”Hur var det att vara ung i början av 1900-talet”?

Nedtecknat av studieledare Stig Rylander under oktober och november 2000.

Studiedeltagare:

Helga Andersson f, 1908 Tuvahemmet Tranemo.

Svea Kjöllerström f, 1909 Bållebo Mossebo.

Greta Carlsson f, 1918 Ulvshult Ambjörnarp.

Sally Olsson f, 1914 Asa Lammhult Kronobergs län.

Anna Andersson f, 1911 Åhult Sjötofta.

Elvira Hansson f, 1913 Älvshult Ambjömarp.

Thyra Philipp f, 1916 Norge. Sedan Uddebo.

Greta Larsson f, 1920 Stäpelsbo Kalv.

Den 26/10 2000.
Dagens ämne: Födelse och dop. Barnmorska. Jordagumma. Dop i kyrkan. Dop i hemmet.

Ingen av de närvarande var född på BB eller på sjukhus.
Av traktens barnmorskor, kom många ihåg fru Liljedal. Hon födde själv ett eget barn i kärran när hon var på väg till en födsel. Hon fick med tiden en medhjälperska som hette Olga Jonsson som var den som på 1930-talet ordnade ett privat BB i Tranemo.

Jordagummor kallades kvinnor som, utan att vara utbildade, utövade barnmorskeyrket. Ofta med stor framgång. Från Ambjömarp kom man ihåg fru Engstrand i Älvshult och Nelly Danielsson i Emtashult som blev jordamor till här närvarande Greta Carlsson född Lundgren från granngården Ulvshult.

Barnmorskan hämtades oftast med hästskjuts. Det fick gå fort, därav ordspråket: ”Han kör som han skulle hämta barnmorskan”.
Att barnmorskan hämtades med bil blev nog inte vanligt innan på slutet av 1920-talet. Det var inte vanligt med telefon vid den tiden, varför man ändå måste ta sig till barnmorskan med något fortskaffningsmedel och det blev ofta med hästskjuts.

En kvinna som fött barn skulle sedan bli kyrktagen. Detta var en gammal sed som levde kvar i trakten ända till mitten av 1950-talet. I Ambjörnarp lär den sista kyrktagningen ha skett 1947. Det skedde genom att kvinnan knäföll framme i koret, medan prästen välsignade henne.

Dopet skedde antingen i prästgården eller i kyrkan. Det förekom också dop i hemmet. Det fanns en gammal sed att ingen, inte ens faddrarna, skulle i förväg få veta vilket namn barnet skulle få. Längre tillbaka i tiden skulle barn helst döpas så fort som möjligt, gärna dagen efter födseln. Detta berodde på att skulle barnet dö odöpt skulle det inte komma till himlen. Detta var en av anledningarna till att många barn dog då de inte klarade att vara ute i kylan på vintern. Denna sed mjukades senare upp och det kunde nog dröja en vecka innan cirkeldeltagarna blev döpta.
Dopklänningar förekom. De kunde vara ungefär samma för pojkar och flickor men pojkar skulle ha blå rosetter medan flickorna skulle ha röda eller rosa.

Barn skulle lindas för att inte få krokiga ben. Detta förekom kanske ända till 1930. Det var säkert inte särskilt behagligt att vara lindad och troligen hade det inte någon positiv inverkan.

Typiska namn i början av 1900-talet var:
Greta, Svea, Anna, Helga, Eva, Maria, Märta, Linnea, Ingrid och Elsa.
Johan, Bengt, Gunnar, Oskar, Gustav, Ernst, Erik, Axel, Hans, Göte och Gösta.

Den 2/11 2000.
Dagens ämne: Skolgång och konfirmation.

