framåt skulle förändra Europas karta och sätta skräck i Sveriges fiender.

18 000 soldattorp i Sverige
Ur skorstenen på den lilla stugan med det grästäckta taket slingrar sig röken. Utanför huset leker fem-sex barn. Vid dörren sitter indelte soldaten Djärv och täljer fram en träsked. Solen skiner och i ena hörnet av den lilla trädgården växer humlen. Inne i stugan går mor Stina med magen i vädret och stökar. Snart dags för åttonde barnet, och ännu inget krig. Ett i sanning välsignat tillstånd.

Så kunde den vara idyllen på soldattorpet. Fred och sol, friska barn och en duktig hustru. Visst hade tjänsten sina fördelar. Men det kunde vara tvärtom också. Många munnar som inte blev mätta, bönder som inte gav soldaten de naturaförmåner han hade rätt till. Var dessutom både kon och hustrun sjuka så stod det riktigt illa till. Då var det nästan bättre med krig.

Att vara rotesoldat var sannerligen både upp och ner. Visst var det ståtligt att få klä sig i uniform till högtiderna och visst hade han en ställning, om än blygsam, på den sociala skalan. Men i värsta fall kunde man också spotta efter honom och säga att han borde sätta fart på åkern i stället för ungar till världen. Ack ja.

Tvångssoldater
Större delen av året vistades rotesoldaterna i sin hembygd. Han var småbrukare men hjälpte också till med dagsverken lite här och var i bygden. Han var ofta kunnig hantverkare. Persedelvård, brevbäring och viss handräckning åt befälet ingick också i avtalet. Det var inte vem som helst heller som fick bli soldat. Minst 170cm lång skulle man egentligen vara. Därtill oförskräckt, trogen, nykter (och lite högfärdig), kamratlig, kunna sjunga visor, berätta sagor och hitta på tidsfördriv.

Det var inte små krav som ställdes. Inte heller gick man säker för kungen vid mönstringarna. Han krävde god fysik av sina män och kunde i en handvändning rata dem han inte ansåg fylla kraven. Det ska i sanning också sägas att det inte var lätt att hitta soldatämnen. Folkbristen var stor och inte minst unga friska, starka och klyftiga karlar var det ont om. Först under det mindre krigiska 1800-talet, med sin stora folkmängdsökning, gick rekryteringen bättre.

Till att börja med fick de värvade gamla knektarna utgöra stommen i indelta armen. I övrigt skulle allmogen försöka få frivilliga som ville åta sig knektyrket. Och gick det inte den vägen fick man ta till tvång. Det var nämligen fullt lagligt att fånga upp löst folk som drev omkring utan jobb, och göra rotesoldater av dem. Det säger sig självt att de som var fattiga, hade svårast att värja sig för tvångsinkallandet. Och om en soldat stupade åtog sig roten att skaffa fram en ny. Och om han stupade, en ny igen o.s.v. De stackars rotebönderna hade i ofärdsår, t.ex. under Karl XII:s krig, väldiga svårigheter att få fram folk. Ofta hände det att någon av dem själva fick ikläda sig soldatens roll för att klara sitt åtagande.

Grann i uniform
Rotebönderna skulle normalt vara två, d.v.s. två hemman bildade en rote. Men många gårdar var små och klarade inte uppgiften. Då fick flera smågårdar slå sig ihop och bilda en rote. Följaktligen kunde det förekomma rotar med ända upp till 15-talet gårdar. 150 rotar slogs ihop till ett kompaniområde. Åtta kompanier blev ett regementsområde. Alltså fanns det 1 200 rotar som skulle hålla landskapsregementet med soldater. Slog man ihop regementena fick man en armé fotfolk på ungefär 23 000 man. När soldaten väl var värvad och satt på sitt torp fick han göra det bästa av situationen. Och visst fanns det högtidsstunder. T.ex. när han fick klä upp sig i sin granna uniform för att gå till kyrkbacken. vilket f.ö. var ganska vanligt. På kyrkvallarna inspekterades och övades soldaterna så smått varje söndag. Ett uppfriskande inslag i det annars ofta färglösa lantlivet. Under seklernas gång hade själva kyrkan t.o.m. utgjort förvaringsplats för vapen (därav vapenhus). Men prästerna var av förklarliga skäl emot det. Karl XI ändrade på det och i indelta armén förvarades vapen i soldattorpen eller officersgårdarna.

Fattigarmén
I kontraktet mellan soldat och rotebonde stod det att soldaten skulle vara bonden behjälplig i jordbruket. Och eftersom drängar, fattiga torpare och inhysningar var kärnan i den karolinska armen, så skulle de jobba. Och bönderna visste att utnyttja dem. Visserligen hade soldaten rätt att till sitt lilla torp få både ko och några får och dessutom låna häst. Men i praktiken blev soldaten dräng och tjänare åt rotebönderna. Inte ens uniformen ägde han. Den tillhörde de bönder för vilka han drog i fält. Men som sagt, kläder, mat, bostad och en viss årlig ersättning hade han rätt att få av rotebönderna. Inte så illa ändå med tanke på hur många andra hade det i dåtidens samhälle.

