Artikel ur Borås Tidning 1994-10-31.
Artikelförfattare: Göran Jakobsson.
Foto: Göran Jakobsson

Det är i dag(1994) exakt 35 år sedan sista ordinarie tåget gick på Pyttebanan, järnvägen mellan Falkenberg och Limmared. Det var den 31 oktober 1959 en tågepok tog slut.
Men under ett par år fortsatte tågen mellan Axelfors och Älvsered. Vägarna måste rustas upp först.
Det är i år exakt 100 år sedan Pyttebanan invigdes och exakt 90 år sedan sista etappen, Holsljunga-Limmared öppnades. Det finns alltså flera orsaker till att minnas denna järnväg. Vi berättar här om vad som hände sedan Pyttebanan lagts ner.

Varför Falkenbergsbanan kallades Pyttebanan finns det två teorier om. För det första var det en smalspårig liten järnväg i jämförelse ned de normalspåriga järnvägarna. Den andra teorin är att namnet kommer av ett det lilla tåget såg ut som en ”pytta”, alltså höna, med sina kycklingar där det sakta kom ångande över fälten.
I Limmared kallades banan för ”Katterumpen” och det var ofta Falkenbergs Järnväg fick gliringar om sin smalspårighet. Ett exempel var följande från Limmared:
Det hade kommit klagomål på att Borås-Alvesta Järnvägs personal, som skötte växling och lastning åt Falkenbergs Järnväg, hade slarvat med sitt arbete. Stationskarlen som fick påpekandet svarade då: ”Jag ger fan i leksakstågen”.

Markägarna fick återköpa marken

Det var en mängd järnvägsprojekt som aktualiserades i slutet av 1800-talet, inte minst i gränstrakterna mellan Västergötland och Halland. Målsättningen för de flesta var att förbättra kommunikationerna mellan inlandet och kusten. Av naturliga skäl var det dock endast ett fåtal av de storstilade projekten som kunde realiseras.

En linje som verkligen blev av fick särskilt stor betydelse för det skogrika södra Kind och blev en viktig sporre för bygdens allmänna utveckling och framåtskridande. Det var Falkenbergsbanan, som byggdes i etapper. Sista sträckan mellan Holsljunga och Limmared öppnades för trafik 1904 och med det var hela den cirka tolv mil långa linjen mellan Falkenberg och Limmared klar.

Kan inte mätas
Järnvägens mångsidiga betydelse kan inte mätas varken med siffror eller andra mått, men den är odiskutabel. Därför var det inte överraskande att det kom en storm av protester då järnvägens existensberättigande ifrågasattes redan i början av 1940-talet.
Bilismens väldiga expansion gjorde Falkenbergs Järnväg, som banan officiellt hette, alltmer olönsam och 1944 gick järnvägen 404 000 kronor back. Det var mycket pengar på den tiden. Ett förslag att bygga om linjen till normalspår framlades 1946.

Skulle betyda död
Man menade allmänt i bygden att en nedläggning av järnvägen skulle betyda död och förintelse av näringsliv och samhällen vid banan. Men inget hjälpte och i december 1960 fick SJ kungens och regeringens tillstånd att lägga ner den persontrafik mellan Älvsered och Axelfors som då fanns kvar. Samtidigt fick man lov att riva upp rälsen på hela linjen Falkenberg-Limmared.
Det sista personförande tåget på linjen var en rälsbuss och den gick den 30 april 1961, alltså för mer än 33 år sedan. Falkenbergs Järnväg, som vid tillkommelsen spåddes en ”lysande framtid för all framtid”, blev fullt utbyggd inte mer än 56 år gammal.

Besannades inte
I dag, när vi fått distans till nedläggningen, kan vi konstatera att de farhågor om bygdens utplåning som funnits inte besannades. Den så kallade kustlandsvägen från Svenljunga över Ullared till Falkenberg blev en fullgod ersättning för järnvägen. Men fortfarande finns det många som sörjer banan, men det är troligen mest av nostalgiska skäl.
Vad som hände med loken och vagnarna vid nedläggningen är inte lätt att få svar på. Det mest troliga är dock att allt skrotades vad gäller den rullande materielen. Falkenbergs Järnväg hade nämligen spårvidden 891 millimeter och 1961 fanns inte många järnvägar med den bredden som behövde lok och vagnar. Och bygga om det överblivna till andra spårvidder anser experterna var för svårt.

Erbjöds köpa mark
De tidigare kommuner som numera utgör Tranemo, Svenljunga och Falkenbergs kommuner och som järnvägen genomkorsade erbjöds av SJ att köpa järnvägsmarken. Själva banvallsmarken kostade ett öre kvadratmetern med stationsområdena såldes för någon krona kvadratmetern. Stationshus, hållplats- och banvaktsstugor fick hugade spekulanter köpa. Vissa sträckor av banvallen, främst inom Högvadsområdet, har använts till kustvägen.

Noggrant tillväga
I Svenljunga kommun gick man noggrant tillväga och upprättade en ägarlängd över de gårdar som en gång i tiden släppt till mark för järnvägen. Nu erbjöds ägarna köpa tillbaka den av kommunen för 4 öre per kvadratmeter. Kommunen ville genom det högre priset delvis täcka lantmäterikostnaderna, men man fick ändå 4 000 kronor på förlustsidan.
Alla tidigare markägare var inte intresserade av återköp, till exempel där banvallen gick långt ute i en mosse då man inte ansåg sig ha någon nytta av marken. I en del fall kom banvallen att utnyttjas som basväg för skogstransporter. Svenljunga kommun utnyttjade för egen del en kortare sträcka som väg till sopstationen. På sina håll är den gamla banvallen i dag motions spår, i något fall med elljus.

