Efter inspelningar gjorda av makarna Lennart Skoglund född 1917 och Margit Skoglund född 1924.
Numera är båda avlidna, tillstånd för publicering lämnat år 2007 av sonen Staffan Skoglund, Gisslarp, Nittorp.

Gölingstorp, var i dåtidens Dalstorp kommun större i sin centrala roll, än vad Tranemo tätort är i dagens Tranemo kommun.
Kring andra hälften av 1800-talet visade alla vägvisare i vår nuvarande kommun till Gölingstorp.
Kanske till stor del för att det i byn, då som nu, anordnades marknad två gånger om året vilket var en stor begivenhet.
Men Gölingstorp var så mycket mer än bara marknad.

Byn dominerades av flera stora och aktiva gårdar.
De finns kvar än idag men har numera inte alls den betydelsen för Gölingstorp som de hade.
Norregården ägdes av en Andersson, kommen ifrån Småland.
Han hade börjat sin yrkesbana med att handla med kreatur, kor och hästar.
Efter hand öppnade han även en speceriaffär, som blev, efter vad vi har hört, den största affären som fanns inom ett mycket stort geografiskt område.
Norregården var en mycket fin gård.
Andersson höll sig med flertalet tjänstefolk, ute på gården såväl som inomhus.
Anderssons barn uppfostrades med hjälp av barnflickor.
Senare, då döttrarna hade blivit äldre, hölls de med sällskapsdamer, något som ansågs vara riktigt fint.
Det fanns även anställda i speceriaffären.
Om Andersson berättades att han var en mycket sparsam man.
Han sade upprepande: ”Den här affären går så dåligt. Jau bara förlorar. Alla priser stiger å jau kan inte ta ut så möcke pengar sum dä kostar.”
Uppenbarligen hade han det dock inte allt för svårt, med tjänare och allt, men det var väl ett sätt att vara.
Norrgården var berikat med en tämligen stor och förnämlig trädgård, fylld med välmående fruktträd.

Näbbagården däremot är efter några år av tysthet åter bebodd.
Förr ägdes gården av en Karlsson som utöver gården ägde både krog och ett postkontor.
Karlsson var en mycket betydelsefull person i sin roll som ordförande i Nittorps kommunalstämma, en i bygden dominerande person.
I över 100 år gamla kommunalprotokoll läser vi att postmästare Karlsson och hans kamrater drev samma typ av samhällsfrågor som än idag känns aktuella och angelägna.
Ett exempel på detta är från 1875, då det framhölls att vägen mellan Unnaryd och Tostarp var i ett alltför dåligt skick.
Då användes vägarna för hästtransporter, idag för motorburna fordon, men problematiken kvarstår även om en viss förbättring har skett just med den nämnda vägen under senare tid.
Det beslutades att man skulle kontakta ”kungliga befallningshavande”, vår nuvarande länsstyrelse, för att begära en doktor stationerad i centralorten Gölingstorp.
Man tyckte att sjukvården var dåligt ordnad, ja rent av undermålig.
Det föreslogs även utvidga järnvägen från Borås till Jönköping.
På så vis skulle det kunna bli en station i Gölingstorp.
Detta menade man, behövde glasbruket i Nittorps by för att kunna frakta sitt gods.
Gölingstorpsborna var osedvanligt driftiga och framsynta.
Karlsson drev krogen i Gölingstorp men hade en manhaftig krogmamsell anställd vid namn Kajsa.
Hon visste hur man höll karlarna i schack!
Krogen var alltid välbesökt, priset för en liter brännvin höll sig vid 75-80 öre.
Vem som helst kunde köpa, det var bara att betala.
Alldeles särskilt mycket brännvin gick det åt under den tiden som Alvesta-Borås järnväg byggdes.
Att vara rallare var ju ett extremt hårt jobb och dessutom började de 06.00 och slutade inte förrän 18.00.
De ansåg sig själva vara värda lite styrketårsdricka.
De brukade skicka några utvalda till Gölingstorp med hyfsat omfattande beställningar.
Så inte var det för att kunderna svek som krogen senare lades ner, utan av helt andra själ.