Soldaten var vanligtvis en hantverkare av högsta kvalitet. Kunde det mesta, en riktig tusenkonstnär. Läsa och räkna var också kunskaper som många av dem behärskade lagom mycket. Följaktligen fick han ofta agera läsare åt byns barn. Skomakare var ett annat yrke. En sak som inte fanns hemma på soldattorpet men väl hos en av rotebönderna var en kista med soldatens persedlar. När det var dags för krig eller övning fick han knalla iväg till bonden och ”låna” grejorna. Nej, hemma i torpet (vanligtvis 8×7 alnar) var det inte ett överflöd på prylar. Men det skulle vara rejält byggt. Vart tredje år hölls torpbesiktning. Kapten och skrivare inspekterade. Soldaten fick klaga, rotebonden försvara sig. Sedan bestämde kaptenen vad som skulle åtgärdas och det var bara för bönderna att rätta sig därefter. Om inte – ja, då skickade han kanske självaste landshövdingen på dem.

18 000 torp
Hur många soldattorp fanns det i landet? Ja kanske 18 000. Alla knektar bodde nämligen inte i torp. I Dalarna; Gästrikland, Hälsingland och delar av Västmanland befriades bönderna från att bygga torp. Orsak: ”Fattigdom”. 5-6 000 var alltså utan soldattorp. Vanligtvis ägde de då ett eget boställe som de själva byggt. En klar fördel för t.ex. änkan om soldaten dog. Det var annars rotebönderna som skulle bygga soldattorpet. De byggde, soldaten odlade. Ett halvt tunnland. Högst. Rotebönderna fick släppa till jorden. Men de fick inte bygga i ödemark, det hade kungen sagt ifrån.

Vanligtvis byggdes torpen med tak av näver och torv halm. Mellan väggtimret mosstötte man då och då för att hålla tätt. Runt stugan lades för värmens skull en jordrand, en mullbänk. Det påstås t.o.m. ha förekommit att man la upp jordvall utefter väggarna inuti huset för att hindra kylan. Och för interiören fanns instruktioner: Spis skall finnas, fönster ordentligt infattade, ordentlig bakugn. bänkar och bord och sängar ska finnas o.s.v. Inget överdåd, men fungerande saker för livets nödtorft. Sådant var livet för soldaten och hans familj. Det skall också sägas att soldattorpen växte med åren. När indelningssystemet upphörde hade torpens areal fyrdubblats. Ursprungliga 10 000 soldattunnland hade blivit 41 000. Landets största torp låg i Närke – det mätte 17 tunnland åker. Och på dessa små täppor frodades trädgårdsodlingarna i synnerhet. En välskött trädgård kunde ge tillskott i kassan. Torparsoldaten var ofta först i byn att förädla fruktträd. I denna miljö fick soldaten framleva sin tid till pensioneringen, om han inte dog i krig. Vanligtvis värvades han i 20-årsåldern, tjänade i 30 år. Sist av allt hade han rätt till militärisk begravning då hans kamrater beordrades ut att paradera vid graven, bära kistan och avlossa salut.

SOLDAT-KONTRAKT

Här bredvid visas hur ett Soldat-Kontrakt kunde se ut.
Sten Strömqvist och Ulla Bengtsson är uppgiftslämnare till Soldat-Kontrakt.

Tolkning bild 1.
Kontraktet är utfärdat mellan Roten N:r 45 Tittebo Skattegården vid Södra Kinds Kompani af N:r 15 Kongl. Elfsborgs Regemente och N:r 45 Carl Wilhelm Strömqvist.

Såvida bemälte C.W. Strömqvist blifver till ständig Soldat för ofvannämde nummer antagen och så länge han som sådan der qvarstår, erhåller han:

1:o. Uti lega som genast utbetalas”¦”¦”¦”¦(Här saknas uppgift).

2:o. I årlig lön ett för allt Etthundrafemtio (150) Kronor hvaraf hälften utbetalas den 1 april och den andra hälften den 1 oktober. Lönen utbetalas genom Stamrotehållaren.

3:o. Roten förbinder sig, att till Soldaten upplåta efter ett år, räknadt från näst efter derom gjord framställning inträffande laga fardag, torpstuga om ett rum och kök.
Med kåltäppa eller planteringsland om Tio ar mot årligt afdrag å lönen till ett belopp af Etthundra (100) kronor.

4:o. Roten förbinder sig att af Soldatens i punkt 2:o omnämda lön årligen innehålla och före November månads utgång till Kompani-Chefen öfverlemna Tio (10) kronor, för att för Soldatens räkning i Sparbank insättas.

5:o. Detta kontrakt tillämpas från och med den 1 oktober 1898.

Bild 2.
Här följer sedan underskrifter.