1842 kom den nya folkskolestadgan, vilket innebar en stor förändring av skolväsendet. Nu skulle varje socken ha skolhus och utbildade lärare. Detta gick inte att genomföra genast, då det tog tid att bygga skolhus och utbildade lärare fanns inte att få. Men omkring 1850 hade Tranemo fått ett skolhus som låg mitt emellan bron och kyrkan. Troligen var det liknande förhållanden i de andra socknarna i pastoratet. Lärare utbildades i Göteborg, Jönköping och Växjö.
Tidigare hade läs- och skrivkunniga soldater, oftast med studier från korpralskola, verkat som lärare. Det fanns även begåvade flickor som gärna ville dela med sig av sitt kunnande. En sådan var Helena Vesterlund, född i Ullasjö men sedan bosatt hos sin syster i Fällhult i Örsås socken. Hon verkade i ca.20 år i socknarna runt omkring genom att stanna några veckor i någon by dit barnen från gårdarna runt omkring fick komma. För detta sitt arbete fick hon kanske lite kontant ersättning, ibland lite mat. Någon gång hände det säkert att hon fick betalt i form av ett klädesplagg.
1842 var hon en av de första kvinnliga som avlade lärarexamen i Göteborg och hon verkade sedan som lärare i Kalv i ca.25 år.

Svea Kjöllerström berättade att hennes mormor som kom från Töfte i Mossebo gick på seminariet i Jönköping och tog examen där. Hon
var född omkring 1850.

Man talade om småskola och folkskola förr. Det var småskoleungar och folkskolebarn. Småskolan gick man i de två första åren och sedan blev det fyra år i folkskolan. Småskolor var ofta inhysta i gårdar för att inte barnen skulle få för lång skolväg. Men det kunde bli ganska långt, trots detta.
Helga Andersson berättade att hon gick i småskola i Kroksjölund, dit hon hade mellan 4-5 kilometer på dåliga vägar.
Anna Andersson fick gå från Åhult till Stenshult i Sjötofta och det var 6 kilometer.
Man började skolan när man var 7 år och läste varannan dag. Höstterminen började i augusti och höll på till första december. Sedan var det ledigt till första februari och höll på till början av juni.
I Uddebo byggdes en småskola 1902 och den var i bruk till 1926 då
den nya skolan byggdes för både små- och storskola. Här verkade en mycket duktig lärarinna – Agnes Öfverström – i närmare 40 år. Hon var den som höll ordning i klassen och hade ganska milda bestraffningsmetoder som ”nyp i örat”, ”stå i skamvrån” och ”knack i huvet”.
Det sista utfördes med skaftet på en mycket liten kniv som hon hade till att vässa pennor med. Det var tydligen samma kniv som Tyra Philipp sett 1923 och som jag senare såg 1932.
Att ta sig till skolan var att gå. Cykel fanns inte gärna för de som var födda före 1920 men omkring 1930 var cykel vanlig. Sally berättar att de gick 3 år i småskolan i Småland.
Det var vanligt att barnen fick hjälpa till med städning och att bära in ved till kaminen som värmde upp klassrummet.
Lärare kunde vara mycket stränga. Tidigare var det nog inte ovanligt att rottingen användes. Det sägs att Carl Magnell i Ambjömarp kunde vara en som ibland använde en sådan. En del av de elever som agades i skolan, planerade senare som vuxna att ge igen.
Det sägs att detta kunde vara anledningen till att Magnell flyttade från Ambjömarp omkring 1910.
I Uddebo hade vi Erik J Karlsson. Jag såg inte att han slog någon, men det hände flera gånger att han slog pekpinnen i skolans kateder så den gick i flera bitar. Johannes Bexell i Tranemo lär också ha haft ett häftigt humör.
I Mossebo var det stor omsättning på lärare. Efter Karlèn kom det nya lärare nästan varje år. En hette Ström och var troligen från Göteborg.” Han slog ungarna alldeles vilt” enligt Svea.
Hilding Bemroth, som var lärare i Sjötofta, var mycket omtyckt och respekterad. Han drog också ut barnens mjölktänder om det behövdes.

Skolskjutsar fanns inte på den tiden, men samtliga här tycks vara överens om att det var ganska nyttigt att själv ta sig till skolan. Det gav både muskler och kondition. Dessutom kunde man hitta på många roliga saker om man,som vi, var en 7-8 pojkar i sällskap.

