Artikelförfattare: Lilian Larsson.

Textåtergivning från maskinskrivet häfte från oktober 1985.

I 1686 års kyrkolag föreskrevs, att kyrkoherdarna skulle tillse, att ungdomen lärde sig läsa i bok. Under 1700-talet tillkom, mest på enskildas bekostnad, ganska många s.k. byskolor. I början av 1800-talet blev intresset för en folkskolas inrättande allt starkare, och förslag om allmän och fri undervisning för alla väcktes även i riksdagen. Resultatet blev vår första folkskolestadga av 1842. Enl. denna skulle i varje församling finnas minst en, helst fast, skola med av staten godkänd lärare. Barnens skolgång skulle vare obligatorisk, och folkskollärarseminarier skulle inrättas.

Då skolfrågan samma år upptogs till behandling vid pastoratsstämman i Länghem, mötte detta starkt motstånd från de maktägande. Man pekade på de stora ekonomiska bördor detta skulle innebära för socknarna och beslutade utnyttja den respittid på fem år som lagen tillät.

Den 30/8 1847 antogs stadgar för Månstads och Åsarps socknar om bildandet av ett gemensamt skoldistrikt, och man tillsatte ett skolråd med kyrkoherde I. Kjerrulf som ordförande. Varje socken skulle bygga eget skolhus och ha var sin skolkassa. Läraren skulle. undervisa 2/3 av lästiden i Månstad och 1/3 i Åsarp. Lönen skulle utgå med 10 tunnor spannmål. Dessutom skulle läraren med familj ha fri bostad och vedbrand under den tid läsningen pågick.

Det står i skolrådets protokoll att den förste läraren som antogs var torparen Jöns Snygg från Månstad. I kyrkoböckerna därifrån framgår det att han inte var en torpare vilken som helst. Med titeln ”afsk. sold.” hade han och familjen 1834 kommit till Månstad från Småland. De bodde först på Granhult och sedan på Fassås. När Jöns Snygg valts till ambulerande lärare, flyttade familjen in i den nybyggda folkskolan i Månstad. Tilläggas skall, att han sedan 1835 varit klockare.

Skolrådet ville dock ha en examinerad lärare och annonserade upprepade gångar efter en sådan. Man lyckades inte förrän 1849, då folkskollärare K.J. Liljegren blev vald. Då måste Jöns Snygg stryka på foten och han flyttade samma år till Forshälla.

Samarbetet mellan Månstad och Åsarp var aldrig gott. Protokollen vittnar om ständiga strider. Det gällde främst lärarens bostadsförhållanden och löneförmåner och det var Månstads sockenmän som alltid var missbelåtna. Troligtvis med viss rätt…

År 1856 brast samarbetet mellan Månstad och Åsarp definitivt, och vardera socknen bildade eget skoldistrikt. Dessförinnan hade Åsarp år 1851 uppfört en skolbyggnad vid kyrkan, ungefär där det nu är parkeringsplats. Den kostade 173 Riksdaler riksmynt, vilket sades vara en svår ekonomisk börda för den fattiga socknen. Skolbyggnaden bestod av en lärosal av ett ordinärt rums storlek samt ett rum för lärarfamiljen på 7-8m². Skolsalen användes som sovrum, har gamla Limmaredsbor berättat. I bland hade inte lärarfamiljen hunnit stiga upp innan skolbarnen anlände.

Man kan fråga sig var undervisningen ägde rum innan denna lilla skola byggdes, alltså mellan åren 1847 och 1851. Ryktet säger att det kan ha varit i en av de s.k. torgbyggnaderna.

Åsarps egne förste lärare blev J.A. Ullander, som var född 1821 och som dog 1873. Han efterträddes av J. Klefberg, född 1837. Han avgick med pension 1895. Efterträdare blev C.A. Eden. Han var född 1867 och gick i pension 1928. Samtliga dessa var också klockare i socknen.

Skolan vid Södra Åsarna kyrka var naturligtvis på tok för liten och därför byggdes 1874 en ny utmed gatan vid Källåsen. Det är det huset som nu är scoutstuga. Den gamla fick i fortsättningen tjäna som småskola.

Limmared började växa snabbt vid sekelskiftet och 1906 var det dags att inviga en ny skola, denna gång mitt i stationssamhället. Det var en flott skola mått med den tidens mått. Den innehöll 3 lärosalar, gymnastiksal, slöjdsal, kapprum m.m. Dessutom 2 relativt rymliga lärarbostäder.

Skolbyggnaden från 1874 (scoutstugan) fortsatte som småskola fram till 1921. Då stod en ny, pampig byggnad klar uppe på Källåsen, belägen där Vårdhemmet nu ligger. Här har dagens pensionärer tagit sina första stapplande steg på kunskapens mödosamma stig. Där har de lärt sig läsa, skriva, räkna. Kristendom var naturligtvis också ett viktigt ämne. Man sjöng mycket och lärde sig veta hut…

