Artikelförfattare: Lars Owe Nilsson

Artikel ur ”Svenljunga & Tranemo Tidning” 2007-11-29.
Nr 48 – årg. 16, sid. 33.
Ansvarig utgivare: Sune Strand.
Distribution: Posten.
Tryck: Borås Tidnings Tryckeri AB.

Minnen för livet
Före detta Tranemobon Lars Owe Nilsson bor numera i Timrå. Men han minns åren i Kind. Här bidrar han med en något smärtsam episod från tiden på Gefa.

Åren går. Men när jag var ungefär 15-16 år, så hade jag fått jobb på GEFA.
Jag var en av dom som lyckades med att lära mig köra 3-nåls-symaskinen, och – hör och häpna – med att kunna köra innersömmen på jeansbyxorna utan att stanna maskinen. Dä dööönade i hela sysalen och många som satt och jobbade lyssnade till detta dööön, som, för mina öron, var en ljuv musik. Då kände man sig ganska frakke’r (mallig) ska Du veta!

Men ibland så fick man även köra en massa landstingsbyxor, det var ganska ogavligt och tongt att baxa dessa schábrak genom 2-nåls- men även ibland i 3-nålssymaskinen, där örka man inte köra böxera på raken, utan att stanna upp och ta nya tag i tygbitarna! Ja, en gjorde la så gött en kunna, även på den tiia!

Han har rensat bort dillen!
Nu när jag satt mig ner att skriva, så strömmar minnena emot mig. På den tiden så jobbade många på Gefa dessa namn glömmer jag aldrig:
Gunnar ”Niten” – reparatören och allt i allo i sysalen,
Gun Sjögren – receptionschef, gift med Lars (Lasse)- Erik Wilson,
Anna-Lisa – sekreteraren från Limmared,
Erik Lundgren – då boende på som vi kallade det Fläskåsen,
Windefelt (chef för skäret) och vad var det nu han hette, jo,
Suzzi, som åt upp en hel bukett tulpaner, när han väl kommit upp i ”gasen” under festen, han var alldeles gröner runt truten.

Festen var för en av mina bröder som fyllde år, den hölls i lunchrummet på Gefa. Så var det bröderna Jonny och Sixten Svedberg, Berndt Andersson (sotarns pojke ), tänk vilken fest det var, själv vaknade jag på morgonen under några svartvinbärsbuskar i min nya kostym – med ett tredeciliters Bjäres syltglas toppfyllt med två centimeter apelsindricka uppepå Skåne Akvavit, jag höll det krampaktigt i ena handen.

Nisse Lundgren – vaktmästarn, han skaffade mig ett härligt utejobb på sommaren, jag fick hjälpa till med att klippa länsmans (rättare sagt direktör Gustafssons) alla gräsmattor. Men en gång tog det hus i helsike, fru Gustafsson, kom ut och började klippa gräset mellan stenarna i stenläggningen utanför altanen, med sax. Och inte nog med det, hon gick runt och inspekterade. Då hörs ett gallskrik:
– Luuuunndgreeen, va ha lilldrängen ställt till med? Ha, ha, stammade hon, han har rensat bort all dill som jag hade sått under vinbärsbuskarna och skulle ha till kräftera!
Nisse Lundgren lyssnade, nickande med huvudet, och efter utskällningen, så tittade han åt mitt håll, blinkade och sa: ”Då får Ni handla det i affären, fru Gustafsson, pojken visste ju inte annat än att han skulle göra snyggt i trädgården.”

Några dagar efter ”utskällninga” fick jag kompensation. Nisse sa: ”Gå och hämta traktorn.” (Grålle , kallade vi den), va skulle jag få hämta traktorn, nu slog hjärtat volter i kröppastöllen min!
Grålle stog vid lagårn, ovanför Lidhammar (som hyreshuset hette) själva bodde vi i Låghammar, på första våning, där bodde även Eva och Nisse Lundgren.
Nåja, det var dags att använda Grållen för att köra iväg alla sopor som fanns i Gefa:s hyreshus.
Det blev ganska många lass, fram och tillbaka till skräphööla.

Jag skulle lägga han på tjååka
Hej å höpp, nu har jag kommit för långt åt sidan till vad jag skulle berätta. Jo, det var så att när vi hade frukostrast eller eftermiddagsrast mellan 15-15.10 på Gefa , då hittade vi på allt möjligt, jag och Lars-Erik Wilson. Vi boxade emot varandra på skoj. Jag skulle just lägga till han på ”tjååka” ( hakan) då parerade han så min näve träffade hans klocka – så armbandet vred sig och låsklaffen på saxlänken skar upp ett djupt sår under min vänstera tumme inne i handen.
Djupt blev det – iväg till doktor Hulin – ringde på dörren, syster Britta (frun) öppnade. ”Oj,oj oj”, sa hon, ”det måste du sy.”
Hon ropade på maken, jag fick gå in på mottagningen. Nu kom Hulin, ganska ostadig på benen, han luktade starka drycker.
– Va ha du gjort då? sa han.
– Britta, ropade Hulin sen, kom hit och lägg upp de gröna dukarna, jag måste sy!
– Hur mycket bedövning skall jag ta i sprutan, sa Britta.
– Neej, näää, han behöver ingen bedövning, det här tål han.
F-n, vad det gjorde ont, nålen stretade igenom skinnet så det stog rätt upp, detta upprepades fyra gånger*, sen kom helvetet lös. Han tog ett verktyg som såg ut som ett stämjärn och vek ner kanterna mellan stygnen, skulle gärna ha klappat till doktorn också, jag ryser när jag tänker och tittar på ärret i vänster hand!

Allt gick bra, åter till jobbet, för att tjäna pengar! Ärret efter syninga finns fortfarande kvar och det påminner mig om att det var Lasse Wilsons ”klöckka” , men om I skulle fråga om han minns det så kommer han säkert att neka tell ett. Men ett gott skratt skulle Ni nog få höra.

*) lade Ni märke till överskriften – att jag drog i med fem stygn, men sanningsenligt så var det endast fyra! Kom inte och säg att jag ljuger, för det lärde Mor mig, att ljuga det är ett bevis på att man far fram med tillkrystad osanning!

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningens version och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara ett stycke ”nutidshistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.