Författare: Isaac Orre

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.1 – 1996 Årg.7 Sid.4-5

”Året var 1945 och gengasugnarna var i full verksamhet. Begärliga objekt var gamla rivningshus såsom lador och stugor. Så var turen kommen till Örshem-stugan, den skulle säljas på auktion.

Vi var några stycken som diskuterade och undrade. Hur skulle det nu gå med den gamla fina ryggåsstugan, skulle den förvandlas till kol? Vi visste ju att de som tillverkade kol måste se till lönsamheten, så de kunde ju inte betala vad som helst och därför beslutade vi att stugan skulle räddas till eftervärlden.

Så kom då auktionsdagen, budet var uppe i 1.000 kr, bjudet av en kolugnsägare. Då kom vårt bud på 1.050 kr och det hördes inget högre bud, utan auktionsutroparen klubbade för detta pris. Det fanns ingen förening bakom, utan köpet var helt privat. Först 1946 bildades Ölsremma Hembygdsförening. Det tillsattes en styrelse och upprättades stadgar. Stugan var nu hembygdsföreningens egendom.”

Ovanstående är citat ur anteckningar som Allan Sköld lämnade vid föreningens 40-årsfest 1986.

Den 11 maj 1946 antogs stadgarna och till styrelse valdes Hjalmar Hulander, ordförande, Allan Sköld, Oscar Gabrielsson, Anders Johansson och Henning Orre. Vid mötet på hösten tillkom nya medlemmar. Vidare bestämdes att varje medlem skulle skaffa en ny medlem annars skulle man få böta 1 kr. Årsavgiften var 2 kr, medlem som erlade 25 kr fick livslångt medlemskap.

Stugan var i behov av reparation. Ordförande byggmästare Hjalmar Hulander ett kostnadsförslag på 11.345 Med ett av Dalstorps kommun beviljat anslag på 6.000 kr vågade man sätta igång. Reparationen blev klar 1962.

År 1975 framkom önskemål om en torpinventering. En kommitté tillsattes och resultatet blev att föreningen 1980 kom ut med en sockenbok ”Ölsremma – en liten gränssocken vid Komosse”. Boken blev mycket uppskattad och den är till god hjälp om man vill forska i socknens historia, dess kyrkor samt gårdar, torp och backstugor och vilka som har bebott och ägt dem.

Torpinventeringen medförde också att gjutna bronsskyltar anskaffades och monterades på rostskyddade stolpar som sattes upp på respektive torplämning. För släkt- och hembygdsintresserade som vill besöka platsen där stugan och åkerlappen låg – vilken idag till större delen är öde och gömd i vegetationen – blir dessa skyltar en stor tillgång.

Strax invid gränsen till N. Unnaryd ligger byn Åremma. Genom den rinner Västerån, vilken till en del avvattnar Komosse och flyter vidare genom Lagmanshagasjön ut i Nissan. Det är känt att redan på 1600-talet fanns här kvarn. Den nuvarande kvarnen är byggd på 1840-1850-talet och var i bruk fram till andra världskrigets slut 1945. Fram till 1982 stod den öde och övergiven. På årsmötet detta år väcktes förslag om att rädda och renovera dammen och byggnaderna. Ett nyttjanderättsavtal tecknades med markägaren till kvarnen. Föreningen började omgående röja buskar och sly, reparera den halvt raserade dammen och bygga ny flöj. Kvarnbyggnaden reparerades och ett nytt vattenhjul tillverkades. Cirka 3.000 timmar ideellt arbete har föreningens medlemmar och andra intresserade utfört. Efter tre år, alltså 1985, kunde vi efter 40 års stiltje på nytt mala säd och få fram användbart mjöl.

Varje tisdag i juli månad förevisas kvarnen och det ges också tillfälle att köpa mjöl, inhandla kort m.m. Man kan också göra en rundvandring uppströms utmed ån, njuta av vacker natur och på återvägen beskåda en milsvid utsikt över Västergötland och Småland. Sista söndagen i augusti har vi ”Kvarndag” vid Åremma med flera olika aktiviteter. Då förevisar och tillverkar olika förmågor sina alster.

Vårvintern 1991 fick vi ett erbjudande av ägarna till Ekåsen att överta ett gammalt timrat magasin, troligen från 1800-talet. Med dagens moderna truckar och lastbilstrailer kunde vi flytta magasinet ut till Örshem. Förflyttningen av magasinet blev till glädje för båda parter. Ägaren slapp besvär med rivning och vi fick ett gammalt, numera sällsynt magasin till hembygdsgården. Vi kunde på detta sätt lösa förvaringen av ytterligare intressanta föremål. För eftervärlden är magasinet ett konkret exempel på hur bönderna förr byggde sin visthusbod: säden på andra våning, saltkar med kött och fläsk samt mjöl på första. I våra trakter kallades magasinet förr för ”boa”.

Vid vårt traditionella midsommarfirande har vi de senaste åren haft utställningar med olika teman i ”boa” såsom gamla leksaker, hattar, skor och högtidskläder.

Intresse för att bevara och dokumentera vad vår generation gör och hur vi lever finns. Vi får hoppas att kommande släkten fortsätter att skildra sin tid, så att det inte kommer att uppstå ett ”glapp”. Framtida forskare ska väl inte behöva skriva: ”Runt sekelskiftet 2000 och framåt finns ingenting bevarat”.