Klädsel under skoltiden har ändrat sig mycket. Det första som de närvarande tänker på är långa hemstickade yllestrumpor som hölls uppe med strumpeband som var fästade i ett livstycke. De kliade våldsamt. Pojkar fick inte ha långbyxor innan de konfirmerats. Under första världskriget var det ont om det mesta. Hade man ett par gamla utslitna kängor kunde man stärka dem genom att spika fast rejäla träbottnar som sula och därigenom kunna återanvända ovanlädret.Gummistövlar kom först på 30-talet liksom golfbyxor, som även kallades för äppelknyckarbyxor.

Svarta eller vita klänningar till konfirmationen?
Tyra som är konfirmerad i Borås för en präst vid namn Beskov berättar att de fick ha svarta klänningar. Vita klänningar skulle de sedan kunna ha som dansklänningar och det ville inte prästen. I Tranemo hade man svarta klänningar i början
av 30-talet, medan Anna och Elvira som är konfmnerade i Sjötofta
i mittan av 20-talet hade vita. Pojkarna hade mörka kostymer och oftast en vit rosett. Helga hade kängor med långa skaft till konfirmationen. Ju längre, ju finare.

Den 9/11 2000.
Dagens ämne: Bostäder. Uppvärmning. Elektricitet. Telefon. Radio. Grammofon.

Frånvarande: Svea Kjöllerström och Sally Olsson.

Alla utom Thyra Philipp var uppvuxna på lantgårdar. Utmärkande för husen på landet var stora rymliga kök, samt stora skafferier. Om man som i Tuvahemmet, var många barn, behövde man plats, för det var i köket man samlades när det var matdags.
De flesta hade hus med sovrum på övervåningen, men i Ulvshult hade man inte någon värme på vinden, varför man inte kunde ligga där på vintern.
I köket hade man järnspis där maten lagades, och järnspisen var ju också en utmärkt värmekälla. Kakelugnar var annars det man värmde husen med. En kakelugn kunde hålla värmen under hela natten om man eldade på kvällen.

Badrum var inte vanliga. Utedass fanns antingen i samband med ladugården eller också i ett litet särskilt hus.
Thyra berättade att när de flyttade från Norge till Uddebo 1919 och bodde i ett av annexet vid Gamlegården, kunde de höra bruset från disponent Helge Claessons vattentoalett medan de själva fick gå till dasset. Vattentoa var troligen ovanligt i början av 20-talet.

Elektriskt ljus innebar en stor förändring för alla. Det första kraftverket i trakten var också ett av de första på svenska landsbygden. Det var bruksägaren på Strömsfors – David Nylander -som redan omkring 1890 kunde tända de första lamporna. Det var också maskiner i mekaniska verkstaden som drevs elektriskt. Hans släktingar i Uddebo, bröderna Claesson, ville inte vara sämre. De köpte Röstorps Kvarn i Örsås och byggde där en kraftstation, och julafton år 1900 lär den första lampan lyst i Uddebo. Sedan uppstod det en hel del små kraftverk i mindre vattendrag. Helgas bröder i Tuvahemmet, som var tekniskt begåvade, byggde ett litet kraftverk som fungerade när det fanns vatten i bäcken. Elvira berättade att de fick sin första el från kvarnen vid Högalid där man installerat en generator. Sedan byggdes en större anläggning vid Hunnabo. I Sjötofta fanns det också en liten kraftstation, men här, liksom vid de flesta andra stationerna, måste man vara sparsam med vattnet, varför man stängde stationen vid 22-tiden på kvällen. Som förvarning blinkade maskinisten med ljuset en kvart innan.
Kraftstationen vid Björsdamm i Tranemo kom till 1918 och försedde Tranemo samhälle med kraft. Troligen hade Uddebo bolag, som ägde bobinfabriken i Tostarp, redan tidigare byggt ut en ledning från Uddebo till Tostarp.
Ungefär vid samma tid, 1918, byggdes kraftstationen vid Assmebro som försedde många hushåll med el. Trakten runt Kalsebo blev då anslutna till Assmebronätet. Jag har minne av att det kunde vara svårigheter på vintern då det kunde komma is i turbinen för då blinkade det i lamporna.
Innan elen gjorde sitt intåg var det fotogenlampor som gällde. Det fanns olika storlekar på lamporna. De räknades i linjer. En l0-linjers lyste inte så bra som en 14-linjers. Talgljus var också vanliga tidigare.