Skola i Tranemo
I Mjöbäck förvärvades stationsområdet av Mjöbäcks Hus AB. Överlida, Holsljunga och Axelfors stationshus såldes till privatpersoner, liksom Örsås och Åstarps hållplatshus. I Tranemo byggdes Tranängskolan på det gamla stationsområdet. Stationshusen i Uddebo och Strömsfors köptes även de av privatpersoner.
Pyttebanan utgjorde under de sista åren ett pittoreskt inslag bland kommunikationerna. Men under sin blomstringstid fyllde den en mycket viktig funktion i de bygder den betjänade. Pyttebanan är ett stycke järnvägshistoria, som ännu lever kvar i kärt minne av både västgötar och hallänningar.

Stationerna längs Falkenbergsbanan

Älvsered var slutstation 1897-1899. Stationen anlades vid kyrkbyn och gav upphov till en tätort. Älvsered var en av Pyttebanans större melllanstationer, mycket tack vare postorderföretaget Wästgöta Wäfnad och en del träindustrier.

Mjöbäcks station anlades vid kyrkbyn. Stationen avbemannades i mitten av 1930-talet.
I Överlida anlades stationen på hemmanet Övra Lida och den gav upphov till en tätort. I likhet med Älvsered fanns här stor postordertrafik. Ett nytt stationshus byggdes 1950 eftersom det gamla blivit för litet för all post som sändes.

Holsljunga var slutstation 1899-1904. Stationen byggdes cirka en kilometer sydost om kyrkbyn och gav upphov till en mindre tätort. I Holsljunga fanns ett lokstall och här stod ett tåg över natten för tidig avgång på morgonen mot Falkenberg.

Karkashult i Revesjö var en hållplats som inte fanns med i de ursprungliga planerna utan anlades senare.

I Axelfors gav järnvägsstationen upphov till en mindre tätort. Här var även anslutning för järnvägen Axelfors-Hillared, som gick över Svenljunga. Sågverken var viktiga och här fanns även ett bryggerinederlag för Falkens.

Åstarps mosse var en obevakad lastplats med stickspår vid torvfabriken. Här fanns en ganska betydande trafik fram till slutet av 1940-talet.

Örsås var från början en station, men degraderades senare till hållplats. Stationen låg drygt en kilometer nordväst om kyrkan. Någon tätort växte aldrig upp i anslutning till stationen.

I Strömsfors anlades stationen på norra sidan av Assman, mittemot Strömsfors bruk. Här växte en mindre tätort fram, men det berodde snarare på landsvägen än järnvägen.
Trots att brukets ägare David Nylander under många år var ordförande i järnvägsbolaget kördes det mesta av brukets gods per landsväg till Svenljunga och lastades direkt på normalspåriga järnvägsvagnar. Strömsfors avbemannades 1932 och fick i stället kvinnlig platsvakt.

I Uddebo byggdes stationen på Assmans södra sida, mittemot det tidigare Uddebo. En tätort växte fram öster om stationen. En annan tätort växte upp vid landsvägen på Assmans norra sida.

Tranemo station låg strax nordväst om kyrkan. Här fanns en av de största orterna längs Pyttebanan men trafiken blev blygsam då konkurrensen från Västra Centralbanan, Falköping-Landeryd, blev stor. Kring den senares station, Östra Tranemo, växte ett större samhälle upp.
När Falkenbergsbanan blev klar höll Västra Centralbanan på att byggas.

I Limmared hade Pyttebanan anslutning med Borås-Alvesta Järnväg och Västra Centralbanan. Under början av 1900-talet kom fem järnvägslinjer att utstråla härifrån. Ett lokstall med övernattningsrum fanns för Pyttebanan.

Det har givetvis förekommet historier om Pyttebanan. I en minnesskrift från 1940 finns följande berättelse:
”För att hålla kostnaderna nere på sin järnväg hade man i en motorvagn satt in en utrangerad flygplansmotor från Bulltofta. Motorn gjorde ett förfärligt antal varv i minuten och vagnen skakade så att trafikanterna knappast vågade åka med den. Den här vagnen vållade naturligtvis tågpersonalen stora bekymmer. Det berättas att i drömmen tyckte den arme föraren ofta att han sysslade med vagnen. En natt tyckte han sig vara död och stod som supplikant vid himmelens port.
– Vem är du, frågar Sankte Per barskt.
– Jo, jag har varit motorvagnsförare vid Falkenbergs Järnväg, fick Per till svar.
Denne blev hastigt mildare och svarade:
– Stig på, stig på. Du har haft det tillräckligt svårt nere på jorden. Du har förtjänat höra annan musik än knackande och väsande motorcylindrar.”

De flesta som arbetade på Falkenbergs Järnväg upplevde, berättas det, tiden där som trevlig och gemytlig. Järnvägspersonalens förhållande till allmänheten var god och det gamla ordstävet ”Arg som en stins vid en smalspårig bana” stämde inte in på Falkenbergs Järnväg.