Författare: Ingvar Hallqvist

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.3-4 – 1995 Årg.6 Sid.12-13

Trots att snart hundra år förflutit sedan J.P. Åhs gick ur tiden, fanns ännu för något år sedan, de som hade berättelser om denne store, starke och omättlige man. 1824 födde pigan Johanna Jakobsdotter i backstugan Spångaled under Dalstorps Prästgård ett ”oäkta” gossebarn, som kristnades till Johan Petter Magnusson. 19 år gammal antogs han till soldat vid Älvsborgs regemente för roten nr 819, Baltås Södergård i Dalstorp och tilldelades efternamnet Åhs, liksom sin företrädare på roten. 1847 ger chefen för Norra Kinds kompani ”tillstånd och rekommendation hos högvördiga Prästerskapet, att Åhs tilltänkta äktenskap med pigan Maria Magnusdotter fullföljs.” Hon var dotter till soldaten Magnus Rapp, som tjänstgjorde för roten nr 833, Gölingstorp, men var född i Rappås, Ljungsarp.

I januari 1858 avled soldathustrun och fembarnsmamman Maria, 39 år gammal. Några dagar senare dog också äldsta barnet Mathilda Amanda, 10 år gammal. Båda drabbades av den smittosamma magsjukdomen ”rödsot”, som föregående år dragit skoningslöst fram över bygden. I Dalstorps pastorat dog omkring 140 personer i denna farsot. Av bouppteckningen framgick, att Maria ägt två fingerringar och två armband i silver, tre spinnrockar, två vävstolar och på dem framställt dukar, lakan, ”fönsterhängen” m.m. i lin. Man kan väl antaga, att Åhs var jägare och skaffade sovel från skogen med hagelbössan som fanns upptecknad. Torpets djurbesättning bestod av tre kor, en stut, en kalv, några får och lamm. Alla boets tillgångar värderades till 287 Riksdaler och skulderna till 78 Rd. Den största fordran hade L.J. Kindlund i Baltås om 40 Rd.

Innan året gått till ända hade Åhs funnit en ny kvinna som han ingick hjonelag med. Den nya makan och fostermodern, Johanna Johansdotter, var bondtös från Ramnö i Grönahög. I äktenskapet med henne fick Åhs tre barn.

Åhs har beskrivits som en duktig och strävsam karl. Han gjorde större uppodlingar på sitt soldattorp och för detta erhöll han odlingsmedalj i ”gulddistinktion”. Då Åhs 1887 ”muckade” efter 44 års tjänstgöring, hade han bl.a. varit med Älvsborgs regemente på ön Fyn, på Danmarks sida i kriget mot Tyskland. Regementet blev dock aldrig invecklat i några stridshandlingar. Åhs har beskrivit denna kommendering som en ”himmelsk skön tid”, trots många och långa marscher på upp till sex mil om dagen med gevär och stor packning. Ibland kunde han få hjälpa sina svagare kamrater. Vid ett tillfälle, bar han tolv gevär och fyra packningar de sista två milen av en dagsmarsch. Märk väl, att de gevär som lastades över på Åhs inte var som dagens lätta handeldvapen, utan tunga slaglåsgevär som vägde 4,7 kg. Innan Norra Kinds kompani påbörjade marschen ner mot Danmark hölls korum i Nittorps gamla kyrka. Älvsborgs regementes kommendering till ön mellan Stora och Lilla Bält varade i tre månader under sommaren 1848.

Under sju år, 1879-1886, hade Åhs sysslan som kyrkoväktare och dödgrävare i Dalstorp. Detta värv, liksom allt annat han företog sig, skedde med reda och
påpasslighet. Men vid ett tillfälle glömde han bort en gravöppning. Då processionen anlände saknades grav. Man skickade bud efter Åhs och efter 15-20 minuters ursinnigt grävande, hade han åstadkommit ett tre alnar vilorum. Det bör märkas, att jorden inte var svårarbetad, men ändå var det en stor prestation. Det sägs, att han vid en gravöppning funnit en flaska som bedömdes vara omkring 100 år gammal. Den gamle knekten lät sig smaka och uttryckte, att det var den bästa kvalitet han smakat och verkligen hjärtstyrkande. Av kyrkans räkenskaper framgår, att arvodet för en gravöppning var en krona.

I mitten av 1860-talet bodde familjen något år i Ramn, Grönahög, på en brukningsdel som var hustruns arvslott. 1888 flyttade makarna Åhs återigen till Ramnö, men då som inhyse hos sonen. 1895 var gratialisten J.P. Åhs tid tillända och 1914 blev hustrun Johanna jordad vid hans sida.

Allra mest omtalad har soldat Åhs blivit för sitt ätandes skull och för mig har berättats många sägner härom. Jag har valt att återge en sextiofemårig berättelse av ”Petter i Pålsbo”.