Kvar i byn, på ett annat ställe drevs gästgiveriet.
Där fanns det tillstånd för mat och ölutskänkning, dock inte för sprit.
Utöver restaurangdelen kunde folk även hyra in sig i ett rum.
Föreståndare på gästgiveriet var fjärdingsman Mandus Johansson.
Han var först av fyra generationer i det yrkesval som vi idag benämner som polis.
På Mandus tid sågs fjärdingsmannen som en fruktad och respekterad man.
Han var ju lagens väktare!
Till hans arbetsuppgifter hörde att lämna ut stämningar och liknande förkunnelser och givetvis att hålla ordning i trakten.
Han var en godmodig man som hörde lite dåligt.
Han var aldrig ute efter att ställa till något bråk, snarare förhindra.
Mandus hade en bror som hette Premus.
Denne Premus var en fiolsockenspeleman, en mycket duktig sådan.
Han spelade på bröllop, födelsedagskalas och fester.
Det sades att han kunde spela låtar som ingen annan kunde, exempelvis Näckens polska, som gick i olika repriser.
Men den trettonde reprisen vågade Premus inte spela.
Han hade gjort det vid ett tillfälle och då hade både bord och stolar börjat dansa.
Det ansågs ju ligga lite trolldom i musiken på den tiden.
Men att bord och stolar hade dansat”¦

1862 fick markägarna till marknadsplatsen tillstånd att kalla sin utvalda mark för frimärken.
Det innebar att allehanda affärsmän och hantverkare kunde komma till Gölingstorp med sina varor till försäljning.
Till saken hör att det var hårt reglerat med liknande tillstånd på den tiden.
Det var mest kreatur som såldes till en början.
Vi kan bara föreställa oss det liv som pågick där men det måste ha varit högljutt.
Kor som råmade, hästar som gnäggade.
Karlar, envist och bestämt prutande.
Barn i fartfyllda lekar.
En livlig tid!

Det finns gott om marknadshistorier.

En väldigt stark man, vid namn Petter bodde här i trakten.
En marknadsdag tidigt på morgonen slog han sällskap på vägen med en gubbe, som även han var på väg till marknaden.
Gubben ledde en ko i ett rep.
Kon skulle säljas på marknaden.
Petter, som förutom att vara stark även var av en skämtsam natur, sa till gubben: – ”Dä va e lita dålier ko du ha te å sälja. Den kan jau ta i e bour.”
Det betydde att han tyckte att det var en sådan liten och tanig ko, så den skulle han kunna bära i sin famn.
Den andra gubben skrattade och sade hånfullt: – ”Jaha, kan du bära den koa, så sa du få`na.”
Petter kröp under kon, tog frambenen över sina axlar och reste sig och bar sedan kon över hela Gölingstorpa lie.
Gubben gick efter och grät.
Han tyckte det kändes harmligt att behöva bli av med sin ko.

En annan anekdot var när Janne Larsson i Moghult skulle sälja en krumhornad ko det vill säga att hornen på kon var missvuxna.
Då kom det fram en man som skulle göra sig lustig över det och sa: ”Dä va då ena leèr ko du haur å sälja ida Janne. Jau du”, sa Janne. ”Hade du haft dä horna, hade du inte vart ett sket grannare!”

Margit minns från sin barndom”¦

För oss som bodde utmed tillfartsvägarna till Gölingstorp, var det förberedelser under flera dagar vid varje marknadstillfälle, inte enbart själva marknadsdagen.
Men kvällen innan, knackade alltid några bleckföremålsknallar från Gällstad på vår ytterdörr.
De bad årligen att få husrum hos oss, vilket de gärna fick.
Mor hade bråda tider för att förbereda deras och marknadens ankomst.
Hon tillagade en stående maträtt, soppa som puttrade hemtrevligt i en jättegryta på järnspisen.
Det var fritt fram för alla som ville äta att komma in i vårt kök för att ta sig en soppmåltid.
Så var det i alla kök i anslutning till Gölingstorp, just under marknadsdagarna.
Var man hungrig så gick man bara in i ett hem för att mätta sig.

Far brukade passa på att sälja någon av sina kor under marknaden.
Jag minns särskilt en gång då en slaktare vid namn Magnusson följde med far ner till ladugården för att köpa en ko.
De blev stående därnere ett bra tag för att dividera om priset.
Till slut såg vi barn att slaktaren gick till sin bil (ja, han var tidigt ute med sitt bilinnehav) därifrån hämtade han två stora ringar falukorv.
Dessa båda ringar lämnade han sedan till far som lite extra betalning för kon.
Far hade antagligen fått gå ner i pris mot det som han hade tänkt sig från början.
Två falukorvar!
Det var ingen vardagsmat precis.
Vi barn blev överlyckliga.
Det var sannerligen upplagt till fest!

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.