1925 startade Sveriges Radio, men redan tidigare kunde man höra tyska och holländska stationer. Som mottagare använde man kristallmottagare. Det var ganska enkla apparater som händiga personer själva kunde bygga. Vad som var viktigt var en bra antenn och en jordledning som ofta bestod i en nedgrävd kopparspann. Det fanns ingen högtalare utan man använde hörlurar. Mitt första radiominne var Sven Jerrings referat från Vasaloppet. Det kan ha varit 1928, och Helga minns samma sak.
De händiga pojkarna i Tuvahemmet byggde naturligtvis radioapparater.

Telefonen började finnas i början av 1900 men blev inte var mans egendom förrän på 1930-talet. Det var väl först industrierna som anslöt sig till telenätet, Rikstelefon hette det på den tiden. Före telefoner med nummerskiva, fick man ringa upp telefonisten och begära vart man ville bli kopplad. Det var vanligt att tre abonnenter hade samma ledning och de hade då exempelvis 13A, 13B OCH 13C. A svarade på en signal. B, på två signaler och C, på tre signaler. Telefonväxlar fanns i Svenljunga och Tranemo. Denna bygden var mycket tidiga då det gällde automatstationer, telefoner med nummerskiva.

Grammofonen var också en uppfinning som kom i början av 1900. Först en grammofon med en stor tratt, men vanligare hos allmogen var s.k. resegrammofoner. De var byggda i en liten väska och var lätt att ha med sig. Skivorna var 78- varvare och kallas nu för tiden för stenkakor. De var ganska ömtåliga.

Den 16/11 2000.
Dagens ämne: Klädsel. Lekar. Nöjen.

Två viktiga nyheter som kom under 30-talet var blixtlås och gummistövlar. Blixtlåsen var inte alltid att lita på. Svea berättade att hennes svärfar fick en jacka med blixtlås men den sprättade han bort, sådana nyheter tyckte han inte om.
Gummistövlar kom troligen först som arbetsstövlar, och först senare kom barnstövlar. För grovarbetare blev gummistövlar ersättning för läderstövlar. Ofta med träbotten. För odlare fanns det extra kraftiga träskor som användes för att trampa på spaden. Vänneträskor.

Hatt eller huckle var frågan i början av 1900-talet.
Hatt ansågs vara lite opassande på landsbygden. Svea berättade att hennes mor som vistades i Borås i sin ungdom, hade köpt en hatt där. Den fick hon inte ha när hon gick till Mossebo kyrka. Det förbjöd hennes mor.
I Ambjörnarp bodde en dam född i Borås- Amalia Tullgren. Hon var ogift, men hade två söner med en man vid namn Scherman. Hon var den som införde hattmodet i socknen. Hon satt med sin hatt längst fram i kyrkan. Det var nog många som tyckte att det var opassande.
Hucklet eller huvudduken var oftast svart och vid begravningar skulle det vara en spets eller flor på hucklet.
För högtidsklädda herrar var det ”bonjour” som gällde. Frack var inte vanligt. Bonjouren hade smala byxor och en knälång rock. Vit rosett skulle det vara. Ofta hade man ett löst skjortbröst som också kallades ”söndagsblad”. Detta skulle vara stärkt.

Vad gjorde man på rasterna i skolan?
Flickorna hade ofta bollar som man bollade mot en vägg. Det kunde vara tävlingar som gick ut på att köra l0 moment. Svårare och svårare. Det var inget för pojkar. Tillsammans kunde flickor och pojkar leka en hel del lekar. Hoppa hage. Gömme. Spotta knut. Sista paret ut. Fotboll spelades också om man hade tillgång till boll. Ibland hade blåsan gått sönder och då hade man att fylla lädret med gräs eller tidningspapper.
Brännboll var också något som både pojkar och flickor kunde spela tillsammans.
Gymnastik var något som inte förekom i början av seklet. Först med att få en gymnastiksal, var skolan i Uddebo, färdig 1926. Här fanns ribbstolar, bock och plint, bommar för balansgång och linor att klättra i.
Gymnastiken hade tidigare varit att stå i klassrummet och göra ”knäna böj” och ”armar uppåt sträck”. Gymnastikskor- blå eller vita- fanns redan på 20-talet. Vita tygskor gjorde man vitare med krita blandat i vatten.