En måndag var Åhs färdig att lämna sitt soldattorp och ge sig ut till annan ort, att där förrätta något tyngre arbete. Som detta skulle räcka veckan ut, hade hustrun lagat till matsäck därefter. Dä’ va’ väldiga brödkvantum, potätepannkakor som rediga bryneostar, sillar och fläskstycken och smör och hårda ägg och en imponerande vällingspann. Gumman va’ gohällig mot sin herre och man och lät sig icke ledas av andra motiv än välmening och en ingående kännedom om makens onormalt utvecklade aptit. Allt va’ klart, Åhs hade intagit en stadig frukost vid skivebordet och matsäcken stod på träsoffan inne i stugan. Då satte sig Åhs ned, löste upp matknytet och började med frisk aptit hugga i av håvorna med en fart och glupskhet som kunde skrämt livet ur varje oinvigd. Allt våndlade han ned i sina bastanta matsmältningsdon. Till och med gumman blev förskräckt, och med tanke på det lilla torpets resurser kom det hackigt och darrande:

”Nu begriper jag inte va’ i Herrans frid jag ska ta te’ ny matsäck åt dig, för nu ä’ hela huset så gott som renskrapat, – i 28 år ha’ vi va’tt gefta, men aldrig förut såg jag dig göra så.” Den betuttade gumman lyfte förklädessnibben uppåt ögonvrårna. När vällingkrukan var tom och Åhs slickat skeden ren, lossade han ett par hål i svångremmen och gav tröst: ”Du ska inte va’ ledsen mor lella, nu står jag mig till lördag eftermidda’ , dä’ magen har fått, dä’ har han, nu slipper jag dras med matapåsen.”

Erfarenheter från andra tillfällen bekräftade också att knekten så att säga periodiskt åt med långa intervaller, men fordrade hissnesamma portioner när behovet pockade. Allt detta översuddas dock och ställes i skuggan av en annan storätarbragd, som Åhs utförde en gång på 1860-talet inne i köket på Sjörreds herrgård i Finnekumla socken. Soldattorpet var litet och knalt, och den näring det kunde ge stod icke i rimlig proportion till Åhs konsumtionsförmåga och till det antal munnar som för övrigt pockade på näring. Därför höll Åhs ofta till på de större gårdarna i trakten och åtog sig där tyngre arbeten, vanligen på beting, där hans styrka kunde höja dagspenningen något över den vanliga.

Som sagt, Åhs var på Sjörred, och hade åtagit sig ett större odlingsföretag. Dåvarande herren på Sjörred, som var imponerad av Åhs styrka och flinka arbetstag, fröjdades över hans eminenta matlust och hade roligt åt soldatens munvighet. I maskopi med sina umgängesvänner, möjligen också med någon vadhållning i saken (historien pekar åt det hållet), hade egendomens herre en dag tillfrågat Åhs om denne trodde sig till att på en gång äta upp en hel spädkalv, så där en åtta dar gammal vid slaktningen. ”Inte om den är min egen kalv, för en knektapalt får inte va’ nå’n sugelhund, men om någon annan vill bestå lillkossen, så må dä’ va’ hänt”, svarade Åhs med ett tjusande leende. ”Nej, du ska få kalven, väl tillagad, till skänks och gott dricka att skölja ned med, och dessutom ska jag runda av ditt arbetsackord uppåt om du går i land med uppgiften.” ”Topp då”, sa Åhs, ”när ska det ske?” ”Lördag eftermiddag”, sa herren på Sjörred, ”och det är torsdag i dag, så du har förberedelsetid.” ”Behövs inte”, sa Åhs, ”knektatorpets matförråd och dräpande arbete är förberedelse nog. ”

Lördagen var inne och Åhs trädde nytvättad, hög och ståtlig in i herrskapsköket. Mitt på golvet tronade ett stort bord, dignande av härligt doftande, varm mat. Hela kalven var omstuvad i en mångfald rätter – stek, kalops, lungmos, kotletter, frikasse och köttbullar.
Åhs näsborrar voro vida som på en skenarhäst. En korg med svällande brödskivor – fuglatungor ska i tro – en smördrittel, potatis och annat smått och gott, samt en väldig drickastånka kompletterade de olika smakriktningarna och borteliminerade enformigheten i köttdieten. Väggarna kantades av egendomsherren med traktens umgängesvänner, som skulle kontrollera storätaren, utan att själva röra kosten. Åhs bleknade något vid synen av all maten, som han trodde var en förrätt till kalven, men icke desto mindre gick han till bords, som till en kärleksmåltid, högg in på rätterna och länsade fat efter fat.

Herrarna starrbligade men avundades knektens bottenlösa aptit, som vittnade om en ursprunglig friskhet och rejäla matsmältningsdon, som aldrig i livet gett ifrån sig en sur uppstötning eller besvärats av obstruktioner, en matlust som åskådarna med knäppta händer skulle tackat en nådig försyn att äga och som inte behövde stimuleras av annat än hembrygd svagdricka. Åhs åt och vräkte, och när han länsat alla faten och gjort rent bord och satt och tuggade på den sista portionen och gnagande på den sista ryggkotan, hov han upp sin röst och sade: ”Ja, kommer inte kalven fram snart, så vete Kungl. Maj:t och Kronan, huru jag reder upp det här kalaset.”

När sammanhanget stod klart för Åhs, klappade han sig förnöjt på magen och sa: ”Ja, guskelov då för måtta i mat och dryck, min välmåga är på ett högt stadium.” Sade Åhs och gick sedan hög och spänstig hem till kvinna och barn.