Vilka var då de kvinnor som allt detta skulle bestyra? Den allra första vi finner under ”Småskola” i husförhörslängden tituleras lärarinnan, pigan Emma Charlotta Lundberg, född 1848, och kommen från Liared 1874. Hon gifte sig 1880 och flyttade då till Hulared. Efter henne tog en bygdens egen dotter vid, nämligen Fredrika Sandlund, född 1860. Till 1887 varade anställningen, då hon gifte sig med Ludvig Ödman. Sedan kommer då den förste småskolläraren med föreskriven kompetens. Emma Krause, som var född 1864 och utexaminerad från Göteborgs Småskollärarseminarium 1886, kom närmast från Stora Lundby. Giftermålet med Janne Sandlund 1897 satte stopp för karriären. Vem som tog över efter henne år något oklart, men i slutet av 1901 anställdes Cornelia Andersson, född 1881. Hon hade säkert också den rätta utbildningen för yrket. Nyss (denna artikel från år 1985) avlidna Gunhild Dover kunde berätta har vacker denna Cornelia var och i detalj beskriva den klänning hon bar när Gunhild började skolan. Följaktligen gifte hon sig med prästen Rhedin. Det skedde 1907 och året därpå flyttade paret till Fjällbacka. Som synes slutade alla dessa ”fröknar” när de ingått äktenskap. En som dock aldrig gifte sig var Anna Kärrman, som många gamla Limmaredsbor fortfarande kommer ihåg. Hon var född 1886, kom hit 1907 och stannade tills sin pensionering. Parallellt med fröken Kärrman arbetade en annan småskollärare, Magda Karlsson-Malmberg, som dock inte var bosatt här utan pendlade mellan Limmared och Borås.

Man kan väl inte tala om ”den gamla skolan” i Limmared utan att beröra den s.k. hyttskolan, en aftonskola som glasbruksbolaget 1878 lyckades få till stånd för de pojkar som arbetade på bruket. Undervisningen pågick 4 kvällar i veckan mellan klockan 17 och 19, och ämnena omfattade kristendom, skrivning och räkning.

Det var ju så att barn alltid hade anlitats som arbetskraft i glashyttorna och annan industri. Statsmakterna hade sedan 1800-talets början haft uppmärksamheten riktad på, detta missförhållande. I 1846 års fabriks- och hantverksordning bestämdes att minderåriga inte fick antagas i arbete förrän de fyllt 12 år. Arbetsgivaren ålades vissa allmänna förpliktelser i fråga om sina anställdas hälsa, sedlighet och undervisning.

Denna fråga stöttes och blöttes i Riksdagen under åren framöver. Resultatet blev förordningen av den 18 november 1881 om minderårigas användande i fabrik. För att den minderårige skulle få arbeta i fabrik krävdes enligt denna förordning att han fyllt 12 år, inhämtat det för avgång från folkskolan stadgade minsta kunskapsmått samt att han ej till följd av sjuklighet eller kroppslig svaghet kunde anses komma att lida men av ifrågavarande arbete.

Dessa bestämmelser efterlevdes dåligt på de flesta glasbruk. Motståndet bland brukspatronerna var kompakt. De flesta hävdade att barnen måste börja i hyttan senast vid 10 års ålder, och det gavs exempel på pojkar som hade börjat vid 5-6 års ålder och enbart mått väl av det.

Om hur glasbruk svarade (eller lät bli att svara) på frågor som tid efter annan ställdes till dem, kan man läsa i Torbjörn Fogelbergs artikel ”Den minderåriga arbetskraften inom glasindustrin” i Kronobergsboken 1973. Det år intressant och också dråplig läsning, inte minst ur Limmareds synpunkt. Man hittar intyg om barnarbetets välsignelse, inte bara från bruksledningen utan även från arbetare, samt kyrkoherden i Länghem.

Hur lätt det var för patron Brusewitz att få till stånd hyttskolan vet man väl inte riktigt; däremot är det klarlagt att motståndet mot den växte inom skolrådet. Förre glasbruksarbetaren Rickard Pettersson berättar i några efterlämnade papper om ett skolrådssammanträde av den 30 maj 1888. Där står det att enligt protokollet ”ordföranden, herr kyrkoherde C.A. Ahlgren, icke var sinnad att i sammanträdet deltaga” och därför genom fullmakt gett komminister J.F. Kjerrulf i uppdrag att leda sammanträdet. Denne sade sig inte kunna godkänna hyttskolan, medmindre glasbruket ställde sig till fullkomlig efterrättelse Kungl. Maj:ts nådiga förordning av den 18 november 1881 ang. minderårigas användande i arbete vid fabrik. En poäng i detta sammanhang är, att denne modige präst då redan utnämnts till kyrkoherde i ett annat pastorat… Patron Brusewitz vägrade att underskriva protokollet. Han avled för övrigt under hösten samma år.

Efter påtryckning från folkskoleinspektören beslutades år 1893 att ingen skulle få börja i aftonskolan förrän han genomgått folkskolans lägsta klass och dessutom fyllt 12 år.

Det var glasbruket som finansierade aftonskolan. Läraren fick 100 kr om året i ersättning. Hans ordinarie årslön var ca 900 kr. En småskollärare tjänade ca 300 kr.

Hyttskolan lades ner 1912. Att denna säregna skolform kunde införas berodde väl främst på att barnen så tidigt som möjligt måste hjälpa till med sin försörjning, men naturligtvis också på att glasbruket behövde billig arbetskraft.

Limmared i oktober 1985

Lilian Larsson.

Tillägg till ovanstående artikel.
Ovanstående återgivning av texten kan ses som ett bidrag till att bevara och förmedla händelser i vår bygd.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.