Det var vanligt att flickor hade flätor, ofta två med rosetter. Ett par av damerna har kvar sina avklippta flätor än i dag. Det kom att bli modernt på 20-talet med kortklippt hår. Polkahår. Äldre människor tyckte inte om att flickor klippte sig kort.
Huvudlöss var ett problem förr. Det var lättare att få bort dem när håret var kort. Det fanns en speciell kam – lusakam.

Badrum var inte vanligt. ”Julabad” skulle man ha ett par dagar före julafton. Vatten värmdes och badet togs i ett stort kar. Barnen först. Hade man brygghus höll man till där men man kunde också vara i köket. Helga berättade att sonen Göte inte var pigg på att bada. ”Det förstår Du väl att jag blir förkylder”.
Bad utomhus på sommaren var vanliga, men simkunnigheten var inte allmän. Ett par av damerna här har inte kunnat simma.

I och med att man var konfirmerad kunde man gå ut på egen hand.
Något som var vanligt var ”hopaläggningsbaler”. Man samlades i
ett hem med rymligt hus, och hade med sig mat och dryck, och så
dansade man till dragspelsmusik. Pojkarna svarade för förplägnaden ena gången och flickorna nästa. Sedan blev det dansbanor. I Tranemo lär den första dansbanan legat i Gudarp vid ”Gamla Ekeberget”.
Sigurd i Gudarp berättade att bröderna i Gudarp byggde en dansbana där och han och brodern Oskar svarade för musiken där med fiol och dragspel. Men marknadskvällar blev det mycket bråk där, varför dansbanan revs. Senare blev det en festplats som kallades ”Sommarlust” som låg på Hjärpesbos mark. Svea hade varit där och dansat en marknadskväll. Greta Larsson mindes Bokhult i Kalv som blev ett populärt ställe. Godtemplarorganisationema byggde ordenshus som fick en stor betydelse för ungdomen. Anna, som var född nära smålandsgränsen, hade närmast till ordenshuset i Bosebo, där man kunde se film och även dansa någon gång. Ordenshuset i Uddebo hade filmvisningar av biograf Köhler. I Uddebo fanns också en lokal kallad Hankalada och dit kom skolbarn även från andra orter för att få se sin första film.
Ambjörnarp hade ett par festplatser innan bygdegården bygges 1933 och där visades film av samma biograf Köhler, som i Uddebo.
Musiken på den tidens dansbanor kom i regel från ett dragspel, ibland förstärkt med en fiol. Tor Palmkvist från Ambjörnarp var en mycket anlitad dragspelare och han spelade ibland med Gunnar Rylander i Berg som spelade fiol. En annan dragspelare var Hilding i Snarås som senare spelade med flera musikanter i bl.a. ” Hildings Kvartett ”. I Tranemo bildades på
30-talet, orkestern Rondo och i Limmared Locco Swingers som senare blev Stig Dovers orkester.
Men långt tidigare fanns det blåsorkestrar, i regel mässingssextetter.
I Uddebo fanns en sådan sextett redan på 1880-talet. Med i denna sextett fanns tre av fabrikör Claessons söner. När de inte hade tid att spela längre, skaffade de en musiksergeant från Skillingaryd som, förutom att få arbete på fabriken, övade nya orkestermedlemmar. Dessa höll på till 1925, då det återigen blev en föryngring. Det var vanligt att det spelades tidigt på morgonen första maj.
Blåsorkestrar fanns också på många andra platser i Kind såsom i Svenljunga, Tranemo, Strömsfors, Limmared. m.fl.

