Artikelförfattare: Tina Hjorth.

Artikel ur ”Svenljunga & Tranemo Tidning” 1993-12-20.
Nr 13. Sid. 4.
Familjetidning för Kind.
Ansvarig utgivare: Sune Strand.
Produktion: Strand Reklam.
Tryck: Tryckerigården, Bollebygd.
Distribution: Posten.

Det är fullsatt i Dalstorps kyrkas församlingshem när Kent Andersson kommer för att berätta om sin nya bok om L P Eklund & J W Olsson. ”Järnets män”, som kom ut den 4 december (1993).

Idag är det inte många som vet att lilla Dalstorp i slutet av 1800-talet kunde visa upp två stycken framstående järnbruk, Hjälmafors och Långared, så framstående att de till och med exporterade till det stora landet i väster!

Allting började år 1859 då smeden Karl J Lindström flyttade till Vextorp från Gällstad och arrenderade kvarnen. Lindström byggde ut med en smedja och här stod nu vaggan för all industri i Dalstorp, berättar Kent Andersson.

1864 fanns en brukspatron Berling på Borraps gods. 1865 säljs godset till herrar Ågren och Almgren som bygger ut och1866 blir Ågren ensam herre på täppan. Nu köper han också upp Lindströms smedja. Men, 1869 står konkursen inför dörren och Ågren tvingas sälja till en Claes Almgren som visar sig vara en riktig förstörare. Allting skövlas och missköts. Tack och lov stannar han inte länge utan går också han i konkurs så att patron Berlings änka kan köpa stället för en spottstyver.

Järnbrukets storhetstid
Så var det dags för järnbrukets storhetstid tack vare en man vid namn Lars Petter Eklundh. Eklundh var född Brant år 1826 och uppvuxen i ett mycket fattigt och försupet soldathem. Men ambition, det hade han! 1850 stod han med sitt rättarbetyg från Väderöbrunns lantbrukshögskola och tre år senare börjar han väcka uppmärksamhet med sina egenhändigt ritade plogar tillverkade i egen regi. Eklundh var nämligen något av en uppfinnare. År 1861 har Eklundh lyckats bli stor patron i Skedvi socken i Västmanland och exporterar till Amerika. En morgon år 1870 ser Eklundh en annons i tidningen om ett gods med tillhörande järnbruk till salu. Det är Borrarp i Dalstorp. Eklundh får veta att Dalstorp tillhör en av Sveriges sämsta trakter och känner sig inte ett dugg intresserad. Men så blir han kontaktad av sterbhuset Berling ett år senare och går med på att resa ner och titta på stället. Han blir inte imponerad av vad han ser, men på något vis lyckas sterbhuset övertala honom att köpa godset för 31 500: Även om priset är ett vrakpris får Eklundh lov att skuldsätta sig över öronen, någon lysande affärsman var han inte, den gode herrn!

De första tre åren sköts bruket av rättare Lars Jansson som skickats ner av Eklundh och år 1874 går flyttlasset från Västmanland till lilla Dalstorp. Klockan nio på kvällen den 19 mars är man framme och nu förvandlas den sömniga orten i ett huj, Eklundh plockade nämligen med sig sina arbetare och de kom från hela Sverige! Snart var det full fart vid Hjälmafors bruk. Eklundh byggde till och med en masugn, något som är väldigt ovanligt för södra Sverige. Idag finns bara den tre meter höga masugnskorstenen kvar av detta underverk. I masugnen tillverkades gjutgods av allehanda slag: plogar, mortlar, stekpannor, grytor och symaskiner bara för att nämna en del.

Järnbruksdöden
Så kom, 1888 och med det året kom också järnbruksdöden. Eklundh tvingades sälja bruket till skojaren Robert Appelberg för ett underpris. Men, skojeri lönar sig inte, och Appelberg fick också gå i konkurs. Eklundh å sin sida flyttade till det nyuppförda Vik där han körde igång en smedja med bland andra trotjänaren Lars Karlsson.

Nio år in på det nya seklet tar Eklundh farväl av jordelivet. Han begravs på nyårsafton och hela bygden är ute för att ta farväl av sin patron.

Att Kent Andersson fått reda på så mycket om herr Eklundh kan han tacka dels den Eklundhska släkten som varit mycket hjälpsam med berättelser och dels det faktum att så mycket handlingar funnits bevarade. Kent Andersson har haft åtminstone 5 kilo papper att plöja igenom.

Anklagad för patentstöld
Men, det fanns ytterligare ett järnbruk i Dalstorp, Långared. Det var inte lika stort, levde inte lika länge, och är heller inte lika känt. Det finns heller inte mycket lämningar kvar. Långared startades av Johan Viktor Olsson, en man av helt annan bakgrund än Eklundh. Olsson föddes i en ganska förmögen bondesläkt år 1842. Som 32-åring byggde han år 1874 ett järnbruk vid Nybygget. Olsson var en modern man och använde således ånga som drivkraft till sitt bruk. Därmed kunde han köra kontinuerligt till skillnad från Eklundh som var beroende av vattnet. Naturligtvis tyckte inte Eklundh att det var så roligt att få konkurrens och 1878 anklagade han Olsson för patentstöld. Nu gick Olsson segrande ur den striden och då föreslog Eklundh att man skulle slå sig ihop. En mötestid och plats bestämdes men då Olsson aldrig dök upp bestämde sig Eklundh för att köra på ensam som förr. Nu behövde ju Eklundh inte oroa sig för konkurrensen så värst länge eftersom Olsson gick och dog redan 1879, mitt i sin mannakraft.

Det finns otroligt många spännande historier om folket på bruken. Ett flertal torp- och backstugor var ju i olika mån beroende av bruken och i dessa stugor fanns många intressanta människoöden. Kent Andersson berättar om flera av dem i sin bok.

Besatt av Kindsbygden
Kent Andersson har själv ingen naturlig anknytning till Dalstorp, men som han säger är han väldigt engagerad i, ja, nästan besatt av, Kindsbygden och sedan tio år är han stolt ägare av en liten smedstuga i Dalstorp.
– Fördelen med att komma som utomstående, säger Kent, är att man är nyfiken på ett helt annat sätt än de som alltid bott på samma ställe. Man ser helt enkelt saker och ting med nya ögon.

Kents intresse för bygden började för många år sedan då hembygdsföreningen i Ljungsarp satte igång med något som kallades ”grönbete”. Idén var att låta stadsbor komma ut på grönbete och hyra in sig hos ortsbefolkningen på landet. Kent hamnade hos Gösta Ljungmalm vars släkt bott på samma gård i 10 generationer! Alltså ända sedan 1500-talet! Det var Ljungmalms brinnande intresse för lokalhistoria som influerade Kent och nu har Kent med boken L P Eklundh och J W Olsson skrivit sin tredje bok om Dalstorp.

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningens version och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara ett stycke ”nutidshistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.