Den 23/11 2000.
Dagens ämne: Mat och matvanor.

Vad bestod frukosten av innan Ni gick till skolan?
De flesta åt ett par smörgåsar och till dessa drack några kaffe, medan andra drack ett glas mjölk. Greta Larsson och jag började oftast dagen med havregrynsgröt och kanske ett kokt ägg.
Helga kom ihåg smörgåsen med hackat ägg. Anna kom ihåg stekt gröt. Hade det blivit gröt över från dagen innan kunde man färska upp den i en stekpanna och antingen äta den med mjölk eller med lingonsylt.

Till skolan hade man också smörgåsar och som dricka hade man oftast mjölk som förvarades i en s.k. patentkorksflaska. En flaska med vit porslinshatt där det satt en gummiring, och det hela klämdes fast med en bygel. Smörgås med vändstekt ägg och stekt fläsk och ost var vanligt.
Själv hade jag ryggsäck men flera av damerna här hade en liten unikabox till att ha maten i. Det blev oftast omklädningsrummet, där man hängde sina ytterkläder, som fick vara matsal. Sommartid satt man ute. Skolbarnsbespisning kom i Tranemo efter andra världskriget, omkring 1947. Tranemo var ganska tidiga med detta. Nu blev det samma mat till alla. Förut hade det varit en viss klasskillnad. Alla hade inte råd till att ha fint pålägg på smörgåsen.

På en lantgård åts det väldigt ofta förr i tiden. Först skulle det vara en kopp kaffe innan man gick till ladugården för att mjölka och ge korna mat, sedan blev det frukost kl. 9 och elvakaffe. Middag blev det omkring kl.13 och sedan eftermiddagskaffe. Svea hade minne av att det serverades kaffe både klockan 15 och klockan 17. Sedan avslutades dagen med kvällsmat fram vid 19-tiden. Som kvällsmat serverades oftast gröt. Rågmjölsgröt med lingon eller äpplemos. Sally, som kommer från Småland, kommer ihåg korngrynsgröt som gott.

Till julen serverades julgröt. Det var oftast ”viter gröt” som väl var risgrynsgröt. Till gröten skulle det rimmas. Helga hade minne av ett grötrim.
”Jag sitter med ett nöt, och äter min gröt”, Då replikerade bordsgrannen:
”Jag sitter vid ett fä och äter den mä”.
Om julen var det julklappar som oftast lades under julgranen.
Till julen slaktades julgrisen och det gjordes mycket julmat. Palt och paltbröd var vanligt. Paltbröd bakades i runda kakor som kunde hängas på tork i taket. Sedan kunde man förvara dem hur länge som helst. De kokades sedan i salt vatten och serverades med stekt fläsk och sås.
Ost gjorde man på olika sätt. Ostmassan lades i ett ostkar som ofta var utsirat med figurer eller ägarens initialer. Sedan fanns det olika ostsorter som småost och sötost. Kummin var en bra ostkrydda.
Har någon hört talas om kokelse? Nej ingen. Min far skulle alltid på juldagens morgon ha kokelse. Han hade fått det sen han var barn. Hans mor Emma Kristina var född i Gudarp 1850, och det kan ha varit en maträtt som hon hade med sig därifrån. Rätten bestod av delar av grisöron och även några bitar av svansen. Detta fick koka vä1digt länge så det blev som en simmig sås, varefter det blandades i potatisbitar, salt och kryddor.
Det var nog bara far som åt, men utan kokelse blev det ingen jul för honom.

Det gjordes många sorters korv till jul. Leverkorv. Fläskkorv. Grynkorv. I Småland var det isterband som sedan hängdes på tork som gällde. Även i Sjötofta gjordes det ”torkekorv”.

Det bryggdes öl till jul. Med malt och humle. Även kryddade man brännvin. Med malört och johannesört. Johannesört heter hyperikum på latin, men i folkmun fick brännvinet namnet
”hirkum pirkum”. Gamla käringar blev väldigt pigga om de fick en sup av detta på morgonen, något som nog inte är vetenskapligt bevisat.